Jag gillar språk och jag gillar grammatik. Atjimpa är en hejdlös saga om när en vetenskapsman hittar ordet atjimpa – alla vill använda det men ingen vet vad det betyder eller vilken ordklass det tillhör. Eftersom ordet hittades i en mycket gammal bok frågar man tant Augusta, 137 år, och hon berättar att det är ett verb: atjimpera. När folk inte visste vad de skulle göra så atjimperade de. Efter ett tag kommer dock en lingvist och hävdar att det är ett substantiv. Plötsligt har folk sett levande atjimpor utomlands, någon vill ha en atjimpa som bordsdekoration och folk börjar säga ”Vilken himla atjimpa”. Då kommer vetenskapsmannen fram till att det nog är ett adjektiv som i ”Vilken superatjimpig grej”.
Jag är förälder och jag är pedagog. Boken slutar inte här utan man föreslår ännu fler ordklasser så som adverb eller konjunktion. Det är roligt och det är väldigt illustrativa bilder i den stora boken men någonstans funderar jag på vem boken vänder sig till? Min 8-åring som just börjat med lite ordklasser läste den men greppade inte riktigt. Förstår ett yngre barn något av boken? Möjligtvis att man kan läsa den för mellanstadie- eller högstadieelever för att på något sätt illustrera olika ordklasser och hur svårt det ibland kan vara att placera rätt ord i rätt ordklass. Jag vet inte riktigt. Catarina Sobral är från Portugal och i hemlandet belönades boken med pris för årets bästa barnbok förra året. För det är ingen dålig bok, inte alls, den är fantastisk, men jag fortsätter att fundera: vem är boken tänkt för? Den är liksom så, atjimpig.
Atjimpa – det mystiska ordet
Författare & illustratör: Catarina Sobral
Förlag: Urax (2014)
ISBN: 9789187208133
Antal sidor: 34
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
