Här har vi del två i serien om Ivar och hans dinosaurievärld. Även denna gång smyger Ivar upp från sängen när pappa somnat under nattningen och dyker in i dinosaurielandet i dinolådan. Denna gång landar han rakt in i en flyende flock med edmontosaurusar. De flyr från en skräckinjagande tyrannosaurus.
Ivar flyr ner och gömmer sig bland vegetationen, men tyrannosaurusen sniffar. ”Det luktar kött. Det luktar barn!” grymtar hon. Ivar känner hur nÃ¥got kallt och fuktigt puffar pÃ¥ honom. Hur ska detta sluta?
Barnen tyckte att det var lite läskigt i början och själv reagerar jag på bilden där Ivar föreställer sig hur tyrannosaurusen stoppar in ett människobarn i munnen spetsad på en gaffel (se bild nedan).
Men det visar sig att det inte är så farligt och sista halvan av boken är desto mer lättsam. Tyrannosaurusen Tyra är nämligen leksugen! (Jag har funderat på hur författaren skulle lösa detta med att låta Ivar träffa en livsfarlig köttätare utan att bli uppäten och det visade sig att det finns en mycket logisk lösning (hon är inte hungrig just nu helt enkelt)).
Jag tycker att det är jättekul med en skönlitterär äventyrsbok om dinos i den stora samlingen av faktaböcker. Mer sÃ¥dant! Illustratören Emma Göthner bidrar med härliga akvarellfärger och en humoristisk känsla som passar utmärkt ihop med texten. Dessutom gillar jag att tyrannosaurusen är en hona, vissa djur/varelser tenderar att ”alltid” vara hanar, sÃ¥ det är skönt med en kvinnlig variant.
Vi vill läsa mer och undrar vilken dino Ivar träffar nästa gång?
Vill ni se författarens egen dinolåda som hon visar upp i sin blogg?
Barnboksprats recension av Ivar träffar en stegosaurus.
Ivar träffar en Tyrannosaurus
Författare: Lisa Bjärbo
Illustratör: Emma Göthner
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129694239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris










Det här är den andra fristående delen i Hugoserien, med några hänvisningar från första boken, men inget som stör och man kan läsa boken obehindrat utan att ha läst den första. Även om boken är uppkallad efter Hugo så tycker jag att flickan Amanda och deras farmor tar lika stor plats i handlingen. Mitt under farmors sagoberättande för sina barnbarn så börjar märkliga saker att hända. Med hjälp av farmors magiska ur så öppnas en passage i tiden och alla tre dras in i ett äventyr med både skogsväsen och farliga troll. Ett uppdrag måste utföras, annars kommer både djur och människor att komma till skada.
Även bilderna har en gammaldags ton i sig som passar sagans form väl. Jag blir som alltid nyfiken på illustratören. Tecknar hon bara såhär? Har hon ett bredare register? Och ja,