Barnboksprat

Mina första år

Mina första år När log babyn för första gången? När kunde hon vända sig? När sa hon ”mamma”? Sånt visade sig svårare än väntat att hålla reda på. Alla Avas färdigheter har utvecklats gradvis från en liten tendens till skicklighet och jag tycker det är svårt att sätta fingret på när det går att säga att hon gjorde si eller så. Jag letade länge och väl efter en bok som kunde hjälpa oss att hålla reda på utvecklingen och det var inte lätt, eftersom jag absolut ville bläddra igenom kandidaterna innan jag bestämde mig och alltså var hänvisad till det jag kunde hitta i affärer på stan. Av dem jag jämförde är Mina första år från Ordalaget den i särklass bästa fylla-i-boken för barn som har en mamma och en pappa.

Det är en maffig bok med utrymme för mycket anteckningar. Som titeln antyder gäller frågorna barnets första år i plural och även graviditeten innefattas. Det finns många frågor att besvara och plats för foton, men också tomma blad med plats för valfritt innehåll.

Jag föll pladask för boken när jag slog upp uppslaget jag visar nedan. Man ska fylla i: ”det här tyckte mamma om att äta när du låg i magen – det här tyckte hon inte om – det här tyckte pappa om att äta när du låg i magen – det här tyckte han inte om”. Det är så skönt att pappa också får vara med! I många andra såna här böcker är det bara mamma, mamma hela tiden. Och visst, det är förstås bra om barnet inte har en pappa utan bara en eller flera mammor, men låt mig gissa att det inte är så skaparna tänkt… för de flesta såna här böcker jag sett är oerhört bakåtsträvande och verkar gå in för att fastställa gamla förlegade könsroller. Det brukar vara väldigt mycket rosa och ljusblått, gärna så att boken finns i två varianter och man ska köpa rätt färg. I Mina första år är den dominerande färgen orange! Den innehåller också lite snällare, pastelliga färger, och där finns ljusblått och ljusrosa representerade, men inte på det där dikterande sättet (rosa = flicka, blå = pojke).

Pappa får också vara med i Mina första år

Formatet är trevligt och rejält. Bakom den stadiga ryggen gömmer sig en ringpärm som gör boken lätt slå upp och skriva i. Dessutom är det möjligt att ta loss blad man inte vill använda – om man tycker sig kunna avvara både fram- och baksida på bladet, förstås (jag har även kört varianten att klistra över somliga frågor med grattiskort eller liknande). Ringpärm är ju verkligen inte snyggt i bokhyllan, så det är toppen att den döljs bakom en vanlig rygg. Det finns många finstämda foton och vackra citat i boken. Ett band håller ihop boken, vilket säkert kan vara bra när den börjar bli buktande välfylld. Ett register med olikfärgade flikar delar in boken i olika avsnitt: Så förberedde vi oss, Nu är du född, Din första tid, Växer så det knakar, Måltider, Resor och utflykter, Högtidsdagar, Dina favoriter.

Titta, så fin den är!

Jag är väldigt nöjd med den här fylla-i-boken!

Mina första år
Redaktörer: Margot Henrikson, Marie Helenelund
Fotograf: Debi Treloar
Förlag: Ordalaget
Antal sidor: 144
ISBN: 9789185465378
Köp: jämför priser

Mitt liv i boktitlar

Här är en rolig enkät jag tänkte försöka besvara med titlar som vi har skrivit om, eller kommer att skriva om, här på bloggen. Annars lyder den medföljande instruktionen: Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

1. Är du man eller kvinna?
Mamma – Boken om ditt liv

2. Beskriv dig själv:
Jag ser dig

3. Hur mår du?
Lite sjuk

4. Beskriv stället du bor på:
Hus är gott, sa Oskar

5. Vart skulle du vilja resa?
Egypten

6. Beskriv din bästa vän:
Bäbis nyfiken

7. Vilken är din favoritfärg?
Vita streck

8. Hurdant väder är det just nu?
Äntligen regn!

9. Vilken är din favoritårstid?
Kanel och Kanin letar efter sommaren

10. Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Historien om någon

11. Vad betyder livet för dig?
Kärleksmysteriet

12. Hurdant är ditt parförhållande?
Fortfarande bästisar

13. Vad är du rädd för?
När natten är som mörkast

14. Dagens aforism:
Muuu, säger kon

15. Vilket råd skulle du vilja ge?
Knacka på!

16. Hur skulle du vilja dö?
Äntligen godnatt!

17. Ditt motto:
Galopp!

Allt var kanske inte riktigt sant, men nästan. :) Och så fick ni en tjuvtitt på min att-recensera-lista (alla som inte är länkade till redan skrivna recensioner).

Varsågod att prova själv, om du har lust!

Det snöar, Astrakan

Kan man vara vän med fler än en? Kan man vara vän med en kille om man är tjej? Om det känns som om man vill brotta ner killen men äta kardemummaskorpor med tjejen…spelar det någon roll?
Vänskap är svårt, det vet nog alla. För barn kanske särskilt mycket. På ett alldeles speciellt vis.

I Det snöar, Astrakan, av Katarina Kieri, är det Molly som blir sur på Astrakan för att hon gillar Josef. Själv gillar Astrakan båda två, fast på olika sätt. Molly förstår inte alls hur Astrakan kan tycka om Josef, han är ju bara för dum! Så hon skaffar en annan kompis som hon leker hund med. Det förstår inte Astrakan alls. Så barnsligt!

Den här boken är lättläst och innehåller många illustrationer, av Sara Teleman. En bra första bok. Jag själv tycker att bilderna har sina brister, kanske främst för att de är svartvita. Jag har, som jag nämnt tidigare, lite svårt för helt svartvita illustrationer om de inte är alldeles underbart speciella och är svartvita av en anledning. Jag tror nog att bilderna hade tjänat på att vara i färg för de är så himla trevliga annars!
Sedan stör jag mig, kanske i onödan, på att boktiteln (molnet) på framsidan sitter snett.

Språket är enkelt och lätt att hänga med i, bra flyt och fina formuleringar. En söt liten bok för nybörjarläsaren!

Det snöar, Astrakan
Författare: Katarina Kieri
Illustratör: Sara Teleman
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 92
ISBN: 978-91-29-66863-6
Köp: Jämför priser

Vad som än händer

Okej, nu kommer jag att bli lite mer personlig än vanligt.
Nybakad mamma som jag är började jag nämligen stortjuta när jag läste den här boken. Inte för att den var supersorglig eller så utan för att jag började tänka på min dotter och att jag inte kommer att få ha henne kvar för alltid. För någon gång kommer både jag och hennes pappa försvinna…någon gång kommer vi inte längre att finnas där. Det började jag att tänka på…Vi lever kvar genom våra barn.

Boken börjar med Liten som är arg för att han tror att ingen älskar honom. Stor förklarar för honom att han är så älskad man bara kan bli. Då undrar Liten om han fortfarande skulle vara älskad om han var en ful insekt, en björn eller en krokodil. Han undrar om kärleken kan nötas ut, om den kan ta slut. Stor svarar att det vet väl ingen bestämt men Stor ska älska Liten jämt.
Sedan slutar det så fint! Jag vet, jag är blödig…

Vad som än händer (skriven 1999, av Debi Gliori och nyutgiven av En bok för alla 2009) är skriven på rim men det blir inte jobbigt sådär som rim i barnböcker lätt kan bli. Jag tycker faktiskt att det är riktigt sött. Kanske beror det på bra översättning, av Lotta Olsson Anderberg.
Huvudpersonerna är två rävar – en Stor och en Liten. Egentligen kan man inte avgöra om Liten är en han, men eftersom det står så på baksidan så skriver jag så här också. Stor vet man inte alls om det är en han eller en hon, vilket är ganska trevligt. Det behöver inte alltid vara indelat i mamma eller pappa utan det funkar att bara skriva Stor, kort och gott.
Bilderna är jättefina och detaljerade. Jag tycker mycket om att de är så färgglada.

Jag kommer nog inte att klara av att läsa den här boken för min dotter utan att börja gråta…

Vad som än händer (originalets titel: No matter what)
Författare och illustratör: Debi Gliori
Översättning: Lotta Olsson Anderberg
Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-7221-572-6
Köp: Jämför priser

Trollkarlens elefant

Trollkarlens elefant En elefant brakar igenom operahusets tak och lemlästar en adelsdam. Trollkarlen som frammanat den försäkrar att han bara hade tänkt sig liljor, men trots detta hamnar både trollkarlen och elefanten i fängelse.

Elefantens ankomst blir det självklara samtalsämnet för invånarna i Baltese. Händelsen ändrar hur de tänker, pratar och ser på sina liv. Allra mest betyder elefanten för tioårige Peter Augustus Duchene. Strax innan elefanten damp ner i staden talade en spåkvinna om för Peter att hans förlorade syster lever och att en elefant ska föra honom till henne. Han visste inte vad han skulle tro. Det fanns ju inga elefanter i Baltese och Vilna Lutz, den gamle militären som Peter bor hos, har försäkrat honom otaliga gånger om att systern var dödfödd. Men när det omöjliga händer har man inget annat val än att tro på det otroliga.

Trollkarlens elefant är en fantastisk saga med en underbar stämning som är mörk men samtidigt full av hopp, kärlek och även humor. Den inbjuder oss att tänka tankar som ”Tänk om?” och ”Varför inte?” och ”Kunde det möjligen vara så?”. Egentligen vill jag inte kalla den barnbok, eftersom den borde passa alla någorlunda avancerade läsare som tycker om att svepas med av en riktigt härlig saga.

Det är mycket i boken jag tycker om. En sak är den respekt för djur som finns inbakad i texten, exempelvis genom en så enkel sak som att elefanten genomgående kallas ”hon” i stället för ”den”. Dessutom andas det respekt att erkänna att elefanten sätts i fängelse, när hon i själva verket behandlas precis som andra djur i människors vård. Och en ytterligare sak är att de döda fiskarna i fiskståndet på torget benämns som djur, när man i vanliga fall brukar prata om fisk i antal kilo.

Jag tycker också om språket med sin poetiska klang och de fyndigheter som finns invävda här och var. Ibland blir det riktigt roligt:

”Sir!” sa en av de unga polisinspektörerna. ”Hon blev synlig. Om vi ger oss till tåls så kanske hon kommer att bli osynlig igen.”
”Ser elefanten ut som om hon tänkte osynliggöras?” sa poliskommissarien.
”Sir?” sa den unge polisinspektören. ”Jag är rädd för att jag inte riktigt fattar frågan, sir.”
”Jag är mycket medveten om er bristande fattningsförmåga”, sa kommisarien. ”Er bristande fattningsförmåga är lika synlig som elefanten och har till och med ännu mindre utsikt att osynliggöras.”
”Ja, sir”, sa inspektören. Han rynkade pannan. Han funderade ett ögonblick. ”Tack, sir. Så är det säkert.”
Denna ordväxling följdes av en lång och plågsam tystnad. De sammankallade poliserna skrapade med fötterna.

Peter på marknaden i Baltese – ett uppslag ur Trollkarlens elefant.

Yoko Tanakas bilder är så mörka att de vid en första anblick ser ut att vara enfärgade grå fält. Efterhand växer detaljerna fram och möjligtvis, möjligtvis blir de ljusare allteftersom berättelsen fortskrider. Bilderna och textens lätt ålderdomliga teckensnitt gör Trollkarlens elefant till en ovanligt vacker bok.

Jag är inte ensam om att trivas i den här bokens sällskap. ”Det är så vackert så jag får tårar i ögonen”, skriver DNs Lotta Olsson, för att ge ett exempel. Mer om Kate DiCamillo finns på katedicamillo.com och på Kabusas svenska Kate DiCamillo-sida. Man kan provläsa början av boken hos Adlibris.

Trollkarlens elefant
Författare: Kate DiCamillo
Illustratör: Yoko Tanaka
Förlag: Kabusa Böcker
Antal sidor: 201
ISBN: 9173551236
Köp: jämför priser