Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Medan barnen var små läste jag mycket med dem och skrev ofta om böckerna här på Barnboksprat. Jag läser fortfarande gärna barn- och ungdomsböcker för min egen skull, något jag tycker att fler borde göra. Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags jobbar jag med att bygga webbplatser. Det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott, faktiskt är jag mer administratör än skribent numera. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

Mina första år

Mina första år När log babyn för första gången? När kunde hon vända sig? När sa hon ”mamma”? Sånt visade sig svårare än väntat att hålla reda på. Alla Avas färdigheter har utvecklats gradvis från en liten tendens till skicklighet och jag tycker det är svårt att sätta fingret på när det går att säga att hon gjorde si eller så. Jag letade länge och väl efter en bok som kunde hjälpa oss att hålla reda på utvecklingen och det var inte lätt, eftersom jag absolut ville bläddra igenom kandidaterna innan jag bestämde mig och alltså var hänvisad till det jag kunde hitta i affärer på stan. Av dem jag jämförde är Mina första år från Ordalaget den i särklass bästa fylla-i-boken för barn som har en mamma och en pappa.

Det är en maffig bok med utrymme för mycket anteckningar. Som titeln antyder gäller frågorna barnets första år i plural och även graviditeten innefattas. Det finns många frågor att besvara och plats för foton, men också tomma blad med plats för valfritt innehåll.

Jag föll pladask för boken när jag slog upp uppslaget jag visar nedan. Man ska fylla i: ”det här tyckte mamma om att äta när du låg i magen – det här tyckte hon inte om – det här tyckte pappa om att äta när du låg i magen – det här tyckte han inte om”. Det är så skönt att pappa också får vara med! I många andra såna här böcker är det bara mamma, mamma hela tiden. Och visst, det är förstås bra om barnet inte har en pappa utan bara en eller flera mammor, men låt mig gissa att det inte är så skaparna tänkt… för de flesta såna här böcker jag sett är oerhört bakåtsträvande och verkar gå in för att fastställa gamla förlegade könsroller. Det brukar vara väldigt mycket rosa och ljusblått, gärna så att boken finns i två varianter och man ska köpa rätt färg. I Mina första år är den dominerande färgen orange! Den innehåller också lite snällare, pastelliga färger, och där finns ljusblått och ljusrosa representerade, men inte på det där dikterande sättet (rosa = flicka, blå = pojke).

Pappa får också vara med i Mina första år

Formatet är trevligt och rejält. Bakom den stadiga ryggen gömmer sig en ringpärm som gör boken lätt slå upp och skriva i. Dessutom är det möjligt att ta loss blad man inte vill använda – om man tycker sig kunna avvara både fram- och baksida på bladet, förstås (jag har även kört varianten att klistra över somliga frågor med grattiskort eller liknande). Ringpärm är ju verkligen inte snyggt i bokhyllan, så det är toppen att den döljs bakom en vanlig rygg. Det finns många finstämda foton och vackra citat i boken. Ett band håller ihop boken, vilket säkert kan vara bra när den börjar bli buktande välfylld. Ett register med olikfärgade flikar delar in boken i olika avsnitt: Så förberedde vi oss, Nu är du född, Din första tid, Växer så det knakar, Måltider, Resor och utflykter, Högtidsdagar, Dina favoriter.

Titta, så fin den är!

Jag är väldigt nöjd med den här fylla-i-boken!

Mina första år
Redaktörer: Margot Henrikson, Marie Helenelund
Fotograf: Debi Treloar
Förlag: Ordalaget
Antal sidor: 144
ISBN: 9789185465378
Köp: jämför priser

Mitt liv i boktitlar

Här är en rolig enkät jag tänkte försöka besvara med titlar som vi har skrivit om, eller kommer att skriva om, här på bloggen. Annars lyder den medföljande instruktionen: Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

1. Är du man eller kvinna?
Mamma – Boken om ditt liv

2. Beskriv dig själv:
Jag ser dig

3. Hur mår du?
Lite sjuk

4. Beskriv stället du bor på:
Hus är gott, sa Oskar

5. Vart skulle du vilja resa?
Egypten

6. Beskriv din bästa vän:
Bäbis nyfiken

7. Vilken är din favoritfärg?
Vita streck

8. Hurdant väder är det just nu?
Äntligen regn!

9. Vilken är din favoritårstid?
Kanel och Kanin letar efter sommaren

10. Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Historien om någon

11. Vad betyder livet för dig?
Kärleksmysteriet

12. Hurdant är ditt parförhållande?
Fortfarande bästisar

13. Vad är du rädd för?
När natten är som mörkast

14. Dagens aforism:
Muuu, säger kon

15. Vilket råd skulle du vilja ge?
Knacka på!

16. Hur skulle du vilja dö?
Äntligen godnatt!

17. Ditt motto:
Galopp!

Allt var kanske inte riktigt sant, men nästan. :) Och så fick ni en tjuvtitt på min att-recensera-lista (alla som inte är länkade till redan skrivna recensioner).

Varsågod att prova själv, om du har lust!

Trollkarlens elefant

Trollkarlens elefant En elefant brakar igenom operahusets tak och lemlästar en adelsdam. Trollkarlen som frammanat den försäkrar att han bara hade tänkt sig liljor, men trots detta hamnar både trollkarlen och elefanten i fängelse.

Elefantens ankomst blir det självklara samtalsämnet för invånarna i Baltese. Händelsen ändrar hur de tänker, pratar och ser på sina liv. Allra mest betyder elefanten för tioårige Peter Augustus Duchene. Strax innan elefanten damp ner i staden talade en spåkvinna om för Peter att hans förlorade syster lever och att en elefant ska föra honom till henne. Han visste inte vad han skulle tro. Det fanns ju inga elefanter i Baltese och Vilna Lutz, den gamle militären som Peter bor hos, har försäkrat honom otaliga gånger om att systern var dödfödd. Men när det omöjliga händer har man inget annat val än att tro på det otroliga.

Trollkarlens elefant är en fantastisk saga med en underbar stämning som är mörk men samtidigt full av hopp, kärlek och även humor. Den inbjuder oss att tänka tankar som ”Tänk om?” och ”Varför inte?” och ”Kunde det möjligen vara så?”. Egentligen vill jag inte kalla den barnbok, eftersom den borde passa alla någorlunda avancerade läsare som tycker om att svepas med av en riktigt härlig saga.

Det är mycket i boken jag tycker om. En sak är den respekt för djur som finns inbakad i texten, exempelvis genom en så enkel sak som att elefanten genomgående kallas ”hon” i stället för ”den”. Dessutom andas det respekt att erkänna att elefanten sätts i fängelse, när hon i själva verket behandlas precis som andra djur i människors vård. Och en ytterligare sak är att de döda fiskarna i fiskståndet på torget benämns som djur, när man i vanliga fall brukar prata om fisk i antal kilo.

Jag tycker också om språket med sin poetiska klang och de fyndigheter som finns invävda här och var. Ibland blir det riktigt roligt:

”Sir!” sa en av de unga polisinspektörerna. ”Hon blev synlig. Om vi ger oss till tåls så kanske hon kommer att bli osynlig igen.”
”Ser elefanten ut som om hon tänkte osynliggöras?” sa poliskommissarien.
”Sir?” sa den unge polisinspektören. ”Jag är rädd för att jag inte riktigt fattar frågan, sir.”
”Jag är mycket medveten om er bristande fattningsförmåga”, sa kommisarien. ”Er bristande fattningsförmåga är lika synlig som elefanten och har till och med ännu mindre utsikt att osynliggöras.”
”Ja, sir”, sa inspektören. Han rynkade pannan. Han funderade ett ögonblick. ”Tack, sir. Så är det säkert.”
Denna ordväxling följdes av en lång och plågsam tystnad. De sammankallade poliserna skrapade med fötterna.

Peter på marknaden i Baltese – ett uppslag ur Trollkarlens elefant.

Yoko Tanakas bilder är så mörka att de vid en första anblick ser ut att vara enfärgade grå fält. Efterhand växer detaljerna fram och möjligtvis, möjligtvis blir de ljusare allteftersom berättelsen fortskrider. Bilderna och textens lätt ålderdomliga teckensnitt gör Trollkarlens elefant till en ovanligt vacker bok.

Jag är inte ensam om att trivas i den här bokens sällskap. ”Det är så vackert så jag får tårar i ögonen”, skriver DNs Lotta Olsson, för att ge ett exempel. Mer om Kate DiCamillo finns på katedicamillo.com och på Kabusas svenska Kate DiCamillo-sida. Man kan provläsa början av boken hos Adlibris.

Trollkarlens elefant
Författare: Kate DiCamillo
Illustratör: Yoko Tanaka
Förlag: Kabusa Böcker
Antal sidor: 201
ISBN: 9173551236
Köp: jämför priser

Fortfarande bästisar

Fortfarande bästisar Får jag syn på en barnbok som handlar om någon som flyttar utövar den en magnetisk kraft på mig. Den som läst här förut kanske kan gissa varför. Jag skriver ju själv på en berättelse om någon som flyttar och måste helt enkelt kolla hur andra tacklat ämnet och förvissa mig om att jag inte råkat skriva en kopia av någonting existerande…

Jonte och Tobbe är bästisar, men så får Jonte mycket bryskt reda på att Tobbe ska flytta. Det har gått ett tag sedan jag läste boken och det jag minns bäst är faktiskt framför allt just hur grymt nyheten levererades. Som tur är börjar Jennifer i klassen och Jontes liv ljusnar igen. Hon är jättebra på att fixa med kojan, den som egentligen är Jontes och Tobbes. Men kanske kan den få bli lite Jennifers också…

Fortfarande bästisar är den andra fristående boken om Tobbe och den ingår även i Damm Förlags serie Läsgrodan. Den är märkt Läsegrodan – röd, vilket innebär ”lättlästa böcker i romanform med en handling som lite äldre barn kan känna igen sig i”.

Ett uppslag ur Fortfarande bästisar

Jag tycker att boken är trevlig, men jag har lite svårt för bilderna. Jag tycker de är lite creepy…

Det finns en webbsajt om Jonte och Tobbe och där kan man läsa ett smakprov (.pdf) ur boken.

Fortfarande bästisar
Författare: Lena Stenbrink
Illustratör: Anette Isberg Rozijn
Förlag: Damm Förlag
Antal sidor: 56
ISBN: 9789171308955
Köp: jämför priser

Binta dansar

Pappas trumma POM POM POM.
Lalos trumma PAM PAM PAM.
Babos trumma PIM PIM PIM.

Mammas fötter TAM TAM TAM.
Aishas fötter TACK TACK TACK.
Bintas fötter TIN TIN TIN.

Jag älskade verkligen Lalo trummar och därför är det ett kärt återseende för mig att läsa Binta dansar, som är den första boken om den trångbodda och musikaliska familjen med härliga namn som Aisha, Lalo, Binta och Babo. Precis som uppföljaren är det här en bok man läser med en alldeles särskild rytm som förvandlar ord till trumslag, ackompanjerade av Benjamin Chauds färgstarka och lite skruvade illustrationer.

Boken är fantastiskt charmig, men med tanke på hur mycket jag tycker om Lalo trummar hade det nästan varit konstigt om Binta dansar levde upp till mina förväntningar. Då skulle den ha varit overkligt bra. Och visst, den är inte långt ifrån. Men det finns ett par ”men”. I Lalo trummar kastas man direkt in i rytmerna och handlingen, men i Binta dansar får man en betydligt segare start. Och något jag verkligen uppskattade med Lalo trummar var att det inte spelade så stor roll vem som var tjej och vem som var kille, men Binta dansar är det tydligen väldigt viktigt. Det är killarna som är macho och bankar på trummor. Det är tjejerna som är fina och dansar och skakar på rumpan. Varför måste det vara så?

Var är Binta? Ett uppslag ur Binta dansar.

På sistone har vi läst Lalo trummar och Binta dansar varje kväll. De är jättemysiga böcker att läsa båda två och de hör definitivt till våra favoriter. Här sitter Ava och bläddrar i Binta dansar:

Binta dansar är underbar, men jag kan inte låta bli att vara lite besviken. Jag hade hoppats att få skriva ännu ett sprudlande, lovprisande inlägg, men nu hoppas jag i stället på att få göra det om nästa bok i serien. Jag läste precis i Rabén & Sjögrens blogg att arbetet pågår med den och att den heter Babo pekar! Vill ha! Nuuu! Men jag måste visst vänta till juli 2010.

Binta dansar
Författare: Eva Susso
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129666588
Köp: jämför priser