Barnboksprat

Vi befinner oss i ett framtida Stockholm. Det är efter klimatkollapsen och man färdas helst i glastunnlar emellan platser och värmen gör att det grönskar något oerhört. Alla har en VUG som håller koll på dig men också är en slags mobiltelefon. Det är kvinnorna som styr i världen och samhället hävdas vara jämställt och fritt från kriminalitet.

Maxim är hemligt kär i Veronica i skolan. Bara det att hon är presidentens dotter medan han är en helt vanlig och dessutom stammande kille. Inte någon som har en chans för en sådan som han. En dag kommer han i kontakt med ett nätverk som kallar sig Managram. Det är till för män som känner att världsordningen inte riktigt är för dem. Maxim får vänner, lär sig hantera sin stamning och vågar snart säga ifrån till tjejen som mobbar honom. Men vad vill Managram egentligen?

Om vi tänker lite Hungerspelen blandat med Incelkulturen, vår klimatrealitet och klassikern Egalias döttrar så börjar vi få något som liknar den här boken. Inledningsvis har jag lite svårt för att nyorden men det går snabbt över och mina ögon rinner över sidorna då jag vill veta hur historien utvecklar sig. Maxim är tvådelad, en del av honom är nästintill besatt av Veronica, skriver fina dikter och tycker om att hänga i sitt eget gömställe grottan. Den andra delen utvecklas snabbt mot något skrämmande eftersom han får rätt understöd för det.

Hela den här klimatkollapsframtiden känns verklig, visst skulle det kunna bli så! De tekniska framstegen likaså. Det som är skrämmande med boken är Managram för de finns mer eller mindre redan. Och jag blir oroad över att den typen av killar kan finna stöd och vettiga argument för sin sak i den här historien. Jag läser i en intervju hos förlaget att Lisa Linder drömmer om att boken ska inspirera till diskussioner om framtiden och det är definitivt en bok som bör diskuteras.