En kort intensiv berättelse med få ord och många bilder, en bildroman kallar förlaget den själva. Det är en ny sorts bok för mig och jag vet inte riktigt vad jag tycker om konceptet; kanske måste jag läsa fler för att kunna bilda mig en uppfattning.
Boken är kanske främst avsedd för att locka läsare (ungdomar) som inte har nÃ¥got större intresse av böcker. Just den här är i alla fall alldeles för rörig för att jag ska tycka att det är bra, när jag läser tycker jag flera gÃ¥nger att jag redan har läst det som stÃ¥r. Meningen ”Jag är kall som is” Ã¥terkommer t.ex. tre gÃ¥nger pÃ¥ 44 sidor. Andra formuleringar kanske inte är exakt likadana pÃ¥ alla ställen, men liknar varandra mycket.
Handlingen då? I en grotta sitter två soldater och gömmer sig för fienden. Den ena av dem har brutit benen och det är isande kallt och mörkt. Sedan får vi en tillbakablick som berättar hur de hamnade där; att de var pilot och navigatör i ett stridsflygplan som blev attackerat och träffat av fienden. De skjuter ut sig själva ur planet för att ha en chans att klara livhanken, men när de kommit ner på marken är de fortfarande i fara. Fienden kan komma när som helst, och eftersom kompisens ben är brutna kan de inte ta sig någonstans.
Det här var ingen bok som jag personligen uppskattade, varken utformning eller handling, men jag kan tänka mig att publiken den är till för kommer att gilla den! Jag kanske ska sätta den i händerna på någon av mina elever och be honom eller henne återkomma med en recension senare under hösten.
Vi störtar
Författare: Dee Phillips
Förlag: Nypon förlag
Antal sidor: 44
ISBN: 9789186447779
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus
I den senaste boken om Mamma Mu ser Kråkan Mamma Mu komma hem på flaket på en bil mitt på kvällen. Vad har hon gjort? Varför har hon varit borta hela dagen? Och dagen efter så är hon inte bland de andra korna i hagen, hon klättrar inte i träd och hon cyklar inte. Vad har Mamma Mu för sig egentligen?
Att ha en förebild och ett behov av att identifiera sig med någon är inte riktigt samma sak. Det bästa är förmodligen att hitta sin egen identitet innan man skaffar sig en förebild. Mickan i Jag är jag är en av klassens elever och en av familjens medlemmar, hon balanserar mellan att anpassa sig och att vara sig själv.
9-åringen Linn i I love you Viktoria Andersson är inte ’som alla andra’ i sin ålder. Mamman stänger öronen för dotterns vilja att gå egna vägar och försöker istället hjälpa henne till anpassning – och vill naturligtvis väl. Flickor i Linns ålder ska vilja ha många tjejkompisar, tjejfester och mobiltelefon! Linn revolterar.