Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Medan barnen var små läste jag mycket med dem och skrev ofta om böckerna här på Barnboksprat. Jag läser fortfarande gärna barn- och ungdomsböcker för min egen skull, något jag tycker att fler borde göra. Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags jobbar jag med att bygga webbplatser. Det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott, faktiskt är jag mer administratör än skribent numera. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

Ava läser Vem blöder?

Hemma hos oss turas vi om att läsa. Här är det Avas tur:

Jag tycker det är lite roligt att hon kallar stora/rosa nallen för ”kompis”. Det har hon såklart fått från Vem är söt?, ni vet ”gult är fult, för det säger kompisarna”, och så står rosa nallen och krulliga nallen där. Rosa nallen är den mest mystiska av Vem-karaktärerna, tycker jag. Hen kallas olika saker vid olika tillfällen och är aldrig huvudperson. Ibland heter hen nallegrisen, ibland rosa nallen, ibland stora nallen (”stora nallen tvättar med bomull”), vilket är lite konstigt eftersom krulliga nallens mamma kallas ”stora nallen” i till exempel Vem är borta?.

Vem blöder? är en ganska hemsk splatterbok för små barn. Katten, kanin, ”kompis”, fågel och nalle sågar och spikar och bygger. Men det dröjer inte länge förrän olyckan är framme. Katten sågar sig i benet och det ser ut som att det har gått halvt av, men snart är det bra igen. Då är det fågels tur att råka illa ut. Och här tycker jag det blir riktigt obehagligt. ”Blodet droppar! Läskigt! Är näbben trasig?” Så står det, men man får aldrig något svar! Jag drömmer nästan mardrömmar om spräckta näbbar när jag läst den här boken. Kunde vi inte ha fått veta att fågel är ok?

Vem blöder? är både obehaglig och charmig på samma gång. Jag tycker definitivt att det är mysigare att läsa de andra Vem-böckerna, men just att jag tycker att den här är så obehaglig är ett tecken på att den lyckas med det den gör. Det ska ju vara obehagligt med blod och det är bra att inte alla barnböcker är bomullsinlindade sockersnälla mysberättelser. Men jag är tacksam för att den wirsénska charmen finns på plats… även om jag har svårt att förlåta det där med att vi inte får veta hur det gick med näbben!

Vem blöder?
Författare & illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163847936
Köp: jämför priser

Manusbearbetningsdag

Nu har jag läst igenom mitt senaste utkast till barnbok, som jag tidigare skrivit om här och här och här. Det har vilat sedan november och idag när resten av familjen är ute på utflykt tyckte jag att det kunde vara dags att ta itu med det.

Det här är tredje gången jag läser igenom ett eget kapitelboksmanus och reagerar på ungefär samma, oväntade sätt: jag tycker det är bättre än jag trodde att jag skulle. Varje gång har jag tänkt att manuset kräver enormt stora omstruktureringar och haft åtminstone en ungefärlig bild av hur, men så läser jag och tänker att det funkar rätt bra som det är. Det känns som att jag lurar mig själv på något vis. Kanske känner jag omedvetet att alla de där omstruktureringarna är för jobbiga och intalar mig själv att de inte behövs? (Det allra första manuset jag skrev började jag strukturera om till slut i alla fall. Jag fastnade någonstans halvvägs…)

Eftersom jag ville omstrukturera å det grövsta passade jag på att anteckna scener på gula lappar när jag läste. Dem har jag satt upp på en garderob:

Tanken var alltså en visuell planering över berättelsen där scener kan ändras, strykas och flyttas om. Jag använde små gröna lappar för att visa var jag gjort en särskilt viktig ”plantering” av något som bör återkomma längre fram och små rosa lappar för att visa där jag återkopplar till de gröna.

Det känns lite snopet att jag nu tycker att lapparna i stort sett kan sitta som de gör. Jag menar förstås inte att manuset är färdigt, men i stora drag kan det se ut ungefär som det gör. Jag har dock en hel del kvar att både ta bort och lägga till. Några saker vet jag hur jag vill lösa, när det gäller andra saker velar jag mellan två alternativ och för ett par extra jobbiga punkter har jag ingen aning.

Nu drar jag tänkarmössan långt ner över öronen och kliar mig på hakan…

Barnboksprat 2010

När ett år går mot sitt slut är det naturligt att tänka tillbaka på allt som hänt. För Barnboksprat är det en hel del.

Vi har haft fem olika temaperioder: Temavecka: Kärlek, Tema Danmark, Tema Afrika (i samband med bokmässan med samma tema), Tema Läskigt och Det magiska Norden.

Vi har skaffat en sida på Facebook och börjat twittra. Bloggen har bland annat fått en tredje kolumn och skribentsidor.

I februari skrev Vi föräldrar om barnboksbloggar i allmänhet och Barnboksprat i synnerhet och jag var med i en intervju.

En stor och verkligen jätterolig händelse var att vi nominerades till Stora Kulturbloggspriset. Vi vann visserligen inte just det priset, men vi fick i alla fall Beautiful blogger award och Cherry on top award.

Skribenter under hela året har varit Malin Skals, Emma Lindström och jag. I början av året anslöt sig även Sara Narveby (som nu har slutat) och Emma Gustavsson och senare fick vi sällskap av Sara H, Marit Jonsson och Maria Falegård Wahlström. Alldeles i slutet av året kom även Helena Eriksson in i gänget. Det är roligt att vi blivit fler!

Dessutom har vi upptäckt en uppsjö av underbara bloggar och haft kontakt med mängder av läsare, förlag, författare och illustatörer. Tack alla för ett bra år och gott nytt 2011!

God jul!

Gungbrädan

Det går inte att gunga om ingen sitter i andra änden.

Att vänta är skrämmande, för man vet inte vad man kan vänta sig.

Det blir inget alls av gungandet om man inte lyssnar på den andra.

Ibland kan man bli glad av att låta någon annan gunga.

De här och flera andra klokheter får vi lära oss i Gungbrädan av Timo Parvela, som belönades med Finlandia Junior Prize 2006. Berättelsen handlar om en björn – eller är det en pojke? – som heter Pi och hemskt gärna vill hitta någon att gunga gungbräda med. Pi sitter på gungbrädan och väntar och väntar, men ingen kommer. Eller jo, till slut kommer faktiskt någon. Det är en jättelik gran som faller rakt ner på andra änden av gungbrädan och skjuter Pi rakt upp i luften, ända upp till månen. Månen är tyvärr redan upptagen med att gunga med solen, så Pi får bege sig tillbaka till jorden igen för att kanske hitta någon bättre gungkamrat.

Pi sitter på gungbrädan och väntar på en vän.

Gungbrädan är en mycket speciell bok, på flera sätt. Samtidigt som berättelsen tar ut svängarna rejält beträffande fantasifullhet är den skriven på ett sävligt, filosofiskt, lite mumintrolskt vis. Den är svår att kategorisera, antingen är den en kapitelbok med mycket bilder eller en lång, styckesindelad bilderbok.

Pi förlorar nästan hoppet när han råkar ut för tråkigheter.

Gungbrädan är en fin bok som kan ge upphov till många funderingar. Jag tycker om de små lapparna med kloka tankar som Pi skriver ner och jag gillar särskilt att han måste revidera dem under berättelsens gång, allteftersom han lär sig saker.

Gungbrädan
Författare: Timo Parvela
Illustratör: Virpi Talvitie
Förlag: Turbine
Antal sidor: 83
ISBN: 978-91-85787-78-4
Köp: jämför priser