Recensioner & boktips – Sida 369

Det är en bok!

Marit Jonsson har redan skrivit om den här boken i inlägget Bokens begränsningar och suveränitet. Men vad tycker jag? Det är faktiskt inte helt enkelt att besvara. Det är en bok! måste vara årets mest hajpade bok. Filmsnutten spreds på nätet som en löpeld långt innan boken gavs ut i Sverige och ja, den är supercharmig. Men det känns mer som att den riktar sig till prylnördiga 30-nåntingåringar än till barn i bilderboksåldern. Eftersom jag är en prylnördig 30-nåntingåring och dessutom barnboksintresserad kände jag naturligtvis att jag måste läsa boken efter att ha sett filmen. Och hur var det då? Jodå, boken är väldigt lik filmen. Filmen är en kondenserad version av boken, de börjar och slutar på samma sätt men boken har några fler scener på vägen.

Boken är kul och charmig, även om jag har lite svårt att bestämma mig för om den är så bra att man behöver läsa den om man sett filmen. Men jag blev besviken på det förvirrande översättningsfelet som finns i den svenska versionen. I slutet av boken lånar åsnan boken och apan frågar om hen tänker ge tillbaka den. Då svarar åsnan: ”Lugn, jag laddar ner den när jag är klar.” Va? Tittar man i stället på filmsnutten säger hen ”I’ll charge it up when I’m done”. Alltså, jag laddar den när jag är klar, som man måste med en läsplatta. Förargligt och det gör att boken känns slarvig.

Titta gärna på filmen:

Och här är en bild ur boken:

Boken är också typografiskt smart. Karaktärerna pratar i varsin font, i varsin färg. På så vis behövs inga ytterligare signaler om vem som säger vad. Jag gillar böcker som leker med typografi (utom när det ser taffligt ut…), så det tycker jag är ett plus.

Det är en bok
Författare & illustratör: Lane Smith
Antal sidor: 28
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129676754
Köp: jämför priser
Smakprov: smakprov.se

Skelettpojken

När Davids lillebror Martin kommer in med ett ben som han hittat i jorden när han lekte utomhus tror David först att det är ett ben från en hund. Kanske från svansen på en hund, eller? Martin vill gräva upp resten av hunden och David följer med honom ut i trädgården. De hittar fler ben och snart förstår David att det inte alls är några ben från en hund hans lillebror hittat, det är ett mycket mer makabert fynd än så ska det visa sig…

De tar med sig benen in och tvättar av dem, och när de lägger dem på rad avslöjar David för sin lillebror att det är ben från ett finger, ett barns finger! Martin flämtar då till och frågar sin storebror om han tror att det ligger ett lik i trädgården? David svarar inte på frågan och vill heller inte att de ska ringa polisen eller ens tala om för sin mamma vad de hittat. De lägger benknotorna bakom gardinen i fönstret i Davids rum. När David vaknar på morgonen och drar ifrån gardinerna står det något skrivet i imman på hans fönster: ”Kom och leta reda på mig”. Då förstår David vad det var han hört under natten: att fingret skrivit på hans fönster! Vad är det egentligen som händer?

Pojkarna fortsätter gräva efter fler ben när deras mamma gått till jobbet, och snart har de hittat så många att de har en hel hand. För att samma sak inte ska hända igen (att benen får liv) samlar David ihop dem och lägger dem i en låda som han låser in i förrådet i trädgården. Men det visar sig nästa morgon att det inte har hjälpt, för lillebrorsan kommer med knotorna i handen och säger att han hittat dem i badrummet. De två bröderna fortsätter att gräva i trädgården och hittar en rostig kula av metall. Men snart händer något ännu mer underligt. En morgon när David tittar ut från sitt fönster ser han att det har snöat, men i deras trädgård och på ängen bredvid finns kala fläckar där det inte ligger någon snö, och snart inser David vad fläckarna ser ut som; konturer av kroppar – sådana som polisen ritar när någon har blivit dödad.

Till slut upptäcker ändå pojkarnas mamma benknotorna de grävt upp och polisen kommer och tar hand om saken. Men fler saker kommer att hända David innan Skelettpojken har fått frid…

Det här var en hyfsat spännande berättelse, lite småkuslig faktiskt. Hegas rekommenderar från 12 år vilket jag tycker är vettigt. Jag har lite svårt för det faktum att Martin i berättelsen bara är 6 år gammal; drar man som 15-årig storebror verkligen med sin så unga lillebror i en sån här grej? Och har en 6-åring så bra koll att han frågar sin bror ”Tror du att det ligger ett lik i trädgården?” efter att bröderna hittat tre ben från ett finger?! Nja, inte riktigt trovärdigt tycker jag och det förstör tyvärr min läsupplevelse lite, jag hakade upp mig på detta. Det skulle vara intressant att läsa boken på engelska (originalspråket) för att se om det är översättningen som spökar för mig.

Skelettpojken
Författare: Anne Rooney
Förlag: Hegas
Antal sidor: 62
ISBN: 9789185877539
Köp: jämför priser

Mitt liv som apa

I min barndoms dagar undvek man alltid A-brunnarna på gatorna när man gick och cyklade. A stod enligt mig och mina skolkompisar nämligen för ”Avbruten kärlek” och det ville man ju inte råka ut för! I den här berättelsen står bokstaven A för något helt annat; när nioåriga Alma är på väg hem från skolan ropar en gammal man och varnar henne för att kliva på en A-brunn. Han säger att man blir förvandlad till en apa om man gör det! Alma som är helt säker på att gubben driver med henne trampar med flit på brunnslocket och mycket riktigt händer ingenting då…

Nästa morgon när Alma ser sig i spegeln står det en apa där! Alma blir rädd och skriker, det gör apan också; ”Det tog ett tag. Men så fattade jag. Apan var min egen spegelbild. Jag hade förvandlats till en apa! Vrålmysko!” När hon går till köket för att äta frukost blir hennes föräldrar såklart väldigt rädda, men mamman känner igen hennes kjol och förstår då att hennes dotter har blivit en apa. Föräldrarna bestämmer sig för att ta henne till doktorn för att försöka få reda på vad det är som hänt.

Doktorn vill inte titta på Alma ens, hon är ju en apa och hör alltså hemma på djursjukhuset. Alma och hennes föräldrar åker dit och där undersöks hon och veterinären konstaterar att hon är en frisk och fin apa men att hon inte har en aning om hur flickan kan ha blivit en apa. Nästa dag går Alma som vanligt iväg till skolan men blir hemskickad eftersom de andra barnen blir rädda för henne. Vad ska familjen ta sig till? Föräldrarna kommer på en bra lösning (tror de i alla fall) och får henne placerad på stadens zoo. Men tror ni att Alma trivs där med apor som beter sig som apor, sniffar varann i rumpan och bajsar på golvet? Nej, verkligen inte, och som tur är hämtar föräldrarna hem henne igen! Men hur ska det gå för stackars Alma? Kommer hon alltid att vara en apa? Hur ska detta sluta? En dag ser apan Alma en brunn med bokstaven M, M som i människa! Eller…?

Jag läste den här boken högt för min son (som fyller fem i början av sommaren) och han tyckte den var lite småkul men ganska konstig också. Om Alma nu är en apa, hur kan hon då fortfarande prata? För det kan ju inte apor. Och hennes föräldrar, varför tyckte inte de att det var mer konstigt? Lite sådana funderingar hade sonen. Själv vet jag inte riktigt vad jag känner för den här boken, jag trodde nog den skulle vara roligare än den faktiskt var. Förlaget har angett att boken vänder sig till barn från 8 år, och det är nog en åldersgrupp som boken passar bättre till än 4-åringar och 37-åringar kanske…Men som sagt, lite smårolig och lagom lång läsning för en nattning så den funkar ändå.

Mitt liv som apa
Författare: Mårten Melin
Illustratör: Mimmi Tollerup
Förlag: Hegas
Antal sidor: 28
ISBN: 9789185877331
Köp: jämför priser

Sjung en bok

Lilla snigel och Imse vimse spindel är de senaste nytillskotten i Catarina Kruusvals serie Ellen och Olle sjunger (exakt vad Ellen och Olle har med det hela att göra har jag aldrig riktigt förstått, men de finns med på omslaget i alla fall). Ava är nu 2 år gammal och vi sjunger böckerna tillsammans, vilket vi inte kunde göra när jag skrev om de tidigare böckerna Var bor du lilla råtta? och Ekorr’n satt i granen. Det är stor skillnad! Jag saknade flyt i läsningen, både när jag pratläste och när jag sjungläste, men nu när vi interagerar mer kring böckerna känns de mycket trevligare. Det skadar ju inte heller att Lilla snigel och Imse vimse spindel är två av Avas favoritsånger.

Det är inte första gången jag känner för att återvända till småbarnsböcker långt senare än jag introducerade dem. Jag tyckte alltid att de enklaste böckerna var så tråkiga att läsa innan interaktionen med Ava kom med i bilden, så jag läste hellre böcker som vände sig till något äldre barn och som kunde läsas med bättre flyt. Som tur är får man ju välja själv!

I vanlig ordning är Catarina Kruusvals bilder väldigt söta och snälla, med en vilsamt behaglig färgskala. Det finns gott om roliga detaljer att upptäcka, och i Lilla snigel ges möjligheten att träna djur-ord (eftersom det är olika djur snigeln ska akta sig för), men den som är ute efter något djärvt och kaxigt gör bäst i att leta någon annanstans.

Sångbilderböcker är ett kul koncept som jag tror kan öka förståelsen av sångtexterna och utvidga ordförrådet. För det är nog rätt vanligt att barn sjunger texter som bara är memorerade ljud. Fjärran lockar du min syn, liksom, vem säger sånt? Det var en annan sång, men ändå.

Nu är jag sugen på att skaffa fler böcker i serien. Det var jag inte innan. Tänk vilken skillnad det gör när man läser böcker vid rätt eller fel tidpunkt!

Lilla snigel
Illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 14
ISBN: 978-91-29-67671-6
Köp: jämför priser

Imse vimse spindel
Illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 14
ISBN: 978-91-29-67672-3
Köp: jämför priser

En sväng in i Lygia Bojungas värld

Lygia Bojunga fick Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2004. Tidigare har hon även fått H.C. Andersen-medaljen och det är inte svårt att förstå varför de världar som den brasilianska författaren bygger upp blivit prisade. De är märkliga, hennes världar, med ett väldigt speciellt förhållande mellan människor, men också mellan djur och mellan människor och djur. Dessutom finns kritiken kring hur vi lever i samhället idag med som en extra dimension. De två böcker, som jag ska berätta om nu, skrevs på 1980-talet.

Kompisarna handlar om kaninen Alvar, björnen Sprödröste och hunden Blom-Sofi, som råkat stöta på varandra och blivit vänner. Alvar är ständigt rädd för att bli övergiven efter att hans släktingar ”råkat” tappa bort honom. Blom-Sofi har rymt från sin matte efter att enbart blivit behandlad som en vacker accessoar. Den lojala och stora björnen med en röst skör som porslin har också rymt, men från ett zoo. De slår sig ner tillsammans i ett skjul vid stranden i Rio de Janeiro och upplever svårigheter och glädje tillsammans i takt med att deras vänskap växer. Men Blom-Sofi och Sprödröste vet att det finns människor som letar efter dem och hur ska Alvar våga lita på att vännerna inte försvinner?

Den blommiga soffan verkar först vara en berättelse om kärlek. Och det är det också till viss del, men desto mer om längtan och förhoppningar och om att välja väg i livet. Bältan Viktor tycker om att leva sitt liv lite i bakgrunden. I socialt utsatta situationer drabbas han av en fruktansvärd hosta. Men han har ett knep att bli av med pressen: att gräva ner sig i jorden. Där nere stöter han en gång på en trappa upp till en övergiven stad som han både längtar till och fruktar. Viktors hjälte är hans farmor, men plötsligt en dag dör hon då hon försvarar livet i regnskogen. Och så är Viktor kär i den underbart vackra katten Dalva, som i sin tur bara har ögon för sin TV.

I de två böckerna är det karaktärerna, snarare än händelserna, som står i fokus. Den nervösa och tillbakadragna bältan Viktor och den frånvarande katten Dalva bygger upp en spänning enbart genom att samspela. På ett liknande sätt är det i Kompisarna. Det är tre helt olika karaktärer, med helt olika problem, som fastnar för varandra.

En rolig detalj är att björnen Sprödröste finns med på ett litet hörn i Den blommiga soffan också, där han omnämns som en björn med spröd röst som rymt från zoo. Trots att det är helt olika berättelser lever de i samma värld.

Det är, som sagt, en ganska märklig värld som Lygia Bojunga bygger upp. I Kompisarna och Den blommiga soffan lever människor och djur tillsammans och kan prata med varandra. De delar såväl städer och bostäder som tankar och karaktärsdrag. Men det finns ändå en hierarki mellan människorna och djuren. En del djur är husdjur, som den vackra katten Dalva och andra djur är till och med inlåsta på zoo. Det byggs upp en säregen relation mellan människor och djur, men som samtidigt inte är alltför svår att känna igen från vår egen verklighet med djurförtryck, men också med en påtaglig hierarki mellan människor. Det är även värt att nämna att både Kompisarna och Den blommiga soffan skrevs under militärdiktaturen i Brasilien.

Kompisarna
Författare: Lygia Bojunga
Illustratör: Sabine Barth
Svensk text: Bo Ivander
Förlag: Opal
Antal sidor: 74
ISBN: 9789172704459
Köp: jämför priser

Den blommiga soffan
Författare: Lygia Bojunga
Illustratör: Sabine Barth
Svensk text: Maj Herranz
Förlag: Opal
Antal sidor: 126
ISBN: 9789172705456
Köp: jämför priser