favoriter – Sida 17 – Barnboksprat

Stor-Emma

Jag kan redan nu säga att Stor-Emma kommer att finnas med på listan över de bästa böcker jag läst 2011. Här finns en riktigt bra berättelse och härliga illustrationer.

Stor-Emma handlar om Emma som följer med sina föräldrar på bjudning hos en annan familj. De har också ett barn, en annan Emma som kallas för Stor-Emma. Emma imponeras av alla fina saker som Stor-Emma har i sitt rum, men ganska snart börjar Stor-Emma att köra med Emma. Hon håller för dörren, skräms och härmas. Emma flyr till toaletten samt till pappas famn, men hon slipper inte loss från Stor-Emmas snorkiga översittarattityd. Emma lyckas till slut lirka upp Stor-Emmas acceptans och gillande via smicker och ett gemensamt intresse.

Lisen Adbåge (som är tvillingsyster till Emma Adbåge som också illustrerar barnböcker) har skapat riktigt charmerande och fulsnygga karaktärer. Lisen Adbåge känner vi även igen från böckerna om Händiga Hanna och Kurt & Kio.

Stor-Emma är väldigt bra ut diskussionssynpunkt. På ett naturligt sätt kan jag och dottern börja prata om småkniviga problem som vad man ska göra när någon retas eller härmas. De flesta barn (och vuxna!) kan nog känna igen sig i att vara i ett sällskap där man inte trivs.

Boken är också intressant eftersom den skildrar två endabarn som är vana vid att få som de vill. Den visar även upp den osäkerhet som kan uppstå när det enda barnet i familjen följer med på besök till en annan familj med barn. Emma och Stor-Emma har dock två helt olika sätt att hantera osäkerheten på.

Stor-Emma
Författare & illustratör: Lisen Adbåge
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 32
ISBN: 9789127129580
Köp: jämför priser

Leni blir en bebis

Nu är Leni tillbaka! Förra gången (i Leni är ett sockerhjärta) blev hon vuxen i protest mot tanternas gullegullande, den här gången är det troligtvis en släng småsyskonsvartsjuka som drabbar henne. För nu blir hon plötsligt en bebis. Ingenting kan hon göra själv!

Det här är ett kärt återseende och de två böckerna känns väl sammanhållna eftersom de är väldigt lika varandra – på ett bra sätt, alltså. Såväl handling som språk som bild följer samma mönster som tidigare och det råder ingen tvekan om att det här är en Leni-bok.

Bilderna visar ett alldeles underbart småbarnskaotiskt hem med leksaker och rälsbitar precis överallt, blandat med härliga retrofina inredningsdetaljer. Texten är full av mittiprickformuleringar som målar porträttet av Leni minst lika effektivt och trovärdigt som bilderna.

Två sidor ur Leni blir en bebis, klicka på dem för att se en större version.

Ava älskade ju Leni är ett sockerhjärta, som vi hade hemma ett tag när jag lånat den på biblioteket, så jag väntade mig att hon skulle bli glad att återse Leni. Men hon är inne i en period när det är otroligt viktigt att det är hon som väljer vilken bok vi ska läsa och jag tror det var ett misstag att låta henne förstå att jag gärna ville läsa den här boken med henne, för nu vägrar hon låta mig ens öppna den. Men jag hoppas att hon vill läsa den snart och jag tror verkligen att hon kommer att tycka om den, precis som jag gör. Det här är en klockren uppföljare och en väldigt fin bok med hög charmfaktor!

Leni blir en bebis
Författare & illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67551-1
Smakprov: smakprov.se
Köp: jämför priser

Ryska kyssen och den fasansfulla brännaren

Jag tror att jag redan nu har hittat en av de böcker som i årets slut kommer att få vara med i listan ”Helenas bästa 2011”. Eftersom jag tidigare läst några av Frida Nilssons underbara böcker om Hedvig var mina förväntningar på Ryska kyssen väldigt höga, och film noir-älskare som jag är späddes de på ytterligare av att boken på baksidan kallas för en ”hund noir-deckare”. I Ryska kyssen tar Frida Nilsson ett djärvt kliv från de vardagsnära igenkänningsberättelserna och skapar i stället en mörk och smått surrealistisk fantasivärld, befolkad av talande djur som sällan har rent mjöl i påsen. Och även om huvudhunden Harriet faktiskt har rent mjöl i påsen kallas hennes misslyckade konditori, där hon dagligen kränger misslyckade bakverk till misslyckade individer, för Skitiga bullen.

När så Broborg sätts i skräck av en märkligt mäktig pyroman får Harriet upptäcka att det finns saker hon är bättre på än att sälja misslyckade bakverk. Det sker inte utan viss inblandning av en olycka med en croissantdeg, men hur som helst förstår hon att hon är ämnad att flyga och bekämpa skurkar. Hon är en underbar superhjältinna, en rundlagd och bortkommen men godhjärtad figur, som lever upp när hon äntligen hittar det hon är bra på. För alla är bra på något, även om hon först inte tror det om sig själv.

Ryska kyssen inuti — En mörk värld med tydlig inspiration av film noir

Peter Bergtings vrålsnygga bilder förstärker mycket stämningsfullt film noir-känslan. Precis som boken är bilderna coola, men med en charmig humoristisk touch som gör att man måste le åt dem. Det färglagda omslaget har jag svårt att se mig mätt på, annars är en favoritbild den mörka gränden med den korrumperade paddan (se ovan). Just här är det faktiskt bättre med svartvitt än färg, eftersom det påminner mer om klassisk film noir.

Ett extra plus får boken för de lyckade språkliga anpassningarna till djurvärlden.

Nu undrar jag förstås: är det här första delen i en serie, eller är den fristående? Och vad hoppas jag, egentligen?

Förresten, här finns en intervju med Frida Nilsson, där hon berättar om boken.

Ryska kyssen och den fasansfulla brännaren
Författare: Frida Nilsson
Illustratör: Peter Bergting
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 200
ISBN: 9789129676082.html
Smakprov: smakprov.se
Köp: jämför priser

Sockerbullen på Kruskakullen

Nu är det snart nytt år och vi kommer att skriva om en massa nya böcker. Men nu skulle jag vilja lyfta en bok som har ett par år på nacken: Sockerbullen på Kruskakullen. Det är en kapitelbok som Carin Wirsén har författat och Stina Wirsén illustrerat och den handlar om ett bageri och en familj som växer lite oväntat.

Från början var det bara en ensam kvinna på bageriet, men efter en solsemester börjar hennes mage växa och efter en tid kommer två små bebisar ut. Barnen, som får namnen Näpen och Häpen växer upp och lär sig allt som man behöver veta på ett bageri. Men trots att de arbetar flitigt och har många kunder, får de inte in så mycket pengar. Det verkar som att det är en tjuv i farten!

Men med lite list klarar Näpen och Häpen av situationen. På grund av sin värme och medmänsklighet kommer det sig dessutom att en fattig kvinna får flytta in hos dem tillsammans med alla sina styvbarn. Och nu blir det fart och fläkt och glädje på bageriet. Det stora gänget bestämmer sig för att inreda vinden i huset till ett pensionat och snart börjar det strömma in ännu fler spännande människor.

Sockerbullen på Kruskakullen — Pensionat på gång

Det här är en jättemysig kapitelbok att läsa för lite yngre barn. Man blir riktigt sugen på att också packa en väska och flytta in i det här huset med bageri, pensionat och en massa liv och kärlek. Det är ett sådant hus där alla kan bli vän med alla och i varje vrå väntar en överraskning. Boken ger en lite nostalgisk känsla. Kanske utspelar sig handlingen för länge sen eller också har bara tiden stannat en aning i den lilla staden.

Inomhusmiljön är också väldigt viktig för berättelsen och den gestaltas främst genom texten, medan bilderna får stor betydelse för persongestaltningen. Det är lite spännande att tänka på hur berättelsen hade blivit om någon annan än Stina Wirsén hade gjort illustrationerna. Illustrationerna ger ett skojigt inslag som lämnar mycket till den egna fantasin. Näpen och Häpen porträtteras som ganska unga i bilderna och det är lite roligt eftersom kapitelböcker ofta handlar om lite äldre barn annars. En illustratör som hade tagit med miljö mer i bilderna hade kunnat ge boken en annan prägel och utmana fantasin på ett annat sätt. Men som det är nu använder istället varje läsare/lyssnare sina egna erfarenheter och bygger upp husets alla rum inne i sitt huvud och det ger ju också en underbar utmaning för fantasin.

Sockerbullen på Kruskakullen
Författare: Carin Wirsén
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 110
ISBN: 9789163855986
Köp: jämför priser

Leni är ett sockerhjärta

När Leni är ett sockerhjärta kom ut kastade jag mig inte över den, för jag tänkte att alla andra ändå skulle göra det. Och det hade jag ju rätt i, för alla verkar älska den här boken. Alla översvallande kärleksyttringar (några av dem länkas från förlagets bokpresentationssida) fick faktiskt min nyfikenhet att växa. När jag såg den på biblioteket fick den följa med hem och nu har jag lånat om och lånat om och lånat om, tills det inte går längre. På måndag måste den vara tillbaka, basta. Vi kommer att sakna den, både jag och Ava. Hon har pratat en hel del om Lenin på sistone, men är inte så intresserad av sovjetisk historia som man kanske skulle kunna ledas till att tro, för det är såklart Leni hon menar. Vi gillar henne! Det här är en underbar bok, med supercharmiga bilder och en berättelse som både är rolig och känns sann.

Leni är alltså en liten tjej som inte tycker att hon är så liten. Hon blir sur när tanterna kallar henne sockerhjärta och så ska hon baske mig bevisa att hon i själva verket nästan är vuxen. Ända tills pappa tycker det är dags att städa, förstås.

Min favoritdel av boken är när Leni går kaxig och barhuvad förbi alla mössförsedda, pluttiga barn:

Och mitt favoritstycke att läsa, för att det är så mitt-i-prick, är:

Pappa tycker att Leni ska åka vagnen,
så att dom kommer hem nån gång.
Men pappa fattar inte. Vuxna sitter väl inte
i vagn. Dom går!

Ava tycker det är roligast när Leni ska dricka kaffe, men säger BLÄ och häller allt i blomkrukan i stället (när pappa inte ser, förstås). Då brukar vi säga BLÄ några gånger, bara för att det är roligt.

I februari kommer uppföljaren Leni blir en bebis. Den kan ni lita på att jag kommer att nappa åt mig fortare än kvickt.

Leni är ett sockerhjärta
Författare & illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67339-5
Smakprov: hos smakprov.se
Köp: jämför priser