Kivi & Monsterhund

Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antingen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Kivi drömmer alltså om att få en hund, men möter i sagan ingen vanlig hund, utan en Monsterhund! Denna varelse är ansträngande och lever verkligen ut sig själv och är även till det yttre ytterst obehaglig att se på. Kivi går på slutet av boken vidare i en ny önskning, precis så som barn plägar göra, på det där nyckfulla viset och inte alltid med förankring i verkligheten.

Så till illustrationerna skapade av Bettina Johansson. De är svängiga, de är roliga, de är färgrika, de är bra! Känslig estet som jag är så tycker jag dock att monsterhunden är väl anskrämlig att se på. Men… det är ju just sådant med djur som har ett ohyggligt utseende som många barn tycker är extra roligt att titta på. Det finns för övrigt så mycket att upptäcka i bilderna, olika barn blir intresserad av olika saker. Min 4-åring stannade på sidan med räddningsfordon och hus. Jag fastnade i alla detaljerna inomhus och utomhus – och så fastnade jag för Kivi så klart. Vilken söt hen och klurig person och vilka coola glasögon! En av förra årets favoritböcker, enligt mig, var Varför gråter pappan? och där är illustratören också just Bettina Johansson.

Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”

Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.

Mina efterord angående ordet hen:

Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?

OLIKA förlag skriver om hen:

3 möjligheter istället för 2!

”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”


Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Varför gråter pappan?

Varför gråter pappan? är en ”känslodeckare” om Alvdis och Hamsa som får syn på en pappa som sitter på en bänk och gråter. Varför är han ledsen? Fantasin skenar iväg med barnen och när de ger förslag får man samtidigt en liten inblick i deras egna liv.

Duon Kristina Murray Brodin (författare) och Bettina Johansson (illustratör) har gjort fina böcker förut (Tyranno, Maskerad och Världens mamma och en katt), men det här är den första som ges ut på Olika förlag. Jag hoppas att de fortsätter jobba ihop, för de blir bara bättre och bättre. Text och bild samarbetar perfekt i ”Varför gråter pappan?”. De normbrytande detaljerna, som är ett signum för böcker både från skaparduon och från Olika förlag, kommer till stor del fram i bilderna. När det i texten står att Alvdis mamma ville vara ifred lämnas det åt texten att visa att hon var upptagen med att meka med bilen. Och när Alvdis säger att hen tappat sin dinosaurie visar bilden att det hände när hon åkte bakpå motorcykeln med mamma. Jag tog först för givet att Alvdis är tjej och Hamsa kille, men vid närmare eftertanke framgår det faktiskt inte. Och det är skönt, tycker jag.


Ett uppslag ur Varför gråter pappan?, klicka för större.

Sa jag att jag älskar Bettina Johanssons bilder? Det gör jag!

Som vegan uppskattar jag lite extra att ett av de normbrytande inslagen faktiskt handlar om mat:

– Pappan kanske är hungrig, säger Hamsa. För att maten är slut.
– Ja, han kanske vill ha falafel, säger Alvdis. Eller makaroner med ketchup.

Falafel, inte köttbullar! Och det passar så perfekt nu när min dotter äntligen har börjat tycka om falafel efter att ha vägrat smaka hur länge som helst. Kanske är det kanske rentav boken som inspirerat henne? Boken gick för övrigt hem hos oss båda, hon lyssnade väldigt koncentrerat när jag läste den för henne. Jag läser den gärna många gånger!


Varför gråter pappan?
Författare: Kristina Murray Brodin
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2011)
Antal sidor: 36
ISBN: 9789185845583
Smakprov: hos provläs.se
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Världens mamma och en katt

Världens mamma och en katt handlar om ett barn som berättar om sitt liv, om önskan att få en katt, om kompisen Sandro och om mamman, som inte har något hår eftersom hon är sjuk. Hon är världens tröttaste mamma, som inte längre orkar gå till simhallen eller baka bullar med russin och kanel.

Den här boken ger en del vemodshugg. Att vilja, men inte orka baka eller åka rutschkana med sitt barn, det är allvarliga saker. Sjukdomen ger en dimension, som inte bara kan beskrivas som lite vardagströtthet, utan här finns det också fula peruker och födelsedagskalas med tanken på att man kanske inte kommer att leva uti hundrade år.

Men jag är inte lika säker på att vemodet hugger tag i ett barn på samma sätt. Jag har levt längre än mina barn med normer om att sjukdom är något hemskt, lite unket och ofta tabubelagt. Men så är däremot inte mammans sjukdom i boken. Det här är främst en bok om kärlek och glädje mitt i livets alla svängar. Det är en bok om ett barn som älskar katter och en mamma som har en kille med en cool bil. Trots att mamman inte alltid orkar tycker barnet att mamman är världens finaste… och tokigaste också för den delen. Det här är en bok som ger intryck, men av så många olika slag och framförallt lämnar den efter sig en varm känsla.

Ja må hon leva uti hundrade år

Kristina Murray Brodin på Bokmässan 2010

Att boken är normöverskridande på flera sätt värmer förstås också. I en barnboksvärld där normen är barn med klassiska svenska namn som lever i kärnfamiljer där mamman definitivt orkar baka bullar, sticker Världens mamma och en katt definitivt ut. Men det fina är att normbrytandet inte påtalas som något avvikande utan bara finns där. Dessutom kan berättarbarnet vara både flicka och pojke. Men eftersom berättelsen är i jag-form blir det inga konstigheter vid vårt språks begränsning kring pronomen.

Bilderna, av Bettina Johansson, är väldigt talande och charmiga. I bilderna är det karaktärerna som är i fokus, vilket gör att det är lätt att lära känna dem. Jag måste också skriva att det verkligen är ett underbart språk i boken. Barnet, som är bokens berättare, är verkligen charmig. Kristina Murray Brodin är en författare som lyfter fram barnet med en oerhörd språklig skicklighet. Att lyckas fånga de där små språkliga detaljerna gör att en barnbok verkligen blir en bok för barn. Jag känner så väl igen min femåring i berättarbarnets sätt att uttrycka sig, det där lekfulla men ändå allvarliga och tron på att man verkligen vet allt.

Det är tur att min kompis Sandro och hans pappa bor i huset bredvid oss. För när de bakar bullar då får vi alltid smaka. Men de har inga russin i, det är synd.


Världens mamma och en katt

Författare:Kristina Murray Brodin
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Vombat förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789186589066
Köp: jämför priser

Moa monster

Jujja Wieslander har skrivit och Bettina Johansson har illustrerat en bok om Moa, en flicka som kan förvandla sig till ett monster. Ja, det är faktiskt jättelätt. Hon behöver bara bli riktigt arg och det blir man ju ganska ofta när ens föräldrar tvingar en att städa och sådant. Som monster kan man göra lite som man vill och man är mycket bättre på att stöka ner än att städa upp. Men vad händer egentligen när Moa har förvandlat mamma och pappa till monster också? Hur blir det med mormor som skulle komma på besök?

Moa Monster är en rolig bok med ett språk som är lätt för barn att greppa. Boken ingår i en serie med lättlästa böcker från Natur & Kultur. Enligt förlaget är Moa monster en bok för nybörjarläsaren, men man behöver ändå ha läst ett tag för att klara texten. Det finns en hel del längre ord och även många ord med lite svårare stavning. Däremot är berättelsen rikt illustrerad med bilder och texten är luftig. Språket är också väldigt konkret med händelser och beskrivningar som kan kopplas till saker som barn känner igen.

Svärdbärare


Moa Monster

Författare: Jujja Wieslander
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Natur och kultur
Antal sidor: 48
ISBN: 9789127121010
Köp: Jämför priser

Intervju: Kristina Murray Brodin skildrar normbrytande verklighet

Vi på Barnboksprat tycker om böcker med moderna könsroller och så kallade normbrytande inslag. Böcker som inte handlar om rosaklädda, blåögda och blonda flickor som leker prinsessor bredvid blåklädda djärva pojkar som leker krig. Även om verkligheten kanske ser ut så oftare än vi skulle önska är det inte den enda verkligheten och inte den vi vill lära våra barn att se som den normala. En av de författare som delar vår uppfattning är Kristina Murray Brodin, som gett ut böckerna Tyranno och Maskerad på Vombat förlag.

Kristina Murray BrodinHej Kristina!
Kan du berätta om hur dina böcker blev till?

Jag arbetar på en förskola i ett invandrartätt område där jag får mycket inspiration till mitt skrivande. Maskerad är ”based on a true story”, en alldeles vanlig dag på vår förskola med våra fantastiska barn. Därav tacket i Maskerad, till barnen på förskolan på Concordiavägen. I Tyranno tackar jag förskolan på Hattmakarbacken. Där gick min son i förskola och mycket i Tyranno är hämtat från hans tid där.

Hur lika är de förskolemiljöer du hämtat din inspiration från de som visas i böckerna?

Förskolemiljön är rätt lik den på avdelningen där jag arbetar. Material och dokumentation finns självklart tillgängligt för barnen och placeras inte för högt upp. Det finns en struktur där ”var sak har sin plats” så barnen vet var allt finns att hämta och var man lämnar tillbaka det. Däremellan får det gärna se kaotiskt ut.

På vår förskola har vi en manlig pedagog men inte på den avdelning där jag arbetar. I böckerna skymtar en pedagog med sjal, på vår förskola har vi för närvarande bara en del vikarier som har det. Däremot finns det i teamet. De allra flesta pedagogerna på vår förskola kommer från Sverige men Chile, Grekland och Kongo är också representerade.

Hur kom det sig att du blev författare?

Som barn hade jag några drömyrken; arkeolog, sjuksköterska och även författare. Att bli lärare var aldrig något jag reflekterade över men det var lågstadielärare jag så småningom blev. I många år arbetade jag som sådan i ett invandrartätt område. Det fanns knappast några läromedel för de elever som var nya i Sverige och ännu inte lärt sig svenska. Det ledde till att jag prövade på ett av mina drömyrken, författare. Jag skrev läromedel i svenska två (svenska som andraspråk) och senare många lättlästa böcker för nybörjarläsaren hos olika läromedelsförlag. Mer och mer växte tankarna fram att jag ville skriva en ”riktig” barnbok utgiven av något förlag som inte sysslade med läromedel. Jag samlade idéer, började skriva och la på hög.

Hur såg vägen ut från idé till färdig bok?

Drömmen att få se mitt första färdiga barnboksmanus Tyranno utgivet tog lång tid. Jag skickade det till många olika barnboksförlag, fick ett vänligt ”Tack, men tyvärr…” tillbaka. Ändrade lite och skickade igen och igen till alla förlag jag kunde hitta som sysslade med barnböcker. Efter flera år (ja, det är sant) fick jag så ett mail som värmde långt in i hjärteroten. Det nystartade queerfeministiska förlaget Vombat ville ge ut Tyranno. Vid det här laget hade jag börjat intressera mig för en genusinriktad pedagogik. Långt tidigare var jag intresserade av olika mångfaldsfrågor. Kontrakt skrevs med Vombat förlag och nu var det på riktigt. Mitt manus skulle illustreras och bli en bok.

Hur kom du i kontakt med Bettina Johansson, som gjort de härliga illustrationerna i Tyranno och Maskerad?

Det var förlaget som föreslog illustratör. Deras första förslag gillade jag inte något vidare och det gjorde de nog inte själva heller. Det andra förslaget blev Bettina Johansson. Hon gjorde några provbilder och bättre hade det inte kunnat bli. Utan att vi träffats fångade hon Tyrannos innehåll på pricken som jag tänkt mig det. Det kändes hundraprocentigt rätt. Den enda extra information hon fick var mina tankar om barnens ålder och ursprung och en del om miljön på förskolan.

Har du någon favoritkaraktär från dina böcker?

Min egen favorit i böckerna är nog Mariama. Jag hade ett bestämt barn i åtanke när jag skrev om henne och genom Bettinas illustrationer känns det verkligen som det barnet. Inte i utseendet utan i karaktären Bettina fick fram.

Vad tycker du själv om att läsa?

Är själv en bokslukare, läser flera böcker i månaden mest skönlitteratur men också en hel del facklitteratur, den senaste tiden mycket om tankar kring genus och genusarbete. Tycker det är otroligt stimulerande att läsa för barnen på förskolan.

Kommer vi att få se fler böcker av dig i framtiden?

Idag har jag två eller tre nya manus som det kanske blir något med. Jag hoppas det blir Bettina som illustrerar. Har också några manus som inget förlag nappat på ännu, ändå är ett av dem som handlar om djuren på savannen något av min egen favorit. Men jag ger inte upp. Förlagen kommer att få återse ”Nu ska vi på safari” fler gånger, lite omarbetat varje gång. Och vad jag lärt mig under resans gång är att drömmar kan slå in.

Tack, Kristina!


Se även:
Barnboksprat recenserar Tyranno
Barnboksprat recenserar Maskerad