2007 satte David Wiberg, känd från Varan-TV, upp enmansföreställningen Svart Tulpan, där han själv spelar den 16-åriga tjejen Linnea. Han följde upp föreställningen med Dagboksanteckningar från ett källarhål och den föreställningen har nu också blivit bok.
I Linnea gestaltar David mycket av mörkret som rör sig inom en tonårstjej. Mörker, kaos, hur krångligt livet kan kännas och hur ensam och annorlunda man kan känna sig. Jag imponeras av hur väl han lyckas med att tala med en 16-årings röst. Som 35-åring upptäcker jag att jag glömt mycket av hur det var att vara tonåring. Men det verkar inte Wiberg ha gjort.
Den naiva självupptagenheten (tänk om någon upptäcker den äckliga pormasken i örat!), känslan av att inte vara som andra, den desperata, obesvarade kärleken som gör att man gör bort sig gång på gång, och den bästa vännen som man ömsom glider ifrån och ömsom håller fast vid, allt beskriver Wiberg med Linneas egna ord och med en svart träffsäkerhet som får mig att tänka att det nog inte kan ha varit så annorlunda att ha varit 16-årig kille.
Eller så låter jag mig bara luras jag av fiktionens biografiska form. Linnea varvar sina dagboksanteckningar med svartvita seriestrippar där hon fantiserar ihop händelser eller bearbetar sådant som verkligen hänt.
Hon är en högst konstnärlig talang som både kan teckna och är duktig på att uttrycka sig i skrift. Vi får också ta del av hennes uppsatser från skolan där man tydligt ser hennes begåvning. I dagboken är dock hennes sätt att uttrycka sig barnsligt och fyllt av typiska tonårsuttryck (PANIKMO KOLLAT MIRRES slimeblogg ifall det fanns någon hudvårdsprodukt som man kan ta bort pormaskar med eller: Har ändrat min status åtta gånger, men ingen bryr sig. Jag är helt sinnesslö. Letade efter &-tecknet i en kvart när jag skulle skriva ”ligger & dör”. Enigma likade några av bilderna jag tog under slussen. Kul.)
Det kanske är det här som imponerar mest. Trots hennes slarviga tonårsspråk så blir boken aldrig tråkig att läsa. Wiberg lyckas behålla skärpan i språket och Linneas liv spretar aldrig så mycket att man tappar intresset.
Som tonåring tror jag att jag hade gillat att läsa en sådan här bok. Även om jag, just för att det är så lätt att känna igen sig i Linnea, säkert hade tyckt att hon var både jobbig och lite pinsam. När jag slog igen boken idag, var det med en känsla av lättnad. Det räcker att ha varit 16 en gång.
Dagboksanteckningar från ett källarhål
Författare: David Wiberg
Illustratör: David Wiberg
Förlag: Lilla piratförlaget
Antal sidor: 322
ISBN:978-91-87027-05-5
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Vid en första anblick kan det vara svårt att förstå det speciella med denna bok. Den innehåller ingen som helst text, utan enbart fem uppslag på tjocka kartongsidor med myllriga stockholmsmiljöer. Min första reaktion var faktiskt att få lite prestationsångest: ”hjälp, nu måste jag känna igen alla byggnader”, men faktum är att boken är riktigt spännande oavsett nivå av igenkänning. Det roligaste är nämligen att alla personer återkommer i de fem uppslagen och det blir som små historier om allihop. Det är en riktig utmaning att hitta dem, man får fokusera på en person i taget och finkamma myllret med blicken. Som en liten hjälp på vägen finns några förslag på vad man kan leta efter på bokens baksida. Sen är det förstås en riktigt trevlig bonus att känna igen sig i Stockholm i boken.
Jag blev glatt överraskad när det dök upp en fjärde Doktor Proktor-bok. De första tre (se etikett 
Mysrys för 9-12-åringar (tänk 
