Tidigare i år fick de klassiska spökena Laban och Labolina nytt liv genom ny illustratör och nya författare. I Inger och Lasse Sandbergs anda skriver Cecilia Bross nya berättelser med Hanna Strömbergs bilder som är trogna Lasses, men mjukare, öppnare och mer 2020-tal.
Vi ha läst ”Laban och Labolina letar efter former” och ”Laban och Labolina räknar”. Det är pedagogiska böcker som uppmuntrar min 4-Ã¥ring till att lära sig mer, leta efter formerna häxan ber spökena leta efter och hjälpa till att räkna tÃ¥rtor innan spökena hinner göra det. Roligt och finurligt.
Jag gillar de mjukare illustrationerna och att Labolina får ta mer plats än i originalböckerna, en varsam förändring som gör boken modernare. Färgerna och layouten har också fått sig en uppdatering vilket gör böckerna färgsprakande och glädjande.
Ett riktigt bra samarbete och roligt att böckerna fått nytt liv så att fler kan få lära känna de känslofyllda, nyfikna och vänliga spökena.
Illustratör: Hanna Strömberg
Dito är rädd när han ska sova. Tänk om det kommer spöken eller en jättestor jättearg jätte? Mamma säger att det inte är något att vara rädd för. Dito blir irriterad, förstår inte mamma? Finns det inget hon är rädd för?
Ester är stor så det är klart hon kan vara ensam hemma när mamma går ned på gården för att dricka kaffe. Men så slår klockan 11:11 och det blir precis som kompisen Hamdis storasyster varnat om: golvet förvandlas till lava! Ester måste rädda enhörningen i glas (som hon INTE får röra men visst råkat ta ned på golvet) och porslinskatterna som är strandsatta mitt i lavahavet. Hur ska det gå till? Det gäller att vara modig!
Jag har aldrig varit intresserad av dinosaurier och tänkte innan jag fick barn att de inte heller skulle bli det. Men sådant är ju svårt (och tråkigt i det här fallet) att bestämma. Jag vann två dinoböckerna i en tävling och efter att ha läst dem har jag faktiskt blivit lite intresserad. Min 3,5-åring hämtade intresset från förskolan och tittar gärna i de här böckerna trots att de är lite för enkla för henne. Det finns mycket att lära om de fascinerande skapelserna och många verkar ha varit växtätare, kan inte så där brutala som jag trott.
De här böckerna vänder sig till de allra yngsta läsarna med sina stadiga sidor och slides. Jag har läst många böcker med slides de senaste åren men dino-serien hade helt klart kunnat jobba mer på sina slides med överraskningar och inslag som passar handlingen bättre. Flera gånger missar vi sliden eftersom den inte fyller någon direkt funktion och det känns tråkigt. Annars är det fina, färgglada böcker med små fakta vid stora bilder. Faktan presenteras i olika textstorlek och det går att utesluta en del beroende på hur mycket barnet förstår: Från att bara titta på bilder till att få lite kunskap om de stora djuren. Jag gillar att djuren är mjuka och ser snälla ut, inte så där otäcka som de kanske var. Fina böcker men inga nya favoriter.
