Vem drack upp sjön? av Masoud Gharehbaghi är en bilderbok som tilldelades en silverstjärna i årets Peter Pan-pris och handlar om en liten familj som åker på utflykt till en sjö. När familjen kommer fram är sjön dock mycket mindre än vad de väntat sig, den har krympt! Barnet i familjen ställer den mycket rimliga frågan: ”Vem har druckit upp sjön?” En mängd förslag ges. Kanhända var det tigrar? Eller något annat djur? Eller var det solen som torkade ut sjön? Nej, det visar sig vara något helt annat som har slukat sjön, något på samma gång mer svårbegripligt och skrämmande.
Motorn i berättelsen är det nyfikna barnets forskande och påhittiga sinne som inte ger sig förrän frågan om sjöns öde besvarats. Uppslag med barnets frågor varvas med uppslag med föräldrarnas svar. Berättelsen blir således en dialog mellan föräldrarna och barnet om vad som kan tänkas ha gjort att sjön har krympt. Genom ett enkelt språk och bilder som på ett effektfullt och effektivt sätt laborerar med storlekar är Gharehbaghi barnperspektivet trogen.
Berättelsens dialog drivs av barnets oskyldiga nyfikenhet och upplevs i större delen av boken som närmast lekfull. Detta innebär dock att den allvarliga ton som plötsligt slås an då barnet slutligen får sitt svar blir desto mer påfallande. Bokens slut är tankeväckande och också lite otäckt. Min misstanke är dock att det är vi vuxna som kommer bli mest rädda! Boken slutar dessutom med ett direkt och nästan konfrontativt tilltal till läsaren: ”Så, nu när vi hittat monstret som druckit upp sjön, vad ska vi göra för att stoppa det?”
Ja, så vem var det egentligen som drack upp sjön? Läs boken för att få reda på svaret! Eller ta dig alternativt en titt i badrumsspegeln nästa gång du tvättar händerna.
Vem drack upp sjön?
Författare och illustratör: Masoud Gharehbaghi
Förlag: Opal (2025)
ISBN: 9789172267206
Antal sidor: 32
Ålder: 0-3 år
Köp t.ex. hos Adlibris eller Bokus
I Så jävla operfekt har Charlotte Cederlund med mod tagit sig in till ryggmärgen av all den tonårssmärta och känsla av utanförskap som de flesta av oss gått igenom. Även om vi då trodde att vi var ensammast i världen om att känna oss annorlunda, av att känna att vi inte dög.
Den känsliga igelkotten handlar om att ryckas med i strömmen av andras åsikter utan att riktigt hinna tänka eller känna efter vad en själv vill. En igelkott har spanat in ett stort björnbär – världens största! – och en solig torsdag är det äntligen dags att smaka. Då kommer en kråka – inte kan väl igelkotten äta upp björnbäret utan att fota sig själv med det! Igelkotten beger sig hemåt med björnbäret för att hämta sin fotoapparat men på vägen möter hon andra djur som har synpunkter på hur och vad hon gör.
Visst är det lätt att ryckas med ibland, att tänka att andras åsikter säkert är väl genomtänkta och det bästa för situationen. Men tänk om de andra bara bara tänker det första som dyker upp i tankarna eller om de bara tänker på sig själva? I ett samhälle där vi ständigt matas med ny information kan det vara svårt att sortera intryck och hinna tänka själv. Det finns liksom inte tid för reflektion, något igelkotten säkert brukar ägna sig åt i efterhand, när allt är lugnt och tyst runtomkring. Jag uppskattar att få läsa om en känslig karaktär och hur hon tar sig an problemen. I och med ämnet tror jag den kan uppskattas av blandade åldrar, både de som är högkänsliga och de som kanske inte har svårt att sortera intryck, men som ändå känner att det blir för mycket ibland.
