Barnboksprat

Trollkarlens elefant

Trollkarlens elefant En elefant brakar igenom operahusets tak och lemlästar en adelsdam. Trollkarlen som frammanat den försäkrar att han bara hade tänkt sig liljor, men trots detta hamnar både trollkarlen och elefanten i fängelse.

Elefantens ankomst blir det självklara samtalsämnet för invånarna i Baltese. Händelsen ändrar hur de tänker, pratar och ser på sina liv. Allra mest betyder elefanten för tioårige Peter Augustus Duchene. Strax innan elefanten damp ner i staden talade en spåkvinna om för Peter att hans förlorade syster lever och att en elefant ska föra honom till henne. Han visste inte vad han skulle tro. Det fanns ju inga elefanter i Baltese och Vilna Lutz, den gamle militären som Peter bor hos, har försäkrat honom otaliga gånger om att systern var dödfödd. Men när det omöjliga händer har man inget annat val än att tro på det otroliga.

Trollkarlens elefant är en fantastisk saga med en underbar stämning som är mörk men samtidigt full av hopp, kärlek och även humor. Den inbjuder oss att tänka tankar som ”Tänk om?” och ”Varför inte?” och ”Kunde det möjligen vara så?”. Egentligen vill jag inte kalla den barnbok, eftersom den borde passa alla någorlunda avancerade läsare som tycker om att svepas med av en riktigt härlig saga.

Det är mycket i boken jag tycker om. En sak är den respekt för djur som finns inbakad i texten, exempelvis genom en så enkel sak som att elefanten genomgående kallas ”hon” i stället för ”den”. Dessutom andas det respekt att erkänna att elefanten sätts i fängelse, när hon i själva verket behandlas precis som andra djur i människors vård. Och en ytterligare sak är att de döda fiskarna i fiskståndet på torget benämns som djur, när man i vanliga fall brukar prata om fisk i antal kilo.

Jag tycker också om språket med sin poetiska klang och de fyndigheter som finns invävda här och var. Ibland blir det riktigt roligt:

”Sir!” sa en av de unga polisinspektörerna. ”Hon blev synlig. Om vi ger oss till tåls så kanske hon kommer att bli osynlig igen.”
”Ser elefanten ut som om hon tänkte osynliggöras?” sa poliskommissarien.
”Sir?” sa den unge polisinspektören. ”Jag är rädd för att jag inte riktigt fattar frågan, sir.”
”Jag är mycket medveten om er bristande fattningsförmåga”, sa kommisarien. ”Er bristande fattningsförmåga är lika synlig som elefanten och har till och med ännu mindre utsikt att osynliggöras.”
”Ja, sir”, sa inspektören. Han rynkade pannan. Han funderade ett ögonblick. ”Tack, sir. Så är det säkert.”
Denna ordväxling följdes av en lång och plågsam tystnad. De sammankallade poliserna skrapade med fötterna.

Peter på marknaden i Baltese – ett uppslag ur Trollkarlens elefant.

Yoko Tanakas bilder är så mörka att de vid en första anblick ser ut att vara enfärgade grå fält. Efterhand växer detaljerna fram och möjligtvis, möjligtvis blir de ljusare allteftersom berättelsen fortskrider. Bilderna och textens lätt ålderdomliga teckensnitt gör Trollkarlens elefant till en ovanligt vacker bok.

Jag är inte ensam om att trivas i den här bokens sällskap. ”Det är så vackert så jag får tårar i ögonen”, skriver DNs Lotta Olsson, för att ge ett exempel. Mer om Kate DiCamillo finns på katedicamillo.com och på Kabusas svenska Kate DiCamillo-sida. Man kan provläsa början av boken hos Adlibris.

Trollkarlens elefant
Författare: Kate DiCamillo
Illustratör: Yoko Tanaka
Förlag: Kabusa Böcker
Antal sidor: 201
ISBN: 9173551236
Köp: jämför priser

Fortfarande bästisar

Fortfarande bästisar Får jag syn på en barnbok som handlar om någon som flyttar utövar den en magnetisk kraft på mig. Den som läst här förut kanske kan gissa varför. Jag skriver ju själv på en berättelse om någon som flyttar och måste helt enkelt kolla hur andra tacklat ämnet och förvissa mig om att jag inte råkat skriva en kopia av någonting existerande…

Jonte och Tobbe är bästisar, men så får Jonte mycket bryskt reda på att Tobbe ska flytta. Det har gått ett tag sedan jag läste boken och det jag minns bäst är faktiskt framför allt just hur grymt nyheten levererades. Som tur är börjar Jennifer i klassen och Jontes liv ljusnar igen. Hon är jättebra på att fixa med kojan, den som egentligen är Jontes och Tobbes. Men kanske kan den få bli lite Jennifers också…

Fortfarande bästisar är den andra fristående boken om Tobbe och den ingår även i Damm Förlags serie Läsgrodan. Den är märkt Läsegrodan – röd, vilket innebär ”lättlästa böcker i romanform med en handling som lite äldre barn kan känna igen sig i”.

Ett uppslag ur Fortfarande bästisar

Jag tycker att boken är trevlig, men jag har lite svårt för bilderna. Jag tycker de är lite creepy…

Det finns en webbsajt om Jonte och Tobbe och där kan man läsa ett smakprov (.pdf) ur boken.

Fortfarande bästisar
Författare: Lena Stenbrink
Illustratör: Anette Isberg Rozijn
Förlag: Damm Förlag
Antal sidor: 56
ISBN: 9789171308955
Köp: jämför priser

Lilla E ger sig ut på resa

Barn som rymmer hemifrån finns det väl otaliga böcker om…men böcker om barn som bara vill se sig om lite i världen, utan att vara arga på sina föräldrar och utan att mena något med det, mer än att de faktiskt vill upptäcka saker på egen hand…hur många finns det? Ja, det kanske finns otaliga där också i och för sig men jag kände att Lilla E ger sig ut på resa, av Charlotta Lannebo, var av ett lite annat slag.

Lilla E får en fin grön väska av Momma i julklapp. Den packar hon full av nödvändiga ting. På självaste julaftons natt beger hon sig sedan ut på ett äventyr, en resa, in till stan! Ingen vet att hon åker med tåget till Östra station. Ingen vet att hon träffar Valdemar, en hemlös man med skägg och stora snowjoggers, som berättar att han blev av med sin kokbok för länge sedan. Det var en väldigt speciell kokbok så Lilla E bestämmer sig för att leta upp den åt Valdemar.
Ingen har någon aning om att hon räddar Svandamen (som räddar svanar) ur det kalla vattnet i Riddarfjärden. Hon köper korv av Günter junior och får komma högst upp i självaste Kaknästornet där Barbro bor med sin hund.

Det blir ett speciellt äventyr som Lilla E får uppleva, den kalla julnatten i Stockholm.

Det här är en mysig bok. Jag föll pladask faktiskt. Till en början trodde jag att den skulle vara rätt intetsägande, men trots att man förstår ungefär vad som ska hända så gör det ingenting! Jag riktigt känner den kalla snön mot ansiktet när jag läser. Jag känner den virade halsduken kring halsen, snön som knarrar under skorna. Den mörka vinterhimlen.
Det är ett enkelt men fint språk i boken som verkligen bär fram berättelsen. Ibland får man ta del av jättefina illustrationer. Dock tycker jag alltid att det är lite synd att illustrationerna i de flesta kapitelböcker är svartvita. Jag förstår varför men det är fortfarande lite tråkigt.

Lilla E förtjänar en plats i var barns bokhylla!

Lilla E ger sig ut på resa
Författare: Charlotta Lannebo
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 137
ISBN: 978-91-29-67097-4
Köp: Jämför priser!

Sagan om Rama som dockteater och andra sagor om Rama

En saga kan berättas på så många olika sätt och skapa olika sorters intryck på oss. För några dagar sedan var jag och min äldsta son, som är 4 år, och tittade på Teater Sesams sagoframställning av Ramayana-eposet i form av en dockteater. Teater Sesam håller till på Chapmans torg i Göteborg och bor du i närheten är den här teatern verkligen värd ett besök.

Vad som gjorde den här sagoframställningen så speciell beror kanske på att Ramayana-eposet är ett spännande sagomaterial, men också på att vi fick se ett mycket skickligt framförande. Redan då vi kom in i teaterns lokal möttes vi av ett stämningsfullt rum att sitta och mysa i innan föreställningen. Så när föreställningen väl började hade vi redan börjat förflytta oss i tid och rum till Rama och hans värld. Själva föreställningen bjöd på vacker musik och spännande ljud, välarbetade och karaktärsfulla dockor samt häftiga effekter med ljus och skuggbilder. Alla de här uttryckssätten tillsammans gav sagan en jättespännande karaktär.

Bild från Teater Sesams föreställning Sagan om Rama. Fotograf Ola Kjelbye.

Teater Sesam gav oss en saga om Rama, men även om flera andra av karaktärerna kring honom. Prins Rama och Prinsessan Sita används ibland inom hinduismen som förebilder för hur en bra man respektive hustru ska vara. Berättelserna om Rama och Sita har funnits i över 2000 år och visst är paret könssterotypt. Men jag tycker ändå att det finns en skillnad mellan Sita och andra klassiska sagoprinsessor. Sita är handlingskraftig, stark och modig. I Teater Sesams Sagan om Rama tar Sita stor plats och är långt ifrån undergiven då hon, med svärdet i högsta hugg, kämpar mot demonkungen Ravana.

I länder där hinduismen är stor finns det massvis med sagoframställningar, bilder och andra verk som inspirerats av Ramayana. På svenska finns det förstås inte lika mycket. Jag har tidigare läst Prins Rama och kampen mot demonerna av Brian Thompson (text) och Jeroo Roy (ill.). Texten är inte helt perfekt för små barn eftersom den innehåller många omständliga formuleringar och ovanliga ord, men de uttrycksfulla bilderna bidrar till att skapa en innehållsrik berättelse. Vad som också är intressant att titta på är att Ramyana-eposet har använts som inspiration till ett par Bamseserier. I nummer 10 1980, 1 1981 åker Bamse, Skalman och Lilleskutt till Bali och kommer till en hemlig värld där de träffar några av figurerna från Ramyana. I nummer 11 1985 är det bamseungarnas tur att träffa Rama och Sita.

Rama och Sita i Bamse

Bamse nummer 11 1985

Vill du se Teater Sesams dockteater?
Teater Sesams hemsida

Vill du läsa Prins Rama och kampen mot demonerna?
Författare: Brian Thompson
Illustratör: Jeroo Roy
Förlag: Hjulet
ISBN: 9789186212186

Vill du läsa Bamseserierna som inspirerats av Ramayana?
Aktuella nummer: Nummer 10 1980 – nummer 1 1981, finns även i Bamses Äventyr nummer 2. Nummer 11 1985 (ingår i en längre serie)
Exempel på var de kan de finnas att köpa begagnade: Bamsesamlarna, Tradera, Budera

Binta dansar

Pappas trumma POM POM POM.
Lalos trumma PAM PAM PAM.
Babos trumma PIM PIM PIM.

Mammas fötter TAM TAM TAM.
Aishas fötter TACK TACK TACK.
Bintas fötter TIN TIN TIN.

Jag älskade verkligen Lalo trummar och därför är det ett kärt återseende för mig att läsa Binta dansar, som är den första boken om den trångbodda och musikaliska familjen med härliga namn som Aisha, Lalo, Binta och Babo. Precis som uppföljaren är det här en bok man läser med en alldeles särskild rytm som förvandlar ord till trumslag, ackompanjerade av Benjamin Chauds färgstarka och lite skruvade illustrationer.

Boken är fantastiskt charmig, men med tanke på hur mycket jag tycker om Lalo trummar hade det nästan varit konstigt om Binta dansar levde upp till mina förväntningar. Då skulle den ha varit overkligt bra. Och visst, den är inte långt ifrån. Men det finns ett par ”men”. I Lalo trummar kastas man direkt in i rytmerna och handlingen, men i Binta dansar får man en betydligt segare start. Och något jag verkligen uppskattade med Lalo trummar var att det inte spelade så stor roll vem som var tjej och vem som var kille, men Binta dansar är det tydligen väldigt viktigt. Det är killarna som är macho och bankar på trummor. Det är tjejerna som är fina och dansar och skakar på rumpan. Varför måste det vara så?

Var är Binta? Ett uppslag ur Binta dansar.

På sistone har vi läst Lalo trummar och Binta dansar varje kväll. De är jättemysiga böcker att läsa båda två och de hör definitivt till våra favoriter. Här sitter Ava och bläddrar i Binta dansar:

Binta dansar är underbar, men jag kan inte låta bli att vara lite besviken. Jag hade hoppats att få skriva ännu ett sprudlande, lovprisande inlägg, men nu hoppas jag i stället på att få göra det om nästa bok i serien. Jag läste precis i Rabén & Sjögrens blogg att arbetet pågår med den och att den heter Babo pekar! Vill ha! Nuuu! Men jag måste visst vänta till juli 2010.

Binta dansar
Författare: Eva Susso
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129666588
Köp: jämför priser