Denna bok kom ut som ny samma år som Felix föddes och jag har länge kikat på den. På årets bokrea fick den följa med hem. Jag hade ganska höga förväntningar på den, särskilt eftersom Felix för tillfället älskar att gissa och tala om vad det är på bilderna. Men. Jag blev lite besviken och Felix har inte heller den som en favorit.
Den är uppbyggd på så sätt att på första uppslaget ser man en detalj av något och texten ”Sick sack. Vad är det?” och på nästa uppslag får man se hela bilden. Alla saker har någon form av sicksack-mönster: en huggorm, en mockin, en fisk, en tummstock och så vidare. Jätteroligt upplägg! Men på något sätt håller det inte hela vägen.
Varför blir det inte roligare? Upplägget är som sagt jättebra: titta, gissa och sen glädjen oavsett om barnet gissar rätt eller fel. För mig handlar det nog om illustrationerna. Färgerna är ganska matta och bilderna saknar spänning. Det är en trumma, men ingen spännande eller rolig trumma. Tyvärr måste jag säga. Men skam den som ger sig, vi gör ett nytt försök med yngsta barnet! Tills dess fungerar den utmärkt för att ge extra höjd åt spjälsängen vid förkylning. (Å det är verkligen inte något negativt utan visar på bra kvalité och lagom format!)
Sick sack – vad är det?
Författare: Linda Fridh
Illustratör: Pernilla Lonhage
Förlag: B Wahlströms (2009)
Antal sidor: 30
ISBN: 9789132156762
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Nu utkommer Anna Höglunds lilla pekbok med enkla bilder och ljudhärmande text igen. Första gången var 2002. Den överraskade mig med att i sin enkelhet vara så underhållande och framkalla skratt hos både mig och min 2-åring. Han började genast ljudhärma, dels det som stod i skrift men också med egna ljud. Bilden på en rund kaka med bildtext som säger m-m-m-m-m-m gör han på ett oefterhärmligt vis med väldigt roliga tillägg. En hund och en dammsugare har ljud för sig, det vet ju alla. Men har en kaka och en måne verkligen ljud som hörs? Jo, hos Anna Höglund är det så och det håller mitt lilla barn också med om. En bok som det går att återkomma till flera gånger varje dag då den är lätt och kul att ta sig igenom. För varje genomläsning blir jag mer och mer fäst vid den och det beror förstås mycket på en viss liten person som ger mig fina minnen kring bokens innehåll. De härligt barnsligt tecknade bilderna är hämtade både från naturen, vardagen och från det som kan upptäckas på en promenad med ett litet barn. I bokens början syns ett litet barn och mot slutet finns en mamma och det gillades helt klart. För det var ju Ide själv och mamma Malin!
Här är en bok med de kvaliteter som jag efterfrågar, där text och bild samverkar så som jag uppskattar. Eva Eriksson är alltid bra och ingen som hon är så fenomenal på att i bild fånga känslor och ansiktsuttryck i ett tidlöst universum. Ulf Nilsson är författaren och de har samarbetat lyckosamt förr och hans texter har en sådan mjuk och ibland lite sorgsen ton och inte sällan märker jag en vardaglig varm humor. I Ensam mullvad på en scen får vi läsa en jagberättelse i en okänd dåtid och där möta en pojke som är sex år och som plötsligt får ett för honom mycket stort dilemma: han ska tillsammans med sin klass medverka i en liten uppvisning. Hela hans väsen motsäger sig detta, han vill helt enkelt inte. Allt annat förlorar sin glädje och han går in i känslan av att vara utsatt för något gruvligt obehagligt. Pojken har en mycket fin relation med sin lillebror som älskar när han sjunger för honom, speciellt en liten sång som pojken själv kommit på. Sjunga och spexa för lillebror är roligt, men inte inför många tysta i en stor mörk sal. Lillebror kommer förresten att spela en stor roll mot slutet av boken och jag finner det intressant när barn gör saker som vuxna inte märker, men som kan förändra allting – till det bättre.
