En bok att bli glad av

Hur motsägelsefullt det än kan låta så är Kivi och den gråtande goraffen en bok att bli glad av. Det är andra boken i serien om Kivi. Den första delen har tidigare recenserats av Malin på barnboksprat. Läs recensionen här.

I den här berättelsen har Kivi bestämt sig. Hen ska ha en gorilla och där med basta! Det finns inget annat. Hela den brokiga familjen med mappor, pammor, storebröstrar, parvelpysar, marfor och morbror Jin ger sig iväg till zoo. En gorilla är svår att hitta, men i stället stöter de på en gråtande, beklämmande och ganska besynnerlig varelse. Utan vare sig namn eller definition. En varelse man gömmer undan. Till den dag då Kivi dyker upp.

fram_kivi_goraff_165x165Boken är fylld av språkglädje och underfundigheter. Rimrytmen, busigheten och de rappa replikerna får mig att tänka på Barbro Lindgrens vilda bebi. Det är en värld utan gränser där man kan göra precis vad man bestämt sig för, men inte utan samvete.
Jag blir glad av den här boken. Glad över Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons vida perspektiv på världen, glad av det spralliga språket, glad av de fantastiska bilderna som är färgglada, normbrytande och humoristiska.

Som barn vill man ju gärna läsa samma bok om och om igen. Som vuxen är jag inte lika förtjust i det. Kivi och den gråtande goraffen är dock ett undantag.

Kivi och den gråtande goraffen
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: OLIKA förlag
Antal sidor: 26
ISBN: 9789185845828
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Kivi & Monsterhund

Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antingen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Kivi drömmer alltså om att få en hund, men möter i sagan ingen vanlig hund, utan en Monsterhund! Denna varelse är ansträngande och lever verkligen ut sig själv och är även till det yttre ytterst obehaglig att se på. Kivi går på slutet av boken vidare i en ny önskning, precis så som barn plägar göra, på det där nyckfulla viset och inte alltid med förankring i verkligheten.

Så till illustrationerna skapade av Bettina Johansson. De är svängiga, de är roliga, de är färgrika, de är bra! Känslig estet som jag är så tycker jag dock att monsterhunden är väl anskrämlig att se på. Men… det är ju just sådant med djur som har ett ohyggligt utseende som många barn tycker är extra roligt att titta på. Det finns för övrigt så mycket att upptäcka i bilderna, olika barn blir intresserad av olika saker. Min 4-åring stannade på sidan med räddningsfordon och hus. Jag fastnade i alla detaljerna inomhus och utomhus – och så fastnade jag för Kivi så klart. Vilken söt hen och klurig person och vilka coola glasögon! En av förra årets favoritböcker, enligt mig, var Varför gråter pappan? och där är illustratören också just Bettina Johansson.

Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”

Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.

Mina efterord angående ordet hen:

Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?

OLIKA förlag skriver om hen:

3 möjligheter istället för 2!

”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”


Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

De hemlösas stad

Det har regnat jäkligt mycket senaste tiden, som man ju alltid tycker att det gör. Barnen på förskolan där jag arbetar jublar när maskarna flyter upp ur sina gångar. Men vad händer när det inte bara är maskarnas bon som fylls med vatten?

Under Bokmässan 2011 lyssnade jag på samtalet ”Politiskt (in)korrekt för barn och unga” och upptäckte Annika Luthers bok De hemlösas stad. Den stad vi möter är Annika Luthers hemstad Helsingfors och födelsestad för bokens huvudkaraktär Lilja.

När Lilja var en liten bebis inträffade en fruktansvärd katastrof. Efter åratal av global uppvärmning vällde havet in över Helsingfors och beslagtog stora delar av staden. Folket evakuerades till Jyväskylä, som 15 år senare blivit ett tryggt tillhåll för alla de fördrivna finländarna. Men tryggheten har sina nackdelar. Lilja lever i ett strikt övervakat samhälle utan spontanitet. Hon känner sig som inlåst i ett fängelse och börjar söka efter sina rötter i den numera förbjudna staden Helsingfors. Hon vet att pappans syster Sassa blev kvar i den delvis översvämmade staden och då Liljas föräldrar vägrar ge henne svar bestämmer hon sig för att själv söka sanningen. Hon måste bege sig bort från det trygga Jyväskylä till staden där hon har sitt ursprung.

När Lilja kommer till sin födelsestad märker hon att den numera heter Halsingih. Det är en fri, farlig och väldigt blöt stad som är full av människor från olika kulturer. För det är förstås inte bara Finland som drabbats av översvämningar. I själva verket har flera miljoner människor blivit hemlösa och sökt sig till mer landfasta platser.

Till höger om båten tog havet slut. Massiva byggnader reste sig rakt ur vattnet och kastade sina mörka skuggor ända ut över båten. Husen var kusliga, stora och höga, en del hade någon gång varit målade i ljusa färger, andra var av tegel och många hade väldiga skorstenar. Fasaderna var fläckiga av mossor och lavar. Vågskvalpet ekade mellan väggarna och unkna lukter steg ur vattnet under båten.

Och så plötsligt förändrades allt. Kanalen vidgade sig och i ett slag vimlade det av människor.

I jakten på Sassa, i denna på många sätt obegränsade stad, lever Lilja tillsammans med en stor indisk familj med bland andra jämnåriga tjejen Manju, hennes intressanta bröder och en gammal farmor som rymmer för att valla getter som inte längre finns.

Det här även en berättelse om det som gått förlorat. Om ett vackert gammalt Helsingfors som är täckt av vatten. Om Manjus farmor som en gång levt i ett numera översvämmat Kerala och alla andra liv som kastats om radikalt. Under bokmässan dök en diskussion kring kategorin dystopi upp. Annika Luther ser inte sin bok som enbart tragisk, utan berättade att det är en bok full av hopp och tänker man efter så visar den ju hur livet går vidare istället för att sluta vid en katastrof. Samtidigt berättade också Annika Luther, som är utbildad biolog, om att vi inte ska glömma bort hur vi beter oss idag. För än så länge är det möjligt att förhindra den här typen av katastrof.

Det här är även en bok som väcker frågor kring hur vi ordnar våra liv. Lilja flyr från en stad där allt är kontrollerat, övervakat och svensson-aktigt perfekt. Annika Luther benämner detta som en resa bort från det ordnade livet till frihet och inte bara en jakt efter Sassa utan även efter sig själv.

Kopplingen mellan en farlig okontrollerbar natur och ett övervakat samhälle är ett intressant tema. För de hör ihop. Yttre faror skapar rädsla, men samtidigt som yttre omständigheter är svåra att kontrollera är folket lättare att styra. Vi kan skapa lagar som får oss att känna oss trygga och försöka bygga upp murar mot allt skrämmande, men när vi väl försakat våra chanser mot moder jord står vi ändå där med byxorna neddragna och inte ens heltäckande FRA-lagar kan skydda oss.


De hemlösas stad
Författare: Annika Luther
Förlag: Söderströms (2011)
Antal sidor: 229
ISBN: 9789515228468
Köp: t ex på Adlibris eller Bokus
Provläs

Varför gråter pappan?

Varför gråter pappan? är en ”känslodeckare” om Alvdis och Hamsa som får syn på en pappa som sitter på en bänk och gråter. Varför är han ledsen? Fantasin skenar iväg med barnen och när de ger förslag får man samtidigt en liten inblick i deras egna liv.

Duon Kristina Murray Brodin (författare) och Bettina Johansson (illustratör) har gjort fina böcker förut (Tyranno, Maskerad och Världens mamma och en katt), men det här är den första som ges ut på Olika förlag. Jag hoppas att de fortsätter jobba ihop, för de blir bara bättre och bättre. Text och bild samarbetar perfekt i ”Varför gråter pappan?”. De normbrytande detaljerna, som är ett signum för böcker både från skaparduon och från Olika förlag, kommer till stor del fram i bilderna. När det i texten står att Alvdis mamma ville vara ifred lämnas det åt texten att visa att hon var upptagen med att meka med bilen. Och när Alvdis säger att hen tappat sin dinosaurie visar bilden att det hände när hon åkte bakpå motorcykeln med mamma. Jag tog först för givet att Alvdis är tjej och Hamsa kille, men vid närmare eftertanke framgår det faktiskt inte. Och det är skönt, tycker jag.


Ett uppslag ur Varför gråter pappan?, klicka för större.

Sa jag att jag älskar Bettina Johanssons bilder? Det gör jag!

Som vegan uppskattar jag lite extra att ett av de normbrytande inslagen faktiskt handlar om mat:

– Pappan kanske är hungrig, säger Hamsa. För att maten är slut.
– Ja, han kanske vill ha falafel, säger Alvdis. Eller makaroner med ketchup.

Falafel, inte köttbullar! Och det passar så perfekt nu när min dotter äntligen har börjat tycka om falafel efter att ha vägrat smaka hur länge som helst. Kanske är det kanske rentav boken som inspirerat henne? Boken gick för övrigt hem hos oss båda, hon lyssnade väldigt koncentrerat när jag läste den för henne. Jag läser den gärna många gånger!


Varför gråter pappan?
Författare: Kristina Murray Brodin
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2011)
Antal sidor: 36
ISBN: 9789185845583
Smakprov: hos provläs.se
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus