Rubinröd är första delen i en trilogi där de två andra delarna, Safirblå och Smaragdgrön, utkommer på svenska under 2013. Gwendolyn är 16 år och en helt vanlig tonåring boendes i London. Helt vanlig så när som på hemligheterna hennes familj döljer. I familjen finns en ärftlig gen som gör att innehavaren kan resa i tiden och just nu är det Gwendolyns kusin Charlotte som förmodas bära på den. Charlotte har tränats för detta i många år och medan Gwendolyn fått leka har Charlotte övat värjfäktning och studerat historia. Det första tidssprånget äger rum mellan genbärarens sextonde och sjuttonde levnadsår så när som helst nu borde det ske. Varje gång Charlotte blir yr i huvudet väntar alla med spänning för en tidsresa förebådas vanligtvis av en yrselliknande känsla och ibland huvudvärk.
När Gwendolyn ska kila bort till affären för att köpa lite karameller till sin gammelfaster försvinner plötsligt marken under hennes fötter,  hon blir hisnande yr och allt är suddigt. När hon kan se ordentligt igen befinner hon sig på samma gata men i en annan tid! Självfallet är det Gwendolyn som burit på genen och kan resa i tiden, det är hon som är Rubinen!
Mycket mer än så vill jag inte avslöja men det är en riktigt spännande och intrikat historia som börjar rullas upp. Tillsammans med Gwendolyn reser Gideon i tiden och han är, såklart, snygg men dryg, fast utan att det blir som en tradig kliché. Boken innehåller både kärlek, äventyr och spänning och det historiska blandas med vår moderna tids tekniska prylar och samtidsreferenser. Vad händer egentligen om man fotograferar någon med sin mobiltelefon och visar dem resultatet långt innan kameran ens uppfanns? Gwendolyn är stark och egensinning och kan ta väl vara på sig vilket jag uppskattar mycket. Kerstin Gier skriver väldigt enkelt men medryckande och målande och jag är Gwendolyn, 16 år, genom hela boken. Jag vill verkligen veta hur hela den här historien hänger samman och utvecklar sig och jag ser mycket fram emot att läsa de två andra delarna i den här serien.
Jag tycker att det är intressant att lära mig mer om robotar, och jag gillar verkligen layouten i den här boken, men det är faktiskt lite jobbigt att den är sÃ¥ otroligt faktaspäckad. Fast det kanske en faktabok ska vara förresten…
Nu har jag läst min första bok om hästen Sigge. Äntligen! Den är nummer 12 i samlingen och det kommer att ges ut 15 stycken böcker om Sigge i BUS-serien (Brobyungarnas shettisar). Jag börjar förstå min hästintresserade dotter, som redan har läst ett par av dem och varför hon tycker de är bra. Boken väcker egna minnen där det allra roligaste var att få lämna det inhägnade området eller ridhuset och få ge sig ut på egen hand med hästen, ut i skogen. Den frihet som en upplevd galopp kan ge, kom plötsligt till mig. Känslan att leva ut något ursprungligt, där hästen och naturen och en själv är i samspel, är obeskrivlig.
Efter att ha läst och gillat nästan alla av John Ajvide Lindqvists böcker för vuxna blev jag såklart nyfiken på denna barnbok. Kan en etablerad skräckförfattare skriva för barn?
De spökande prästerna är den elfte delen i serien om monsteragent Nelly Rapp. Jag har nog läst drygt hälften av dem och nioåringen har läst allihop. Helena Ferry har tidigare recenserat 