Tassemarker

TassemarkerI somras besökte jag Science Fiction bokhandeln i Stockholm för första gången, och där vid kassan fanns så otroligt vackra vykort av en (för mig) ny illustratör; Alexander Jansson. När jag sedan fick syn på boken Tassemarker hos Natur & Kultur ville jag så gärna ta chansen och recensera den för Barnboksprat.

Jag visste inte vad jag skulle möta för typ av bok, förutom att jag förväntade mig fantastiska illustrationer. Tassemarker är så  vacker och sorglig att det gör ont. En bok som rör om och berör. En bok som får en att gråta.

Jag vet inte riktigt vad och hur jag ska skriva om den här boken. Enligt information på förlagets hemsida är boken riktad mot åldrarna 3-6 och beskrivs bland annat som ”[…] berättelsen om en liten människa som tappar sin trygghet och finner den igen.” Jag har ingen så liten person att läsa för här hemma längre, så jag får utgå ifrån min egen läsning av boken.

Författaren har verkligen fått välja orden på guldvåg då varje uppslag innehåller några få meningar, ibland endast en. Mycket eftertanke och ett stort mått av känslighet märks av. Bokens uppslag hålls samman av en röd tråd som här är en röd halsduk, en halsduk som det lilla jaget ser ut att följa efter och försöka få fatt i. En halsduk som är det som finns kvar av den vuxne som i början av boken bleknar bort och blir onåbar för barnet.

Den tolkning jag har av boken är att både barnet och den vuxne förlorar sin trygghet, men att det till slut är barnet som får den vuxne att komma tillbaka från den plats dit hon försvann: ”Jag hade inte hittat mig, om jag inte funnit dig”. En depression hos den vuxne kanske? Utbrändhet? Annan sjukdom?  Det finns rum för flera olika förklaringar till frånvaron, och ingen tolkning kan ju vara fel. Det är fint när det finns rum för ens egna tankar, funderingar och känslor.

Illustrationerna då, uppfyllde de mina förväntningar? Javisst, och mer därtill. De fantastiska bilderna och den finstämda texten skulle inte klara sig utan varandra. Men fastän bilderna är oerhört vackra och starka kan de nog vara skrämmande för de allra minsta. Det sista uppslaget föreställer barnet och den vuxne tillsammans i en trädkoja, och här var nog förväntan att de skulle se lyckliga ut vilket de inte gör. Det öppnar upp för eftertanke och fortsatta samtal efter läsningen; om de nu funnit varandra igen efter att ha skiljts åt – varför ser de inte glada ut?

Se till att läsa Tassemarker, om så bara för dig själv om du inte har något barn i din närhet. Bli berörd.

Tassemarker - uppslag från boken

Svenska akademiens ordboks definition på ordet  ’tassemark’:
oländigt l. svårframkomligt l. ödsligt (skogs)område, vildmark, ödemark; vanl. i pl.; äv. mer l. mindre bildl., om misstänkt l. ljusskyggt (se LJUSSKYGG 2) verksamhetsområde o. d.


Tassemarker
Författare: Ebba Berg
Illustratör: Alexander Jansson
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 9789127159549
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mamman som slutade sjunga.

mamman som slutade sjunga omslagJag tilltalas av det här omslaget. Det är liksom gåtfullt. Den bortvända mamman och det lekande barnet. Känslan väcker både harmoni och olust hos mig. Och vad är det för fåglar och vad har de för betydelse?

Amelias mamma jobbar på Operan och lever på sin röst. Hon sjunger alltid, på jobbet och hemmavid men en dag kan hon inte längre sjunga.

”Jag har fått en tupp i halsen”, säger mamman. Eller är det en kråka?

Mamman bild

Amelias mamma har hamnat i en depression. Då mamman försvinner alltmer in i sitt mörka inre så upplever Amelia det som att den färgglada mamman blir gråare och gråare. Hon klarar inte av vardagen och hon orkar inte ens följa med på Amelias skolavslutning. Vad är det som egentligen händer? Amelias oro för mamman ligger som en stor börda över henne. Hon saknar sin mormor och tryggheten som alltid fanns där men mormor är död sedan en tid tillbaka.

Det här är en bok från 6 år och uppåt, som skildrar en vuxens depression ur ett barns perspektiv. Jag tycker om att författaren inte krånglar till det. Det här är Sofia Weiss debut och det är inte ett lätt ämne hon tar sig an men jag tror absolut på att det är en bok som behövs. Språket är enkelt och sakligt och handlingen finstämd.  Sorg, stress och depression drabbar nog oss alla emellanåt i livet och när det drabbar en förälder kan det vara mycket skrämmande för de barn som finns i närheten. Boken öppnar upp för samtal. Inget barn ska behöva skämmas för att deras föräldrar mår dåligt och om vi pratar öppnare om psykisk ohälsa så kan vi stötta och hjälpa varandra. Jag gillar mycket scenen där Amelia får förklarat för sig vad depression är. Just författarens sätt att göra det svåra så enkelt och avskalat tyckte jag om. Så det är ingen tung bok utan den lämnar en fin känsla efter sig.

 


Mamman som slutade sjunga
Författare: Sofia Weiss
Illustratör: Aurora Lindfelt
Bokförlag: Idus
Utgiven: 201606
ISBN: 9789175773872 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris