Lilla bä – Det finurliga fåret

lilla bäDet här är en ovanlig barnbok. Enkla illustrationer med humoristisk mimik och dialoger. För här kan du som förälder verkligen leva ut och föreställa de båda rösterna så det blir lite som en teaterscen. Jag tyckte boken var väldigt rolig. Båda mina barn, flicka på 11 år och pojke på 7 år, skrattade åt texten och de enkla illustrationerna. Boken vänder sig till barn mellan 2-6 år, men den passar alla åldrar. Jag gillade verkligen att läsa texten och det tror jag är pricken över i:et då man axlar rollen som uppläsare.

I ett enkelt upplägg får läsaren träffa Lilla Bä som sitter och har tråkigt. Då kommer knasiga Kalkonis förbi och raskt börjar en underlig konversation om den märkliga högen som ligger bredvid dem. Vad som faktiskt stärker boken i sin utformning är de brunbeiga och behagliga färgerna. Omslaget är snyggt och jag gillar formatet.

IMG_7797

 

jag älskar saft I bok nr 2, Jag älskar saft, så vill Kalkonis hämnas på Lilla Bä genom att bjuda på ett glas saft. Men är det verkligen saft i glaset? En ny invecklad, men otroligt rolig konversation tar sin början. Ni kan ju gissa vem som slutligen dricker upp saften…

 Glimra förlag upplever jag som ett fräscht bokförlag som främst ger ut presentböcker som helst ska vara personliga, genomtänkta och unika. Jag tycker att de här har funnit två unika böcker som en del av deras nya satsning på barnböcker. Böckerna gavs ut första gången på Nya Zeeland 2010 och har vunnit flera priser samt översatts till ett antal språk.


Lilla bä – Det finurliga fåret
Författare: Mark och Rowan Sommerset
Illustratör: Rowan Sommerset
Förlag: Glimra förlag
Utgiven: 201409
ISBN: 9789187501135 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jag vill ha saft
Författare: Mark och Rowan Sommerset
Illustratör: Rowan Sommerset
Förlag: Glimra förlag
Utgiven: 201409
ISBN: 9789187501142 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

 

Storytella ger dig sagor i stället för småpryttlar i adventstid

Pixi adventskalender 2014Snart är det advent. Jag har funderat hit och dit på adventskalendrar: radio- och tv-kalender, Bamse-kalender, Lego-kalender (City eller Friends eller…), Littlest Pet Shop-kalender, Barbie-kalender, chokladkalender, tuggummikalender… och så förstås Den Perfekta Paketkalendern då man som förälder ska köpa 24 bra uttänkta presenter (helst per barn), slå in fint och arrangera på ett tilltalande sätt… phew! Det blir lätt liksom lite… mycket?

Lite glad blev jag när jag såg Pixikalendern med 24 Pixi-böcker. Men det blev ändå inte att jag klickade hem den för… mja, jag vet inte, det kändes också lite mycket.

Men vet ni vad jag hittade sen?

Julkalender: Glömskans land

Det finns sagokalendrar från Storytella som ser väldigt mysiga ut. De kombinerar dessutom sagokalender med paketkalender: man kompletterar den med fyra presenter som fås genom veckovisa skattjakter. Och kalendern levereras digitalt, så man själv får skriva ut en lapp per dag och paketera på valfritt sätt (förslag finns på sajten), vilket gör att man får känna sig som den där superduktiga och pyssliga föräldern samtidigt som det är lite mer rimlig nivå på ansträngningen.

Det finns tre olika sagokalendrar, riktade mot olika åldrar, och de kostar 80 eller 100 kr.

Läs mer och köp här:

» ’Julkalender 2014’ på storytella.se

Vi springer

vi-springerVi springer möter vi två barn som springer nattetid. De springer förbi Island, Grönland och Grötland men också Kamomilla stad och Villa Villekulla där Pippi sitter och stickar. De springer förbi Döda havet, fast alla lever, och de springer förbi en otäck plats med en sprängd fabrik. De springer faktiskt nästan ända till solen men då blir det för varmt. Boken börjar och slutar med att barnen sitter i trapphuset och tittar rakt på läsaren.

Textstyckena är ganska korta och fint anpassade för högläsning medan bilderna inbjuder desto mer till ett långsamt nogrannt studerande. De är väldigt färgrika och det skiftar mellan ljus och mörker. Det finns en kontrast mellan stillheten i de inledande och avslutande uppslagen gentemot det fartfyllda springandet på övriga sidor och barnen är också mycket mer realistiskt avbildade på de stillsamma sidorna.

Augustprisjuryns nominering lyder:Augustpriset nominerad 2014 logo

Två barn springer. De springer över berg och genom städer. Passerar Grönland och Grötland, Villa Villekulla och Mumindalen. Bort från vardagen och trapphuset därhemma, ut i världen. Frihet och rörelse står i centrum i denna bilderbok, men här finns också ett mörkt och ödsligt stråk. Joar Tibergs poetiska text drivs av associationer och lekfullhet, Sara Lundbergs bilder av framåtrörelse och en ström av färgaccenter som framhäver det lustfyllda. Detta är en hyllning till glädjen att finnas till.”

Nog är det en härlig bok det här men det blir dessvärre inte en av mina personliga favoriter. Den 24 november får vi se vad Augustprisjuryn tycker!

vi_springer_sida_1vi_springer_sida_2


Vi springer
Författare: Joar Tiberg
Illustratör: Sara Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129691436
Antal sidor: 26
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Klassiskt drama och rollek för självbekräftelse

ank

 

” – Vi kan väl leka den fula ankungen.”
”– Jaa. I så fall är jag ankungen.”
”– Nej det ska jag vara, du kan vara mamman.”

 

 

De flesta i vårt land och våra grannländer känner till H C Andersens berättelse om den ratade fula ankungen som visade sig vara, och växte upp till, en vacker och beundrad svan. Och hur ofta blir inte barn och vuxna indragna i lekar med uppmaning att vara en för alla parter känd karaktär. Dialogen är så typisk för lek och rollbesättande – någon tar ett initiativ och fortsättningen bygger på mer eller mindre uttalade överenskommelser och på över/underordning. Barbro Lindgrens och Eva Lindströms Nu leker vi den fula ankungen bjuder på en spännande dubbelhet mellan den klassiska sagans budskap och rollekens ordning.
ank1
Från det inledande uppslaget tittar en mycket söt grå fågelunge, med fötter kavat pekande rätt ut, lite blygt upp från stranden och dess underifrånperspektiv. Om de lekande är fågelungar eller människobarn är inte särskilt viktigt, för leker gör alla uppväxande släkten.

I den här lekberättelsen finns två roller som ska besättas, mammans och ungens, men de två i lekdialogen vill båda vara den fula ankungen. Den ena tycker inte att mamman är fin, medan den andra hävdar att hon visst är fin, och att hon har massor av barn. Argument som fin/ful och många/en är återkommande i text och bild. I så väl den klassiska berättelsen som i denna nya variant handlar det dessutom om att känna glädje/stolthet, finna samhörighet och i slutändan bli sedd och accepterad för den man är. Båda varianterna slåss mot fördommar mot den som är annorlunda och tar upp ämnet mobbing. I den klassiska sagan ligger en betoning på underordning ’du ska inte tro att du är något om du inte följer normen eller inte har någon att identifiera dig med’ och efterföljande upprättelse. Men budskapet att inte bli högmodig av att vara beundrad var i den tiden kanske ännu viktigare. I vår tid handlar det dessutom om grupptillhörighet och om att ta för sig i olika familjekonstellationer; och ingen vill ju vara ful och underkänd, särskilt inte i bildmedier – tänk på Idol och skönhetstävlingar för barn. Rollspel, val av förebilder och identifikationsproblematik är andra närvarande ingredienser i våra barns vardag, liksom retoriken att förmå andra att ta roller man inte själv vill ha.

Så varför vill lekens bägge aktörer vara den lilla fula som det är synd om? Vilken roll har egentligen mamman? Vad är det som händer i leken och vilken funktion fyller den? Lindgrens och Lindströms uppsättning handlar, förutom om den alltid lika aktuella grundproblematiken, om en spänning mellan över- och underordning som i förlängningen visar behovet av bekräftelse och upprättelse från flera håll – både i sagan och i leken. I naturens ordning slås den svage ut, samtidigt är det välkänt hur gökungen tar för sig i förhållande till boets naturliga ungar. Gökungen speglar vår tids resonemang att ta för sig och sätta sig själv i första rummet för att överleva. Det gör inte den fula ankungen, den backar och flyr, underordnar sig tills den har växt till sig och märker att den har en tillhörighet och är då ödmjuk i sin storhet – en svunnen tids ideal.

När rollerna i leken ska besättas propsar initiativtagaren på att få vara den fula och tar också på sig den överordnade rollen som regissör. I dialogen påminner ungen gång på gång om att den är ful: ”Ja, och varje dag gråter jag för att jag är så ful.” I rollen söker den uppmärksamhet för sin fulhet och underordning, men i leken framgår överordningen: ”Det är jag som ska säga det!”, som om den vill kunna regissera sin offerroll för att nå målet av bekräftelse. Ankmamman däremot söker efter regi, hur hon ska agera i leken – jo, hon ska förstärka ’syndomkänslorna’, gråta över det förlorade barnet och glädjas vid återkomsten – se och bekräfta, förstärka dess självbild. Mamman har ingen självständig roll, hon är styrd av mängden och mobben och har fullt sjå med de andra barnen.
ank2 ank3
I bildberättelsen framträder spelet mellan den fula individen och mängden. Mamman och de många syskonen, lika men i flera färger, i samlad och enad trupp. De andra sjöfåglarna – där ingen är den andra lik – först som en skränande mobb med arga ögon och smått elaka näbbar, sedan på avstånd med nyfikna ögon och häpna näbbar, och så runt om i full beundran, och slutligen som efterhängsna fans.

Medan den fula hela tiden är ensam och i fokus – hur åsidosatt den än är. Även ungens kroppspråk är suveränt: omedvetenhet, blyghet, underordning, utsatthet – och så förvåningen, upprättelsen, att se sig själv med andras ögon, mod att träda fram och hävda – upplevelse av lycka att bli sedd och återvända som mammans allra finaste. Den förändrade självbilden lyser, ännu försiktigt, som en gloria.

Lekens regissör vet väl att opinionen ska vända när förvandlingen sker, allt finns att vinna och inget att förlora – ju kraftigare poängterad fulhet inledningsvis desto mer älskad, accepterad och upprättad i slutscenen. Mamman och alla andra är förlorarna, betydelselösa bihang som inte får ut något av det hela för egen del – jo, de får någon att beundra, en liten regissör!
ank4
Ändå är idén strålande; lek, argument, att sätta sig in i någon annans roll/få välja en annan roll, bekräftelse, och kanske bearbetning, lyfts fram i det gemensamma igenkännandet. Och alla kan inte vara den vackra, goda och kloka varje gång – då skulle spänningen gå förlorad och så ser inte världen ut – men förhoppningsvis sker med jämna mellanrum ombytta roller.


 

 

 

Nu leker vi den fula ankungen
Författare: Barbro Lindgren
Illustrationer: Eva Lindström
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129691917
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Dela lika

Dela lika bild

”Dela lika” är en bok om Cilla vars föräldrar skiljer sig och delar på vårdnaden om sin dotter. Boken är helt och hållet skriven ur barnets perspektiv och författaren ställer de frågor ett barn förmodligen ställer sig när ett hem blir två och den traditionella familjekonstellationen rasar samman.

Boken berör ett angeläget ämne, skilsmässor, men separationen utgör snarare en inramning av Cillas vardag än att den innehar huvudrollen i handlingen och detta tror jag är nyckeln till bokens stora charm. Författaren lägger mycket fokus på Cillas relationer till de andra karaktärerna i berättelsen och stannar i nuet i stället för att dyka in i det förgångna. Ett exempel på detta är hur Cilla uppfattar sina föräldrars egenskaper i ljuset av att vara singel och hur hon hittar nya sätt att förhålla sig till deras föräldraskap. Hon upptäcker bland annat att mamma inte alltid är ordningsam och att pappa är blödigare än man kan tro. Ibland kan det till och med vara en fördel att de bor isär, upptäcker hon, när hon till exempel lyckas förhandla till sig en mobiltelefon för att ”alla andra har det”.

Vi får följa med Cilla när hon blir medlem i en klubb med tjejkompisar som inte alltid väljer att vara kamratliga och vi får också följa med henne på en riktig dejt som resulterar i en djup förälskelse, kanske hennes första? Vi får  lida med Cilla när hon och pappa ger sig ut på en misslyckad shoppingtur och när mamma bestämmer sig för att vara med på skolgymnastiken …

Berättelsen är en varm och humoristisk skildring av en flicka i tonåren som inget annat hellre vill än att mamma och pappa ska leva tillsammans, att pappa ska göra sina mästerliga pannkakor och mamma sina goda våfflor och när de inte kan enas så gör de alla tre en ugnspannkaka. Matlagningsvinkeln är ett fint sätt av författaren att väva in Cillas önskemål om en helhet och lämnar inte läsaren oberörd. Recepten i slutet av boken är ett roligt inslag och får läsaren att lära känna Cilla ännu mer. Jag undrar hur Cilla har det nu?

Här kan du läsa första kapitlet på boken.

 


Dela lika
Författare: Aina Bergvall
Förlag: Isaberg (2014)
ISBN: 9789176949115
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris