Рen blogg om barnb̦cker
Bonnier Carlsen har dragit igång en bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag, den eminenta boken av John Green (omskriven på Barnboksprat först av mig och sedan av Veroniqa Sjöquist).
Först ut i stafetten är Läsa & Lyssna, som skriver om Van Houten.
Den 3 april går stafettpinnen till Barnboksprat.
Författaren och illustratören Henrik Tamm är konceptdesigner och har varit med och skapat magiska världar till bland annat Narnia- och Shrek-filmerna. Nu har han även skrivit den första delen i en barnbokserie om några kompisar som bestämmer sig för att bli brottsbekämpande ninjor.
Timmy är en ganska osäker katt som är kompis med den stiliga tjejtjusarminken Simon och de två mattegenigrisarna Jasper och Kasper. De har byggt en apelsinskalarmaskin som de ska sälja till en frukthandlare. Men på väg ner till torget blir de överfallna av ett brottsligt gäng och bestulna på uppfinningen. De tycker att staden har blivit en otrygg plats och bestämmer sig för att börja patrullera staden. Till hjälp får de en rad uppfinningar av leksaksmakaren Alfred. De märker att många av barnen i staden inte längre kan skratta och inleder jakten på storskurken som fångar in barn och stjäl deras skratt.
Boken har helt fantastiska illustrationer.
Genusmässigt är boken tyvärr mycket stereotypisk, precis som vilken Hollywoodfilm som helst (jag tycker att många svenska böcker brukar vara bättre än så här ur ett genusperspektiv). Först ett sjuttiotal sidor in i boken uppenbarar sig den första namngivna kvinnliga karaktären efter en lång rad manliga karaktärer och biroller. Hon är tuff och självständig och framstår som undantaget i en värld full av män (med något enstaka flickebarn som skymtar förbi).
Dessutom porträtteras hon om och om igen som vacker och huvudpersonen blir givetvis kär i henne och vill försöka imponera på henne. (Jag undrar som vanligt varför skaparen inte kan lägga till några helt vanliga kvinnliga karaktärer i historien? Som inte måste vara vackra och tuffa och bli ihop med hjälten?)
Det är en spännande och fantasifull historia, men språket brister. Det är mycket talspråk, troligen i ett försök att presentera en personlig berättarröst. Men jag har sett mycket bättre exempel på detta. Texten saknar flyt och jag måste ofta gå tillbaka och läsa om och funderar hela tiden kring alternativa sätt att uttrycka sig. Kanske är det tänkt att boken ska vara lättläst och tilldragande för de barn som normalt inte läser böcker, men det räcker inte med enkla ord och uttryck när meningsuppbyggnaden inte håller.
Bilderna är dock helt fantastiska. Det är en suggestiv värld som passar mycket bra till ett ninjagäng som stryker längs med gränder och uppe på taken. Henrik Tamm fick tydligen sin idé till boken när han besökte Kina och såg katter klättra omkring på hustaken. Och visst påminner miljön mycket om Kina. Världen innehåller förrutom människor och människoliknande djur på två ben, häftiga uppfinningar och en skvätt magi.
Jag gillar verkligen att grisarna Jasper och Kasper är mattegenier. Det är bra med sådana förebilder för barn.
Att ninjor och fantastiska bilder lockar är det inget tvivel om. Jag har redan fått kommentarer från andra barn om att de vill läsa boken och den blev till och med utpekad på bussen häromdagen av två barn i 11-12-årsåldern som tittade imponerat på den och viskade att de ville läsa den. Boken passar bra både som högläsningsbok för barn från 4-5-årsåldern och till att läsa själv en bit upp i åldrarna.
Nämnde jag de fantastiska illustrationerna?
Jag och min 5,5-åriga dotter ser fram emot nästa del med förhoppning om fler kvinnliga karaktärer och ett utvecklat språk.
I Bonnier Carlsens blogg hittar du dessutom en intervju med Henrik Tamm.
Ninja Timmy och de stulna skrattenÂ
Författare & Illustratör: Henrik Tamm
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 2013
Antal sidor: 205
ISBN:Â 9789163872075
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Här vill inte hundar bo utspelar sig under den tid dÃ¥ barnen hade träskor, Palme höll tal för folket och sexÃ¥ringar fortfarande gick pÃ¥ dagis. En av dem är Maria. Hon bor med sin mamma och lillasyster Emma i betonggettot. Maria önskar att hon var lite mer underbar och lite mindre tokig. Hon drömmer om att mamma och pappa inte ska skilja sig och att hon ska fÃ¥ en kompis men mest av allt vill hon ha en egen hund. En dag börjar Ofelia pÃ¥ dagis och Maria är inte längre ensam sexÃ¥ring. Ofelia är precis sÃ¥ där prinsesslik som Maria önskar att hon själv skulle vara och Maria och Ofelia blir vänner – och ibland ovänner.
Det här är en charmig bok som fångar både små och stora ögonblick i en sexårings liv. Hur jobbigt det är när föräldrar ska skiljas och hur skönt det känns när man lär sig cykla. Hur fantastiskt det är att ha en bästa kompis och hur hemskt det är att vara osams. Lotta Geffenblads illustrationer fångar verkligen Marias karaktär och hunden Skoglund är gräsligare än man kan tänka sig. Samtidigt som jag gillar det jag läser så tar jag det inte riktigt till mig. Det händer så otroligt mycket i boken och varje kapitel täcker in en ny händelse. Föräldrarnas separation och Marias längtan efter en egen hund är den röda tråden hela vägen igenom men det sker så mycket att jag känner att jag knappt hinner smälta en händelse innan det är dags för nästa. Förlaget marknadsför den här boken som en högläsningsbok medan jag läste den  i två sittningar. Det är fullt tänkbart att den kommer bättre till sin rätt om den inmundigas i små doser vilka kan avnjutas och bearbetas allt eftersom.
Familjen Sömnlösing flyttar till andra sidan jordklotet och kommer aldrig riktigt över sin jetlag. De orkar inte hålla sig vakna på dagarna och söker överallt efter en lösning på sitt problem. Men behövs alltid en lösning? Och är ett problem alltid ett problem? Till slut bestämmer sig familjen för att ge natten en chans.
Historien går framåt i sakta mak och texten är nära på poetisk.
Denna sällsamma bok utspelar sig i en gråblå dyster men vacker värld. Illustrationerna påminner om Tim Burtons fantastiska världar (filmer som Nightmare before Christmas, Frankenweenie, Corpse Bride m.fl).
Boken har ett stort, härligt format och pappret har fin, matt kvalitet vilket förstärker känslan som blyertsillustrationerna skapar. Karaktärerna för tankarna till ungdomens ”emokultur” med svart snedbena, mörka kläder och stora halsdukar. Djuren i skogen har egendomliga utseenden och deras ögon lyser i natten.
Jag gillar boken och budskapet som den förmedlar. Det är okej att gå sin egen väg, man behöver inte alltid anpassa sig. Om något annat än normen passar bättre, varför inte prova det?
Helena Ferry läste den här boken och recenserade den här på Barnboksprat för lite mindre än ett år sedan. Hon älskade den och jag har velat läsa den sedan dess och tog chansen nu när den kommit i svensk översättning.
Hazel är 16 år och diagnosticerad med obotlig cancer. På ett stödgruppsmöte för ungdomar med cancer träffar hon Augustus som förlorat ett ben på grund av sjukdomen men nu blivit friskförklarad. Hazel försöker att kämpa emot men hon finner sig snart förlorad i Augustus blåa ögon.
Det har skrivits spaltmeter med hyllningar till den här boken och jag är högst benägen att hålla med. Både Hazel och Augustus är oerhört sköna karaktärer även om deras konversationer emellanåt kan tyckas lite väl för mycket helt enkelt. Å andra sidan blir det en sådan härlig läsning att jag bara köper det, ler och njuter. Andra delar av boken får mig att gråta. Inte så mycket över sjukdomens våndor utan över kärlekens smärtor. Den omöjliga, ouppnåeliga kärlekens smärtor.  Det är dock ingen sorglig berättelse utan mer en vacker, sann (fast fiktiv) historia om vad det innebär att leva.