Max ska få ett syskon och längtar ganska mycket. Tänk att få en lillebror att leka med! Men lillebror Minus är skrikig och inte alls bra på att leka. Max får aldrig plats i mammas knä, för där är alltid Minus. Max längtar till Förut och bestämmer sig för att bege sig dit för att lämna tillbaka Minus. Det visar sig att fler längtar till Förut och plötsligt befinner sig bröderna i ett litet äventyr.
Det här är en fin och trogen skildring om syskon och både kärlek och avundsjuka. Jag tycker känslorna tar sig från bladen till mig som läsare/tittare och får mig att känna med både Max och föräldrarna. Först möts vi av förväntan inför bebisens ankomst, längtan efter någon att leka med. Sedan den skrikiga spädbarnstiden, besvikelsen över att Minus inte går att leka med, avundsjukan och frustrationen. Ett vardagligt, spännande äventyr vänder hela storyn som slutar i syskonkärlek och det fina i livets skiftningar och att saker ibland måste få ta den tid de behöver.
Det finns mycket trovärdigt som flera olika familjemedlemmar kan känna igen sig i. Fokus är på storebror Max, men här finns flera ansiktsuttryck från föräldrar att tolka och känna igen sig i och besökande mor- och farföräldrar som nog gärna hade kunnat dela på sig för att vara med båda barnbarnen.
Text och bild kompletterar varandra riktigt bra, och som skrivet förmedlas många känslor. Jag gillar att storyn rör sig i den lilla familjen men även med inblickar och perspektiv från några personer på gatan under det oväntade äventyret. Jag tror den här boken kan passa bra för det barn som är i 3-5-årsåldern när hen ska få ett syskon, men både Max och Minus hinner växa några år under bokens gång. Boken passar även bra för föräldrar som väntar på ett andra barn, för att få fler perspektiv på hur det första barnet kan tänka och reagera.
Jag älskar dig redan imorgon
Författare: Moni Nilsson
Illustratör: Katarina Strömgård
Förlag: Lilla Piratförlaget (2019)
ISBN: 9789178130986
Dorran har fått en lillebror. Alla säger att han är jättesöt men Dorran tycker inte alls att han är kul. Särskilt inte eftersom deras mamma bryr sig mest om lillebror. Nu får det vara nog! Om Dorran lånar lillebrors napp och tar på sig en tröja hon hade när hon var bebis kanske mamma ser henne också?
frustration återvänder Dorran till bebisstadiet precis den morgonen när mamman och lillebror måste skynda till BVC. Varför får lillebror ensamtid med mamma medan Dorran blir lämnad på förskolan? Boken släpper fram Dorrans avundsjuka och ilska mot förändringarna. Vi ser även mammans frustration och känsla av otillräcklighet. De starka känslorna är befriande, de får ta plats och tas på allvar.
Snorpan känner sig ensam. Pappa och storasyster har hemlisar och åker till stan, men Snorpan får inte följa med. När hon försöker prata med sin mamma säger hon bara att Snorpan ska vara tyst så att lillebror inte vaknar. Plötsligt är Snorpan borta och ingen vet vart hon tagit vägen. Tänk om hon inte kommer tillbaka innan jul?
nga känslor, barnets reaktioner och föräldrarnas oro. Hon har själv varit det där försvunna barnet. Illustrationerna är uttrycksfulla och bidrar till en trovärdig vardagskänsla med småbarnskaos och den där städningen som inte riktigt hinns med. Det lite stökiga och inte så tillrättalagda tycker jag ger en avslappnad stämning.