Lurigt på en lördag är sjätte delen i serien om Hugo och Vilma men ingen av dem har tidigare recenserats här på Barnboksprat.
I den här delen är det match på gång för Hugos fotbollslag men dagen börjar inget bra då frukostritualen går åt fanders, lagets maskot är försvunnen och som grädde på moset går spegeln i omklädningsrummet i tusen bitar. Nu kommer de aldrig att vinna matchen!
Det här var en jättefin bok som är perfekt lagom för nybörjarläsaren. Den är rolig, lagom spännande och lyfter kamratskap och laganda pÃ¥ ett sätt som mÃ¥nga fotbollsintresserade barn behöver höra. Meningarna är relativt korta och enkla men det är ändÃ¥ en kapitelbok sÃ¥ att den unga läsaren kanske känner att den läser en ”riktig bok”. Bilderna är jättehärliga och sÃ¥ fint inkluderande.
Serien har titlar som Mystiskt på en måndag, Typiskt på en tisdag etc. och det finns en bok för veckans alla dagar. Den sjunde boken, Spännande på en söndag, kommer ut nu i vår och i slutet av Lurigt på en lördag kan du även läsa första kapitlet ur den. Jag kan varmt rekommendera den här boken till alla lässugna barn och säkert även några av de osugna, den handlar ju ändå om fotboll! ;)






Vissa saker är olagliga och dumma att göra. Sedan finns det annat som är förbjudet, och en del av det kan en undra varför det är förbjudet. Som att pilla i näsan eller pÃ¥ sÃ¥dant som ligger pÃ¥ marken. Som att leka med dockor när en är elva eller smita ifrÃ¥n städningen. Ibland kanske det känns som att en är den enda som gör en viss ”förbjuden” sak, men du är nog inte ensam.
”Det som känns förbjudet” kan bjuda in till mÃ¥nga samtal och jag tror att den kan hjälpa till att normalisera känslor och tankar som kan kännas förbjudna fastän de inte är det. Det i sin tur tror jag kan hjälpa barn att inte ta Ã¥t sig när andra kanske tycker att de är, tänker eller gör fel. En bok som kan passa att arbeta kring med de äldre pÃ¥ förskolan eller nÃ¥gon gÃ¥ng under de första skolÃ¥ren.
Finessen med att det inte handlar om ett fåtal karaktärer, utan om många, får sin fulländning i den sista sidans text som jag tycker ger boken ett fint och tänkvärt avslut: