Böckerna om Kjelle kom tydligen redan 2010 men jag hade helt missat dem. Nu har Speja förlag återutgett dem och i våras kom de tre första delarna om Kjelle.
Kjelle är en fantastiskt söt liten hund med de mest ljuvliga och fladdriga öronen. Han bor tillsammans med människan Bettan och i den första boken ska Bettan börja jobba så Kjelle måste börja på hunddagis. Han är orolig och kan inte sova utan är rädd för att alla hundar på dagiset ska vara stora och elaka. I den andra boken åker Bettan på yogaresa till Indien och Kjelle får följa med. Där träffar han några herrelösa hundar vilka han följer med på äventyr. I den tredje boken ska Bettan återigen resa bort och Kjelle får bo hos morfar. Där bor också katten Sessan och morfar som är brevbärare ber Kjelle vakta Sessan (eftersom Kjelle är äldst) men det är inte så lätt när Sessan bara smiter iväg.
Som ni hör så är Kjelle precis som ganska många barn: lite orolig och nervös inför det nya, rädd att inte passa in och få vänner, vill göra det rätta men ibland är det svårt men han är också modig, påhittig och en riktigt fin vän. Som en bonus är han också himla söt och Mia Maria Güettlers illustrationer är charmerande och otroligt livfulla. Det är fart och fläkt i varenda bild, många härliga detaljer och spännande perspektiv.
Som den djurvän jag är måste jag dock alltid invända mot normeringen av djurcirkus i den tredje delen. Mycket har dock hänt på den fronten i samhället och det har gått 14 år sedan böckerna skrevs och jag tror och hoppas att djurcirkusens tid i barnböcker är på utdöende. Huruvida herrelösa hundar i Indien är så lyckliga som det gäng Kjelle träffar vet jag inte heller men å andra sidan finns det många olyckliga hundar med ägare också.
Hur som helst så är jag glad att jag sent omsider fick stifta bekantskap med Kjelle för han är verkligen helt oemotståndlig!
Den känsliga igelkotten handlar om att ryckas med i strömmen av andras åsikter utan att riktigt hinna tänka eller känna efter vad en själv vill. En igelkott har spanat in ett stort björnbär – världens största! – och en solig torsdag är det äntligen dags att smaka. Då kommer en kråka – inte kan väl igelkotten äta upp björnbäret utan att fota sig själv med det! Igelkotten beger sig hemåt med björnbäret för att hämta sin fotoapparat men på vägen möter hon andra djur som har synpunkter på hur och vad hon gör.
Visst är det lätt att ryckas med ibland, att tänka att andras åsikter säkert är väl genomtänkta och det bästa för situationen. Men tänk om de andra bara bara tänker det första som dyker upp i tankarna eller om de bara tänker på sig själva? I ett samhälle där vi ständigt matas med ny information kan det vara svårt att sortera intryck och hinna tänka själv. Det finns liksom inte tid för reflektion, något igelkotten säkert brukar ägna sig åt i efterhand, när allt är lugnt och tyst runtomkring. Jag uppskattar att få läsa om en känslig karaktär och hur hon tar sig an problemen. I och med ämnet tror jag den kan uppskattas av blandade åldrar, både de som är högkänsliga och de som kanske inte har svårt att sortera intryck, men som ändå känner att det blir för mycket ibland.
