Boken om Mademoiselle Oiseau

Omslagsbidl till boken "Boken om Mademoiselle Oiseau". En dag råkar Isabella ta hissen till våning 6 istället för våning 5, där hon bor. Det blir början på ett härligt, mystiskt och annorlunda äventyr, och en utveckling för den något ”instängda” Isabella. För på våning 6 bor Mademoiselle Oiseau och hon är inte som någon annan.

I Mademoiselle Oiseaus våning i centrala Paris finns alltid nya rum att upptäcka, eller varför inte ta ett dopp i swimmingpoolen eller en picknick i slottsträdgården? Hos Mademoiselle Oiseau finns också hattar, ”klackaskor” och massor av katter och fåglar. Men det är inte någon ”galen kattkvinna” vi pratar om här, det är en tjusig, excentrisk kvinna med skinn på näsan och något magiskt, mystiskt över sig.

Tillsammans med Mademoiselle Oiseau får Isabella, och vi som läser, följa med på ett äventyr både långt bort och nära, trots att Mademoiselle själv aldrig lämnar sin våning. Vi träffar också vänner och bekanta till Mademoiselle Oiseau, som inte är helt vanliga de heller.

Mystisk läsning för små och stora

Jag föll för den här boken från första sidan, med sitt vackra språk, inskjutna ord och uttryck på franska, och de underbara bilderna. På förlagets webbplats står det att boken inte har någon övre åldersgräns, utan är en bok för alla över 6 år, och det stämmer verkligen. Den fungerar absolut som barnbok, men utan ”puttinutt” och förenklingar. Den är ren, rak och tjusig. Språket är avancerat och samtidigt lättillgängligt. Den är som Mademoiselle Oiseau själv.

Mystiken kring Mademoiselle Oiseau gör boken till ett spännande äventyr, utan att vara läskig. Jag läste boken för min fem(snart sex)åring och den grep även henne. Hon ville läsa mer, trots att hon inte brukar gilla böcker där det är mer text än bild, och fastän hon tycker att många mystiska berättelser är just läskiga.

Bilder som förhöjer

Jag måste bara slutligen åter lyfta bokens bilder. Jag gillar verkligen Lovisa Burfitts illustrationer sedan tidigare, och här kommer de absolut till sin rätt. De förhöjer och backar upp berättelsen och läsningen, precis som bilder ska göra när de fungerar bra. Jag vet inte vems bilder som skulle ha kunnat gjort Mademoiselles Oiseaus hattar, fjädrar, ”klackaskor” och katter mer rättvisa.

Uppslag i boken "Boken om Mademoiselle Oiseau".

Vill ha mer

Jag råder alla till att läsa ”Boken om Mademoiselle Oiseau” och följa med in i hennes underbara värld, oavsett om man har barn att läsa med eller inte.

Det här är en bok att återvända till. För det är lite sorgligt när den tar slut. Jag vill umgås mer med Mademoiselle Oiseau och stanna kvar i hennes mystiska och magiska värld och våning en stund till.

 


Boken om Mademoiselle Oiseau
Författare: Andrea de La Barre de Nanteuil
Illustratör: Lovisa Burfitt
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 139
ISBN: 9789129690064
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Svarta madam

svarta madamEn skola som inte är som skolor brukar vara. En mystisk skola. Inte uppenbart mystisk. Inte särskilt skrämmande. Men något är det och Greta vet det och efter hand även hennes klasskamrat Malte. De går båda i ettan. Greta berättar:

Ibland händer det mystiska saker här. Det knackar och knakar i väggarna. Och man kan höra väsande andetag. Det är spökena. De finns överallt. Men de visar sig inte så ofta. I alla fall inte för vem som helst.

Boken är spännande illustrerad, skolinteriören är snyggt slarvigt uppvisad, ofta i gammeldags tapettryck. Karaktärerna är uttrycksfullt tecknade, alla med tämligen stora näsor. På väggarna hänger fotografier av elever och lärare, ett allvar vilar över alla, utom en fröken som skrattar glatt. Här tänker jag lite på ”The Shining”, som också hade ett fotografi av äldre datum och där nutiden fick ta del av de dödas närvaro. Sedan upphör dock likheterna.

En godtrogen och lite ängslig lärare finns med och en äldre lätt illasinnad skolkamrat. Det ska lekas den klassiska ”Svarta madam” och det blir inte som någon tänkt sig. Grupptryck skildras på ett enkelt sätt så det känns äkta.

En lite lagom snäll-läskig bok, som har ett språk som är lätt att till sig plus att det inte är för barnsligt framställt. Den ingår i lättlästa serien: Mystiska skolan. Författaren Katarina Genar har skrivit flera titlar med mystiskt tema som vi recenserat här: En hemlig vänPensionat Vidablicks gåta och Den magiska kappan. Denna bok är till skillnad från de andra lättläst, men det finns en varm ton och en intressant människoskildring i dem alla.

Scary

SkolplanGreta

 

 

 

 

 

 

 


Svarta madam
Författare: Katarina Genar
Illustratör: Alexander Jansson
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Antal sidor: 61
ISBN: 9789163876592
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tredje tecknet

tredje tecknet Jag och mina två snart tonåriga döttrar ger oss i kast med ett högläsningsförsök med ännu en spännande bok från författaren med det välklingande namnet Ingelin Angerborn. Det visar sig inte vara svårt att få in en läsrytm och ingen av oss vill bli avbruten, vilket vi ju naturligtvis blir. Men då får vi glädjen att se fram emot en ny magisk stund lite senare.

Olivia är dramats centralgestalt. Hon kom till Sverige från Colombia som liten och nu längtar hon ihjäl sig efter ett syskon. Det är ofta så enormt ensamt. Men hon har en vän, Sonja, och så Milo, den hon tänker på mest hela tiden. Plötsligt blir allt så komplicerat efter en missad skolresa. Olivias ensamhet gnager på henne, trots omtänksamma föräldrar och en snäll mormor.

En nyckel kommer oförklarligt in i Olivias liv. Det blir upptakten till en mystisk och lite ryslig historia, men där allt förstås slutar lyckosamt. Vi bjuds på en katt som uppträder märkligt och små nyckelpigor som har ett budskap. Att använda djur som besitter magiska förmågor är något som författaren gjort förut i t.ex. Sorgfjäril. Jag gillar det tilltaget med små budbärare av viktiga budskap.

Ingelin Angerborns andra böcker med lite lättsamt spöklika anslag, har alltid en flicka som huvudperson som är i en slags vardagstillvaro med övernaturliga inslag. Denna bok liksom de andra är skrivna i ett lättsamt flyt med mycket dialog och där spänningen ofta är påtaglig. Läsaren/lyssnaren hamnar i en känsla som om vi känner huvudpersonen lite som en bekant och någon att vilja veta mer om. Boken når en närhet till mottagarna och just det tilltalet upplever jag även i de andra böckerna inom samma genre.

Det är en enkel ramhistoria med att omedvetet sakna sitt ursprung, men där fokus ligger på nuet och hur allt ska bli. Övernaturligheter förekommer som sagt, men oftast som ett naturligt inslag. Det finns ingen trolig förklaring mer än att det är någon från andra sidan som kontaktar, någon som vill något och någon som förändrar. Spirande kärlek som finner sin väg och kombinationen spöklikt/kärlek är lockande i tonårstidens längtande och hoppfulla/hopplösa tillvaro. Åldern är precis innan du förloras in i en mer avancerad och komplicerad värld.

Alltså en oskyldig och söt berättelse om att finna en bit av sin historia och en del av en kommande närmsta framtid. Hoppfullt. Lättläst. Och det finns alltid läsare för den här typen av böcker där återkommande djur och mystiska meddelande dyker upp. Lite rysningar får också plats, speciellt vid en duschscen… Rys och mys. Plocka ihop alla böckerna i samma genre av författaren och ge till ett sommarledigt barn. Se recension på de andra böckerna på Barnboksprat.

Ingelin Angerborn läser själv några rader från sin bok här.


Tredje tecknet
Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 171
ISBN: 9789129687309
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Svart glas

Maud Mangold var en ny bekantskap för mig. En överraskande trevlig sådan. Hade jag haft möjlighet att läsa henne i tonåren hade hon varit en klar favorit.

29681123_O_1

Boken Svart glas innehåller allt det jag alltid letade efter längs hyllorna på biblioteket som ung. Spänning, melankoli, en vibrerande mystik och en ung, modig, självständig tjej att inspireras av. Även om Umbra faktiskt har det rätt tufft med en bipolär mamma som låter sig uppslukas helt av konsten och totalt glömmer sin dotter emellanåt.
Men Umbra låter sig inte nedslås. Hon skaffar sig en ny kompis, Amos, på det nya lilla stället dit hon och hennes mamma precis flyttat. I det stora huset vid havet, där de flyttat in, upptäcker Umbra också att det redan bor någon annan! Någon som lämnar spår efter sig i köket. Någon som stjäl hennes kläder och som hon sedan hittar nere i den mörka, fuktiga källaren. Ibland hör hon den där varelsen, och hon och Amos bestämmer sig för att avslöja vem det är:
Jag slänger upp dörren samtidigt som Amos tänder ficklampan. Vi stirrar på den kurande gestalten som naglas fast av ljusstrålen. En massa rufsigt alldeles vitt hår och magra händer som håller i något rött. /…/ Händerna är alldeles genomskinliga. Långa fingrar, för stora på något sätt. Ansiktet är vitt men smutsigt. Och håret alldeles färglöst, som glasnudlar.”

Hon är en hal gestalt, den där lilla flickan. Hon försvinner och hon dyker upp på nytt. Med ett förflutet som hela tiden förändras. Umbra och Amos grubblar och förundras över henne. Vem är hon egentligen?

Det finaste i boken är Maud Mangolds vackra språk. Här är litteratur och konst verkligen ett. Umbra och hennes mamma målar med färger. Maud Mangold målar med ord. Hennes språk är rikt på färger och känslobeskrivningar och allt flyter ihop till en skimrande, nyanserad tavla.

Svart glas
Författare: Maud Mangold
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 159
ISBN: 9789129681123Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Den magiska kappan

En bok så sorglig att jag vid högläsning för min 10-åring gråter i kapp med henne. Hur kan vi inte beröras av en ensam lungsjuk flicka, som har drömmar om en framtid och skriver dagbok en liten tid året 1932 och sedan dör 11 år gammal. En bok som visar på vår oändliga ensamhet och att livet och det levande är viktigare än det materiella. En bok som också skapar en mystisk stämning med ett fint språk.

Katarina Genars tidigare böcker, som vi recenserat här på Barnboksprat: En hemlig vän och Pensionat Vidablicks gåta, har alla lite mystiska inslag och så är det även i Den magiska kappan. Allt tar sin början när Livia upplever en dröm där en flicka gratulerar henne på födelsedagen och säger något om en bok. Livia tänker inte så mycket på detta, utan blir överraskad och lycklig över en av sina födelsedagspresenter, en vacker röd kappa från en antikaffär. Det är den vackraste kappa hon någonsin sett. Den passar henne perfekt, men ingen annan som någonsin provat den verkar har tyckt om att ha den på sig. Kompisen Klara kan inte ta på den och vara bekväm, så som Livia, som helst vill ha den på hela tiden. Kappan är början på en ny tid i Livias liv. Det kommer sig att Livia på en kyrkogård upptäcker en gravsten med namnet Elin på, en flicka som bara blev 11 år.

Det är lagom spännande läsning och samtidigt tryggt vardagligt. Det enda jag ogillar är att Livia ibland tar till nödlögner för att inte oroa sina välmenande föräldrar och Klara, även om allt nog får sin förklaring för dem sedan. Och trots tårarna som stundtals skymde min sikt vid läsningen, så var det en fin läsupplevelse vi delade dottern och jag. Slutet kändes lite ljusare och gav en insikt om att vi alla är ensamma, men om vi tar oss tid så kan vi mötas och berika livet för varandra. Vill absolut nämna det mycket vackra bokomslaget av Lina Bodén. Stämde så väl in i bokens lite mystiska och vemodiga anslag.


Den magiska kappan
Författare: Katarina Genar
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 107
ISBN: 9789163872136
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris