Imorgon är sista tävlingsdag i tävlingen om bilderboken Rapunzel, prisbelönt som den vackraste boken (i Sydkorea 2006 och Ungern 2007). Klart du vill vinna den!
Författare: Helena Ferry
Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Medan barnen var små läste jag mycket med dem och skrev ofta om böckerna här på Barnboksprat. Jag läser fortfarande gärna barn- och ungdomsböcker för min egen skull, något jag tycker att fler borde göra. Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present.
Till vardags jobbar jag med att bygga webbplatser. Det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott, faktiskt är jag mer administratör än skribent numera.
Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.
Knack! Knack! Någon inne?
Knacka på! av Anna-Clara Tidholm är en riktig småbarnsklassiker som hyllas vitt och brett. Jag måste erkänna att jag var en smula tveksam först, men nu sällar jag mig mer än villigt till hyllningskörerna. Alla barn borde få den här boken!
Jag tyckte inte att boken såg så spännande ut, men efter några genomläsningar insåg jag vilken genial idé den baserar sig på. Utan tillstymmelse till flik eller popup eller päls eller annat extravagant är det här nämligen en superkul aktivitetsbok; man ska knacka på dörrar och se vad som döljer sig bakom dem. Även ett mycket litet barn lär sig snabbt att knacka om du visar ett par gånger först.
Smakprov:
Vi kommer till det lilla huset med den blåa dörren…
…och hittar en massa dörrar. Här är en röd! Knacka på!
Någon inne? Sju kaniner! Äter morot, äter blad.
Jag blev imponerad över hur fort Ava lärde sig att knacka, och att man inte knackar på alla sidor utan bara de som är dörrar. Det är jätteroligt att kunna involvera barn i läsningen redan innan de pratar. Lite längre fram kan man dessutom lära sig färger av boken, eftersom dörrarna har olika färger. Man kan också ta leken vidare utanför boken, Ava knackar till exempel ibland på en riktig dörr här hemma och så svarar jag ”Någon inne?”, öppnar och säger ”Ja, det är mamma!” eller ”Ja, titta hunden!” (om jag har en leksak tillhands). Det behöver man förstås inte boken för, men jag tror det blir ännu roligare av att hon känner igen leken.
Jag ville helst ha böcker med stadiga kartongsidor när Ava var yngre och det bidrog till att jag skaffade Knacka på! onödigt sent. Nu tycker jag bäst om papperssidor och att jag var lite fånig som var så rädd för dem. Givetvis var det lättare att bläddra kartongsidor i början, men Ava lärde sig fort och hon har bara rivit sönder en endaste boksida i hela sin läskarriär.
En annan anledning till att jag tvekade inför boken är att jag inte tyckte att rummen man kommer till såg så spännande ut. Men det är de! Fullt tillräckligt i alla fall. Den som är bekant med Anna-Clara Tidholm känner igen hennes enkla, men ändå charmiga, stil både för bild och text. Det blir liksom poesi av de enkla texterna.
Mina varmaste rekommendationer till denna bok!
Knacka på!
Författare & illustratör: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 32
ISBN: 9789177123354
Köp: jämför priser
Mera Mårten Melin
Inte mindre än tre böcker av Mårten Melin har tagit sig hem till mig idag:
- Mitt liv som apa – nyutgiven, lättläst Melin, nu i min ägo.
- Jag ser dig – jo, jag har redan läst den, men jag vill ju ha den! Bäst att köpa innan den tar slut, tänkte jag nervöst och klickade hem den. Ava måste ju få läsa den när hon blir stor!
- Ett värmeljus i din skalle – lånad på biblioteket. Det blir den första av Melins diktsamlingar jag läser.
Jag blir förstås sugen på att frångå mina principer om att läsa en bok i taget och läsa de här böckerna innan jag är klar med vuxenboken jag läser nu (och den jag tänkt läsa efter), men vi får väl se om jag kan hålla mig eller inte…
Redigera, redigera, redigera… och inget skriva-skrivande mera
Jag är fortfarande inne i redigeringsfasen av mina två skrivprojekt. Hur kan det slinka in så mycket onödiga småord överallt? En icke försumbar del av pillandet går ut på att använda sökfunktionen och ta bort ord som ”lite”, ”ganska”, ”så”, ”nästan” eller andra meningslösheter. Jag hade till exempel skrivit något i stil med: ”Han var så inne i det han gjorde att han nästan inte upptäckte att hon kom. Först när hon var alldeles framför honom ryckte han till och…” Vadå ”nästan”? Jag blir tokig på mig själv. Eller varför inte: ”Det var lite otäckt att gå igenom den mörka gränden.” Varför, varför, varför lite? Visst, man säger ofta sånt här, men i skrift blir det bättre utan i 99% av fallen.
Ett annat bekymmer är att använda alltför stereotypa uttryck. Det är inte särskilt nyskapande att skriva att tårarna brände bakom ögonlocken, snarare klyschigt. Ändå slinker det med.
Jo, det var en sak till också. Det har inte blivit så mycket skrivet om skrivandet. Anledningen är att jag helt enkelt inte är en Frida, trots att jag ett tag var en författarbloggarewannabe. Det passar mig helt enkelt inte att orda så mycket om mitt skrivande. Jag trivs bättre när det är lite privat och hysch-hysch. Jag känner att jag inte alls vill dela med mig i bloggform när jag kommer så långt att jag skickar in manus någonstans, så det kommer jag med största sannolikhet inte att göra. Ni får fråga mig privat om ni undrar hur det går. :)
Tillägg: Däremot kommer jag säkert skriva mer generella tankar som dyker upp under mitt skrivande. Men mina eventuella framtida refuseringar räknar jag med att jag helst kommer att vilja hålla för mig själv. Den som lever får se…
Mårten Melin om konsten att låta som en tolvåring
Mårten Melin
Fotograf: Staffan Melin
Barnboksprat har intervjuat författaren Mårten Melin, aktuell med Som trolleri (recension) och Mitt liv som apa.
Mårten Melin skriver alltid i jag-form. ”Jag tycker det är enklast”, säger han. ”Är jag den allvetande författaren måste jag veta vad träden i skogen heter men är jag Mona, 12 år kan jag skriva ’det var såna där med vitsvart stam, jag minns inte vad de heter’. Så det är lite latigt. Plus att jag får en bättre närvaro när jag gör så tycker jag.”
Hur bär man sig då åt för att låta som en tolvåring? Mårten lovade sig själv när han var liten att aldrig glömma hur det är att vara barn. Dessutom tjuvlyssnar han på så många tolvåringar han kan, och så läser han Kamratposten.
Förutom själva skrivandet ägnar sig Mårten åt att göra författarbesök. Då åker han ut till skolor och träffar sina läsare. Han berättar om sina böcker och inspirerar eleverna att skriva själva.
När Mårten inte har författarbesök skriver han. ”Jag skriver bäst på förmiddagen, skriver nästan aldrig på kvällen”, säger han. Arbetet med en bok börjar med planering kring handling och personer, men han vill ofta komma igång tidigt med själva skrivandet. Det brukar gå bra att ändra planeringen efter hand om det behövs, men ibland känns det inte rätt. ”Just nu har jag bestämt mig för att kasta 40 sidor. Huvudpersonerna ska vara kvar, det ska vara samma problem, men miljön ska ändras helt.”
Mårten väver ofta in normbrytande detaljer i sina böcker, exempelvis vegetarianism eller homosexualitet. Han är själv vegetarian och nämner gärna grisars situation i förbigående eller mer detaljerat, som i Susanne och den lilla grisen. Han har själv varit inne i ett grisstall som liten och tyckte inte att det var trevligt. ”Jag trodde att det skulle bli ett himla rabalder om Susanne och den lilla grisen, men det blev det inte”, säger Mårten. Han har aldrig blivit ombedd att tona ner någonting i sina böcker, utom när redaktören tyckte att han nämnde Bamse för många gånger i Amor anfaller!. När den skrevs arbetade Mårten även med att skriva manus till Bamse-tidningen och redaktören tyckte att det blev för mycket reklam. ”Annars har jag mer fått reaktioner på mina Bamsemanus, det är ju lite fler som läser Bamse om man säger så. Det blev rätt mycket med serien där Bamse ska lämna tillbaka elefantrubinen, och även serien där han gör det eftersom Skalman har en mp3-spelare med tiotusen timmar musik. ’Skalman måste vara fildelare!’ Det hade jag inte en tanke på. Jag hade gärna sett att Skalman var vegetarian. Förresten kommer det en homoadoption i Bamse under 2010, fast den har jag inte skrivit. Men jag hann heja på den kan man säga, innan jag slutade.”
Trots många fina kapitelböcker i bibliografin är det diktböckerna Mårten nämner när han får frågan om han är särskilt stolt över någon av sina böcker – Ett värmeljus i din skalle (Hegas, 2008), Varm tass i mörkret (Hegas, 2007) och Mera glass i däcken (Eriksson & Lindgren, 2003). ”Kapitelböcker skriver ju vem som helst, men inte dikter för barn. Och nästan ingen annan än jag får ut dem heller.”
Mårten har flera nya böcker på gång. Två böcker, som han inte vill säga något om, är redan antagna. Förlaget Hegas har bett om en fortsättning på Mitt liv som apa, så en sådan har han nyligen skrivit. Just nu skriver han på en kapitelbok för 12-åringar. ”Det är den jag kastat så mycket av”, säger han. ”Men den är rolig att skriva, jag hoppas den är klar före sommaren.”
Och till sist några snabba frågor:
Vem är privatpersonen Mårten Melin?
Jag är född 1972 i Huddinge, bor med fru och barn i Lund. Har en tvååring och väntar ett till barn i maj.
Vad är ditt bästa skrivtips?
Att skriva. Att sätta sig och bara göra det. Det går inte att vänta på inspiration eller bättre tider. Ska man skriva är det bara att göra det.
Kan du tipsa om en bra barn- eller ungdomsbok?
Frida Nilssons Hedvigböcker är bland det bästa som finns. Och Pernilla Stalfelt är alltid bra, hennes Pella och Gonilla i senaste Barnkammarboken är fenomenal. Läs den!
Vad läser du själv just nu?
Jag ska ge mig i kast med Per Johanssons Göteborg i päls. Vi går i samma klass på Skurups folkhögskola där jag läser Skrivpedagogutbildningen. Så det ska bli spännande.
Mera Mårten Melin:
» Skrivet om Mårten Melin på Barnboksprat
» Mårten Melins hemsida
» Mårten Melins blogg