För ett tag sedan ville Buster inte sova. Den boken är recenserad av Marit Jonsson. Nu vill Buster städa! Han vaknar en tidig morgon och letar rätt pÃ¥ städsakerna. Att städa är ju som att leka, man kan till exempel spela innebandy med sopborsten. Men hoppsan, dÃ¥ Ã¥ker mammas gröna vas i golvet… Tänk att det kan gÃ¥ sÃ¥ fel när man bara ville hjälpa till!
Tonen i den här boken är härligt barnslig, Marie Oskarsson har lyhört beskrivit hur barnet ser på världen. Säkerligen kommer några av Busters tankar från hennes egen son, jag vet i alla fall att Buster vill inte sova var klart inspirerad av honom. Jag ler åt Busters tankegång kring att mamma städar jämt, alltså måste det vara roligt. Och hon gömmer nog städgrejerna för att hon inte vill att någon annan ska ta det roliga ifrån henne. Det finns många sådana finurligheter i texten.
Bilderna ger liv till texten med en härligt uttrycksfull Buster i toksnygga miljöer och med en rolig katt som gör nÃ¥got lustigt pÃ¥ varje uppslag. Sammantaget tycker jag bättre om den här boken än om Busters första – den ligger bättre i munnen pÃ¥ mig, även om det nästan är tungvrickande att säga Buster sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger som man gör när man läser den.
Andra som skrivit om boken: Bokholmen
Andra böcker om städning: Joje hjälper, Vem städar inte?, Oj, vad stökigt!
Buster vill städa
Författare: Marie Oskarsson
Illustratör: Lisa Kleinschmidt
Förlag: Rabén & Sjögren (maj 2013)
Antal sidor: 24
ISBN: 978-91-29-68682-1
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Två av mina favoriter inom barnboksvärlden, Ulf Stark och Mati Lepp, har gjort flera böcker tillsammans. Det här är dock den första av dem som jag läser. När jag bläddrar i boken kan jag nästan höra Ulfs röst läsa högt för mig.

Den är boken har några år på nacken. Den är nämligen från 2005 och finns inte att köpa längre men finns säkert på biblioteken runt om i landet. Jag föll direkt för boken och den är skriven av en populär och produktiv författare som jag faktiskt aldrig tidigare hört talas om – Ulf Sindt. Det är en barnbilderbok men även en högläsningsbok som skulle fungera väl även utan Eva Lindströms bilder. Nu tycker jag illustrationerna kompletterar berättelsen väl men ni förstår nog vad jag menar.
