Allan och Mike på promenad

Allan och Mike är en jordnära berättelse om vänskap och omtanke. Allan och Mike går på samma förskola. En dag bestämmer de sig för att leka pappa – barn och går på promenad. De tittar på hundar, äter glass och råkar ut för en liten olycka som kräver att de plockar fram doktorsväskan.

Tora von Platen framställer huvud-karaktärerna som snälla, omvårdande pojkar. Mike vill leka pappa och tar väl hand om sin lilla skyddsling. I verkliga livet finns många mjuka och omhändertagande pojkar och män, men i kulturen blir de sällan porträtterade (möjligen som klantiga eller töntiga pappor). Jag tycker att böcker som utmanar traditionella mansroller är mycket viktiga. Alla barn behöver förebilder som Mike – en omhändertagande, men samtidigt inte är fjollig eller töntig pojke.

Olika förlag som ger ut boken satsar på böcker som väljer bort förminskande stereotyper och normer. Barnen i boken har färgglada kläder och boken är befriad från trista könsroller. En pojke på förskolan har halsband och Allan har rosa byxor. Flickorna är inte passiva utan kompisen Evelina är snarare ganska tuff i sin framställning.

Illustratören Emili Svensson har på ett skickligt sätt fångat rörelserna hos småbarn och det finns många fina detaljer som t ex de blåa plasttossorna på mamman, doktorsväskan i hårdpapp och Allans napp (en likadan lekte min dotter med när hon var mindre). Bilderna och karaktärerna är uttrycksfulla och detaljerade, men jag kan ibland ha lite svårt för de sneda och ibland nästintill fula ansiktsdragen.

Min dotter krävde omedelbar omläsning och fler gånger lär det bli.

På grund av de korta meningarna passar boken bra från 0-3 år. Jag tror att boken ger härlig igenkänning till alla barn som går på förskolan.


Allan och Mike på promenad
Författare: Tora von Platen
Illustratör: Emili Svensson
Förlag: Olika förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789185827169
Köp: jämför priser

Så föddes Dojo

Barnboksprat recenserade nyligen böckerna om Dojo. Nu gästbloggar Karin Salmson, författare till bokserien och förläggare på Olika förlag, om hur Dojo kom till.

Vi fick in bilderna som så småningom blev Dojo till förlaget för länge sedan och fastnade direkt för dem, de kändes som om de kunde fånga ett litet barn och vi tyckte dessutom att det saknades en ny karaktär för de minsta. Figuren var då en flicka i samma form som nu och hade tre kompisar som liknar de som finns i böckerna nu. Illustratören Marcus Brengesjö hade gjort enkla historier runt dem, men vi kände att de behövde ytterligare arbete och att vi trodde att de skulle vinna på att det kom in någon annan i den kreativa processen. Ofta händer det ju saker när en författare och en illustratörs ansträngningar möts! Eftersom jag är författare valde vi att låta mig testa, jag har tidigare skrivit mest för vuxna men har också fem barnböcker bakom mig – men att skriva för de riktigt små var faktiskt en utmaning. Vi har verkligen stött och blött de få ord som är med i böckerna. När jag skrivit så skickade vi text och bild till lektör och ut till pedagoger för att få respons. Det gör vi alltid och anger aldrig vem som är författare eller illustratör så att vi ska få ett så neutralt utlåtande som möjligt.


Karin Salmson och Marcus Brengesjö

Figuren hette först Doris när den kom från Marcus. Efter att kikat lite på henne, med sin tunika, så tyckte vi att vi hade mer att vinna på att busa om henne till en han – men att namnet gärna fick vara ganska fritt. Dojo var ett namn som helt enkelt dök upp i mitt huvud när jag jobbade med manus, jag gillade hur det låg i munnen och det kändes ”sägvänligt” för alla åldrar och etnicteter.

Böcker från Olika förlag följer principen ”ut med stereotyper och in med möjligheter”. Vi vill ju att de ska kunna vara som vilken bra bok som helst, men vårt ”tänk” särskiljer dem ändå från annat på marknaden. Som att Dojo har en rosa klänning, att Gorby har lila byxor och en blomma på magen, att Maya och Aisha inte har rosa eller opraktiska kläder. Vi ville också att namnen skulle ha en internationell prägel eftersom de då är öppnare för den mångfald som finns i samhället idag. När det gäller innehållet så är det till exempel Dojo som tycker det är läskigt med höga höjder och Maya som är stark och hjälper Dojo ner och sen klättrar högt upp i ett träd medan Dojo är hjälpsam. Eller som i Dojo har kalas där Dojo rör sig i hemmiljö, bakar och dukar fint och sedan är det Maya som får en stor trumma, Gorby som får en vacker flöjt och Aisha som får en tuff gitarr. Enkla små detaljer som vi hoppas kan bidra till att öppna upp föreställningarna om vad som är möjligt och tillåtet. Varje liten detalj i sig spelar ju inte så stor roll, men lägger man ihop alla detaljer i böcker, och i samhället i övrigt, så skapar de ett så tydligt manus för hur man får vara som flicka och som pojke. Vi hoppas på att våra böcker kan vara en del av att vända ut och in på lite föreställningar och skapa fler möjligheter för barn att utvecklas friare. Men det är ju också så att många barn agerar könsöverskridande och det känns viktigt att de får känna igen sig och bli bekräftade så att de inte tror att de är fel. Men i vår ”ut & in-princip” ligger också att böckerna ska vara så bra att de åker ut och in i bokhyllan! Vårt kvalitetsbegrepp är brett och alla delar i det är nödvändiga för en utgivning.

Vi har fått många positiva reaktioner på böckerna. Nån sa att det var skönt att få ett alternativ till Molly Mus, och jag kan se att man sätter de här böckerna i samma fack. Det är enkla böcker för de minsta. Och jag fick ett mail från en läsare som var glad att det fanns böcker med genustänk för de minsta nu, för hon tyckte att det bara fanns böcker för äldre barn med en medvetenhet och att böckerna för de små glömdes bort eftersom de inte har lika mycket handling att jobba med. Annars är det många som vittnat om hur fångade mindre barn blir av Dojo, och det känns ju härligt!

Framöver räknar vi med att utöka trilogin med fler böcker. Kanske mest för föräldrarnas skull, så att de slipper läsa samma böcker hela tiden, haha!

Nöff nöff Benny

Jag måste få berätta om en av mina och Avas absoluta älsklingsböcker: Nöff nöff Benny. Det är en alldeles fantastiskt bedårande bok som vi har upplevt på många olika sätt. Vi har förstås läst boken sisådär en miljard gånger. Vi har sett småfilmen på youtube (inte riktigt hela berättelsen, men en fullt seduglig mängd). Jag har berättat den ur minnet otaliga gånger när Ava har behövt lugnas med en saga, till exempel på tråkiga bilturer. Det senaste är att Ava berättar den själv. Vi älskar den i alla dessa tappningar!

Det första man charmas av är förstås de mysiga bilderna. Grisarna är tokigt söta, färgerna är snälla och boken välfylld av illustrationer som gör åtminstone mig varm i hjärtat. Mäktiga helsidesillustrationer utgör stommen, men det bjuds på trevlig variation i form av mindre bilder och perspektivbyten.

Berättelsen går rakt in i hjärtat, i all sin enkelhet. Så här börjar den:

Nu ska Benny gå ut. Han är trött på att vara inne.

Bennys bror ska också gå ut. För han är också trött på att vara inne. Nu ska de gå ut och nöffa lite.

– Akta så att inte lillebror ramlar i pölen, säger Bennys mamma.
– Nöff nöff, säger Benny.

Vad tror ni händer sen? Griskultingarna går förstås till pölen. Alla är där. Favoritkompisen är den lite äldre Klara, som både Benny och Bennys bror är förälskade i. Hon föreslår att de ska springa runt pölen, så det gör de. Det är roligt att springa runt pölen:

Sen blir det oerhört dramatiskt. Ava engagerar sig starkt i lillebrors öde. Hon ropar ”PLASK” med stor inlevelse, klagar ”ajajaj” å lillebrors vägnar, berättar att han är ”sessen” (= ledsen) och svarar ”Ja-aa” med eftertryck när jag läser att lillebror skriker för livet.

Som tur är finns Klara där och räddar lillebror. Allt väl. Eller? Mnjaae… Benny blir så fruktansvärt svartsjuk när lillebror får sitta i Klaras knä med trynet mot hennes kind, så han ramlar också i pölen… Lyckligvis räcker Klara till för fler och när smågrisarna känner sig färdiggosade återstår bara problemet att mamma kommer se direkt att de varit i pölen…

Boken är ganska traditionell på så vis att huvudpersonerna är pojkar och att deras mamma sköter hem och hushåll (hon dammsuger huset i början av boken och någon pappagris syns inte till). Alla böcker måste förstås inte vara normbrytande, men det är intressant att fundera på vad som händer om man skulle byta kön på karaktärerna. Ponera att grisbarnen i stället är flickor som söker tröst hos en äldre grispojke som de svärmar för (dvs vi byter kön även på Klara). Är berättelsen fortfarande lika gulligt oskyldig? Jag tror att många skulle uppfatta historien betydligt annorlunda. Varför är det så?

Jag tror aldrig att jag skulle kunna säga vilken som är den allra bästa bilderboken, men om jag skulle försöka vet jag att Nöff nöff Benny kommer att vara en av dem jag funderar på. Jag har inte ord nog att beskriva hur härlig den är! Men det bästa av allt är kanske att det finns fler Benny-böcker som vi inte har upptäckt ännu.


Nöff nöff Benny
Författare: Barbro Lindgren
Illustratör: Olof Landström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: t.ex. 9789129674477 eller 9789129673982
Smakprov: hittar inget av boken, men småfilmen på youtube är väl värd en titt
Köp: jämför priser här och här

Barnboksprat är nominerad

Barnboksprat är en av fem nominerade till Stora Kulturbloggpriset i litteratur. Vi är givetvis väldigt glada och tacksamma för detta.

Du kan rösta samt se övriga nominerade på Stora Kulturbloggprisets webbplats. Röstningen pågår fram till den 11 november.

Prisutdelningen går av stapeln den 27 november.

50000 ord på 30 dagar

Det har inte hänt så mycket med mitt skrivande på sistone. Ingenting, faktiskt. Är jag nöjd med det? Nej, givetvis inte. Vad är det som är så svårt då? Att få tid. Är det en giltig ursäkt..? Nej! Man får ta sig tid! Men jag tycker det är väldigt svårt att ta sig den tiden mitt i det vanliga livet, alltid, jämt. Åtminstone när man inte är mitt uppe i ett engagerande projekt. Så nu ska jag hårdsatsa i november. Jag lägger allt annat åt sidan (nåja, i den mån det är möjligt…) och inleder ett nytt skrivprojekt som legat och grott i bakhuvudet en tid. För andra gången i mitt liv ska jag vara med i NaNoWriMo och sporras att skriva 50000 ord på 30 dagar. Jag lyckades 2006, så jag vet att det inte är omöjligt. Jag hade förstås oceaner av tid 2006 jämfört med nu, men jag vill ändå försöka.

Ni kommer att kunna följa mig här. Jag kallar mig helfena (vem har sagt att efternamnsbokstaven nödvändigtvis måste stå sist?), berättelsen kallas Drömfångarna, eller möjligtvis Felicia och Lillebror räddar drömfångarna och så här sammanfattade jag den på infosidan:

En morgon vaknar Felicia och Lillebror av att väckarklockan skräller i föräldrarnas sovrum. Mamma och pappa är omöjliga att väcka. Och när de går ut inser de att det inte bara är mamma och pappa. Hela staden sover!

Nu ska den bara skrivas också…