Jag tilltalas av det här omslaget. Det är liksom gåtfullt. Den bortvända mamman och det lekande barnet. Känslan väcker både harmoni och olust hos mig. Och vad är det för fåglar och vad har de för betydelse?
Amelias mamma jobbar på Operan och lever på sin röst. Hon sjunger alltid, på jobbet och hemmavid men en dag kan hon inte längre sjunga.
”Jag har fått en tupp i halsen”, säger mamman. Eller är det en kråka?
Amelias mamma har hamnat i en depression. Då mamman försvinner alltmer in i sitt mörka inre så upplever Amelia det som att den färgglada mamman blir gråare och gråare. Hon klarar inte av vardagen och hon orkar inte ens följa med på Amelias skolavslutning. Vad är det som egentligen händer? Amelias oro för mamman ligger som en stor börda över henne. Hon saknar sin mormor och tryggheten som alltid fanns där men mormor är död sedan en tid tillbaka.
Det här är en bok från 6 år och uppåt, som skildrar en vuxens depression ur ett barns perspektiv. Jag tycker om att författaren inte krånglar till det. Det här är Sofia Weiss debut och det är inte ett lätt ämne hon tar sig an men jag tror absolut på att det är en bok som behövs. Språket är enkelt och sakligt och handlingen finstämd. Sorg, stress och depression drabbar nog oss alla emellanåt i livet och när det drabbar en förälder kan det vara mycket skrämmande för de barn som finns i närheten. Boken öppnar upp för samtal. Inget barn ska behöva skämmas för att deras föräldrar mår dåligt och om vi pratar öppnare om psykisk ohälsa så kan vi stötta och hjälpa varandra. Jag gillar mycket scenen där Amelia får förklarat för sig vad depression är. Just författarens sätt att göra det svåra så enkelt och avskalat tyckte jag om. Så det är ingen tung bok utan den lämnar en fin känsla efter sig.
Mamman som slutade sjunga
Författare: Sofia Weiss
Illustratör: Aurora Lindfelt
Bokförlag: Idus
Utgiven: 201606
ISBN: 9789175773872 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Jag tyckte mycket om boken! Särskilt det där du skriver om att depressionen förklaras på ett enkelt sätt. Det kanske äntligen kan bidra till att tabut kring psykisk ohälsa försvinner, så att vi tillsammans kan börja bekämpa den.