Är det någon där? är ett bra exempel på att även de allra mest lättlästa böckerna kan ta upp svåra ämnen på ett sätt som öppnar för bra diskussioner. Boken handlar om 16-åriga Tea, en tillbakadragen tjej som sitter mycket vid datorn. Hon känner sig tryggare vid datorn än i verkligheten, för på datorn kan hon verka lite häftigare än hon är på riktigt. Så träffar hon Jägaren på en chatt och han erbjuder henne pengar för att ta av kläderna framför webbkameran. Hon tror honom inte först, utan ber om bevis på att hon verkligen ska få pengar. Så sätter han in pengar på hennes mobil. Då måste hon väl ta av sig, litegrann i alla fall..?
Jag tycker det är toppen att ungdomars utsatthet på nätet skildras i ett lättillgängligt format. Boken är mycket lättläst med luftig text, korta meningar och enkla ord – se ett uppslag här. En slogan för lättläst har fastnat i mitt huvud, nämligen ”lättläst, men inte lättviktigt”. Precis så är det med den här boken. Det är verkligen ett viktigt ämne och det är viktigt att ungdomar som inte klarar av att läsa avancerade texter ändå får läsa om avancerade ämnen. På förlagets boksida finns färdigt diskussionsmaterial riktat till lärare och deras elever, vilket förstås också kan underlätta funderingar kring boken.
Men med allt detta sagt måste jag tillägga att jag är lite besviken på boken också. Ämnet och diskussionsmöjligheterna är bra, men läsupplevelsen kunde ha varit bättre. Det ligger förstås inte i lättlästa texters natur att vara subtila, men jag tycker ändå att Tea skildras på ett onödigt tillrättalagt och övertydligt sätt. Jag får ingivelsen att skriva ”show, don’t tell” med rödpenna i marginalen här och var och skicka tillbaka boken till författaren.
Med min dator kan jag prata med alla mina vänner. Jag har fler vänner i datorn än utanför.
Med min rosa dator kan jag surfa och chatta och blogga och facebooka med hela världen. Så fort jag kommer hem från skolan slår jag på min dator. Den susar så snällt mot mig och säger Välkommen! Min dator är som min bästa vän.
Jag förstår vad jag läser, men jag känner det inte, jag tycker att texten berättar snarare än visar hur Tea har det. Måste det vara så här för att det är lättläst, bara för att allt ska uttryckas enkelt? Jag tror inte det. Åtminstone inte nu, efter att jag har läst så många bra lättlästa böcker. Jag tror att det finns utrymme för levandegörande gestaltning även i enkla texter. Kanske är det rentav lättare att förstå en väl gestaltad känsla än uppstaplade beskrivande ord. Jag tycker inte att den här texten låter läsaren riktigt leva sig in i hur Tea känner. Först är det så många stela kärleksförklaringar till datorn och sen, efter incidenten framför webbkameran, får vi mest veta att Tea förstår att det var dumt och farligt, att hon förstår att hon blev lurad, att hon förstår att det är bättre med en dator utan webbkamera… men vad hon känner når inte riktigt fram i texten.
Trots vissa litterära brister en värdefull bok!
Är det någon där?
Författare: Christina Wahldén
Förlag: Nypon förlag
Antal sidor: 44
ISBN: 978 91 86447 30 4
Köp: jämför priser
Måns är kär i Emma.
