Dagboksanteckningar från ett källarhål

IMG_65642007 satte David Wiberg, känd från Varan-TV, upp enmansföreställningen Svart Tulpan, där han själv spelar den 16-åriga tjejen Linnea. Han följde upp föreställningen med Dagboksanteckningar från ett källarhål och den föreställningen har nu också blivit bok.

I Linnea gestaltar David mycket av mörkret som rör sig inom en tonårstjej. Mörker, kaos, hur krångligt livet kan kännas och hur ensam och annorlunda man kan känna sig. Jag imponeras av hur väl han lyckas med att tala med en 16-årings röst. Som 35-åring upptäcker jag att jag glömt mycket av hur det var att vara tonåring. Men det verkar inte Wiberg ha gjort.
Den naiva självupptagenheten (tänk om någon upptäcker den äckliga pormasken i örat!), känslan av att inte vara som andra, den desperata, obesvarade kärleken som gör att man gör bort sig gång på gång, och den bästa vännen som man ömsom glider ifrån och ömsom håller fast vid, allt beskriver Wiberg med Linneas egna ord och med en svart träffsäkerhet som får mig att tänka att det nog inte kan ha varit så annorlunda att ha varit 16-årig kille.

Eller så låter jag mig bara luras jag av fiktionens biografiska form. Linnea varvar sina dagboksanteckningar med svartvita seriestrippar där hon fantiserar ihop händelser eller bearbetar sådant som verkligen hänt.

 

IMG_6565

Hon är en högst konstnärlig talang som både kan teckna och är duktig på att uttrycka sig i skrift. Vi får också ta del av hennes uppsatser från skolan där man tydligt ser hennes begåvning. I dagboken är dock hennes sätt att uttrycka sig barnsligt och fyllt av typiska tonårsuttryck (PANIKMO KOLLAT MIRRES slimeblogg ifall det fanns någon hudvårdsprodukt som man kan ta bort pormaskar med eller: Har ändrat min status åtta gånger, men ingen bryr sig. Jag är helt sinnesslö. Letade efter &-tecknet i en kvart när jag skulle skriva ”ligger & dör”. Enigma likade några av bilderna jag tog under slussen. Kul.)
Det kanske är det här som imponerar mest. Trots hennes slarviga tonårsspråk så blir boken aldrig tråkig att läsa. Wiberg lyckas behålla skärpan i språket och Linneas liv spretar aldrig så mycket att man tappar intresset.

Som tonåring tror jag att jag hade gillat att läsa en sådan här bok. Även om jag, just för att det är så lätt att känna igen sig i Linnea, säkert hade tyckt att hon var både jobbig och lite pinsam. När jag slog igen boken idag, var det med en känsla av lättnad. Det räcker att ha varit 16 en gång.

Dagboksanteckningar från ett källarhål
Författare: David Wiberg
Illustratör: David Wiberg
Förlag: Lilla piratförlaget
Antal sidor: 322
ISBN:978-91-87027-05-5
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Stockholm – Vimmelboken

Stockholm - VimmelbokenVid en första anblick kan det vara svårt att förstå det speciella med denna bok. Den innehåller ingen som helst text, utan enbart fem uppslag på tjocka kartongsidor med myllriga stockholmsmiljöer. Min första reaktion var faktiskt att få lite prestationsångest: ”hjälp, nu måste jag känna igen alla byggnader”, men faktum är att boken är riktigt spännande oavsett nivå av igenkänning. Det roligaste är nämligen att alla personer återkommer i de fem uppslagen och det blir som små historier om allihop. Det är en riktig utmaning att hitta dem, man får fokusera på en person i taget och finkamma myllret med blicken. Som en liten hjälp på vägen finns några förslag på vad man kan leta efter på bokens baksida. Sen är det förstås en riktigt trevlig bonus att känna igen sig i Stockholm i boken.

Vimmelboken - Stockholm

Vimmelboken - Stockholm, baksida

Kul för hela familjen!


Stockholm – Vimmelboken
Illustratör: Judith Drews
Förlag: Lilla Piratförlaget (april 2013)
ISBN: 978-91-87027-27-7
Antal sidor: 10
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Doktor Proktor och den stora guldkuppen

Doktor Proktor och den stora guldkuppenJag blev glatt överraskad när det dök upp en fjärde Doktor Proktor-bok. De första tre (se etikett Doktor Proktor) kom tätt (på svenska 2009 och 2010) och eftersom det dröjt ett par år trodde jag att det var klart så. Men nejdå, tokerierna från Jo Nesbø stoppas inte så lätt. Inte skurkarna i den här boken heller. När Norge blir bestulet på sin guldreserv får Doktor Proktor, Bulle och Lise i hemligt uppdrag av självaste kungen att fixa situationen. Det blir såklart ett helgalet äventyr där våra vänner infiltrerar Englands mest fruktade skurkliga, rånar det mest inbrottssäkra bankvalvet och avgör en viktig fotbollsmatch. Bland annat.

Härligt att än en gång få njuta av galna idéer och prilliga formuleringar! Den här gången njuter jag dessutom mer än tidigare av Per Dybvigs illustrationer också. Jag var inte helt såld på dem från början, eftersom de är ganska… fula. Men de är faktiskt fula på precis rätt sätt och passar dessa böcker eftersom de fångar karaktärerna med rejäl uttrycksfullhet. Dessutom är det snyggt att texten får anpassa sig efter vilken plats illustrationerna kräver, snarare än tvärt om. På ett ställe särar texten på sig likt Röda havet för Moses, eftersom ett gäng fartränder kräver det. Eller kräver och kräver, men det blir en häftig effekt att göra så i stället för att trycka ihop bilden på en förutbestämd yta.

Doktor Proktor och den stora guldkuppenDoktor Proktor testar sin nyaste uppfinning när hemliga superagenter plötsligt dyker upp i trädgården.

Doktor Proktor och den stora guldkuppen
Våra vänner får uppdrag av självaste kungen.

Jag kan nöjt konstatera att serien håller än. När kommer nästa?


Doktor Proktor och den stora guldkuppen
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Lilla Piratförlaget (mars 2013)
ISBN: 978-91-87027-35-2
Antal sidor: 220
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Glasbarnen

GlasbarnenMysrys för 9-12-åringar (tänk Ingelin Angerborn) ligger mig varmt om hjärtat, så därför känner jag läsivern vakna så fort jag nosat upp någon ny sådan bok. Givetvis blev jag nyfiken på Kristina Ohlssons Glasbarnen. Kristina Ohlsson är etablerad vuxenförfattare i deckargenren, vilket gjorde det hela lite extra spännande. Det är ju faktiskt inte någon självklarhet att den som kan skriva för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så bra i en barnbok, man kommer inte undan med svagare partier på samma sätt som man gör i en bok för vuxna.

Glasbarnen handlar om Billie, som flyttar till ett gammalt hus tillsammans med sin mamma. Redan från början känns det hela skumt och det står snart klart för Billie att huset vill bli av med dem. Hon börjar nysta i husets historia och får reda på alla hemskheter som hänt familjerna som tidigare bott i det. Och en gång i tiden bodde glasbarnen i huset… om de nu någonsin lämnat det?

Konceptet ”ung flicka vs. hemsökt hus” kan tyckas något uttjatat vid det här laget, men jag älskar det och det brukar bli bra böcker av det. Oftast i alla fall. Glasbarnen tycker jag dock är väldigt ojämn. Vissa partier är lysande, jag känner riktigt hur min kropp visar mig vad som menas med uttryck som ”blodisande” och ”kalla kårar”. Då sitter jag på helspänn, världen glider undan litegrann och jag bläddrar frenetiskt till nästa sida. Sen kommer partier som mest är frustrerande. Jag förstår att allting inte kan rullas upp på en gång, men de stillsammare partierna måste ju också vara bra. Och jag blir mest irriterad när undersökningarna går på tomgång för att Billie & c:o till exempel inte lyckas hälsa på en tant vars namn (inklusive efternamn) och gatuadress (exklusive husnummer) de fått (av tanten själv, de är alltså inbjudna). De cyklar längs gatan flera gånger innan de till slut får syn på henne. Varför inte bara kolla i vilket hus hon bodde? Senare är de ungefär lika dåliga på att lyckas gå till biblioteket. Och jag vet inte hur många gånger Billie konstaterar att ”nu måste hon verkligen få  ut mamma och sig ur huset”, vilket blir en tröttsam upprepning.

Och slutet sen då… Jo, jag får ge cred för att det är ovanligt. Men jag känner mig minst sagt blåst på konfekten.

Jag har inte läst någon av Kristina Ohlssons vuxenböcker, så jag kan inte göra någon jämförelse, men för mig levde denna lovande bok inte upp till förväntningarna.

Försvunnen uggla sökes

Högst upp i en tall, två fridfullt sovande ugglor– en stor och en liten. Men vänta nu, vad är det som håller på att hända här, den ena tycks förlora balansen? Sedan följer en halv cliffhangersida… Den lilla ramlar ner – hur ska detta sluta? Det är inte bara läsaren som med spänning och ängslan följer den fortsatta handlingen, det gör även skogens alla djur!

 

Detta är en ömsint berättelse om den lilla ugglan som ’har tappat bort sin mamma’. I själva verket är det ungen själv som har försvunnit, efterson den ju har ramlat ner, men den är för liten för att förstå sådan logik; för uggleungen är allt mycket enkelt och samtidigt oerhört komplicerat: Mamma borta.

Tänk dig själv, att plötsligt befinna dig någonstans där du aldrig har varit – där luften är ovanför dig och inte under, och du tittar upp längs trädens stammar – inte ner! Och så finns inte mamma där längre, hon som var vid din sida när du somnade! När du landar lämnar du signalementet på den du söker till den första du möter – men denne har inte samma referenser.

Men det viktiga och dramatiskt allvarliga förstår alla skogens djur, precis som alla vi människor: mamma är borta! Den pigga ekorren är ivrig att hjälpa den lilla krabaten, och man ser verkligen ögon- och kroppskommunikationen där ekorren kollar att uggleungen är med ’på galoppen’, detta till texten: ”OK! OK! Jag vet! Jag vet!” ”Häng med…” Men gång på gång blir det fel, trots att ekorren tycker sig veta, och en ny detalj får läggas till i beskrivningen av mamman.


Hon är stor – men inte jämförelsevis som en björn… Med hjälp av bilder och text kan läsare och lyssnare hjälpas åt, beskriva, jämföra och försöka förstå – hur andra tänker, hur det man säger kan uppfattas, kroppsdelar, skogens djur, känslor, hjälplöshet och hjälpsamhet. Som tur är behöver lilla ugglan inte minnas allt för många detaljer; grodan har fått reda på att det inte bara är lilla ugglan som letar efter sin mamma – mamma uggla letar också efter sin unge! Och då går ju allt genast lite lättare.

(Tänk dig att när du vaknar så är ditt barn borta, försvunnet från hemmet, och därutanför finns en värld som är okänd för barnet och där barnet inte kan göra sig förstådd!)

Det handlar om hjälpsamma medvarelser och om den omvända tanken, som man ofta som liten och utelämnad (eller när man känner sig liten och utelämnad) missar eller snarare inte klarar av att tänka sig, men som man behöver bli påmind om på ett så här enkelt sätt: den andre letar och saknar precis som jag letar och saknar – jag är inte ensam! I den här berättelsen sammanfaller moderns och barnets sökande – de är i symbios – de söker och finner varandra.

 


Vem har kommit bort och vem letar efter vem, om ömsesidigheten i en relation och om att ha tillit och känna trygghet. Läsare och medläsare kan lätt mötas i förståelse, dessutom är berättelsen oavhängig tid och rum och så enkel att minsta unge kan förstå så väl text som bild.

 

 


Mamma borta
Text och bild: Chris Haughton
Förlag: Lilla Piratförlaget  (2012)
Originaltitel: A bit lost (2009)
Översättning: Gunilla Halkjaer Olofsson
ISBN 9789187027307
Antal sidor: 28
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris