Kategori: Kapitelböcker

Lis pappa träffar en ny flickvän och Li ser det direkt när hon ser hennes leende. Det är för mycket tänder helt enkelt. Lillebror märker det ocksÃ¥, han skriker som en stucken gris när flickvännen försöker lägga honom. Det är bara pappa som inte fattar nÃ¥gonting. Flickvännen lagar massor av mat till Li och lillebror, som att hon vill göda dem och i uppslagsverket läser Li om mantikoran – det människoätande monstret. Hur ska Li kunna skydda alla? Det sägs att mantikoran kan dödas med ett enhörningshorn, kan Li hitta ett sÃ¥dant och vÃ¥gar hon använda det?

Mantikoran är suggestiv, trollbindande och ohyggligt spännande. Boken är relativt kort så spänningen hålls uppe igenom hela boken när vi följer Li på resan mot det till synes oundvikliga. Kapitlen är korta och det går inte att sluta läsa utan precis som Li dras du mot slutet oavsett om du vill det eller inte.

Det hemska är att vara tvungen att möta hennes hungriga blick och veta vad som väntar, men inte när.

Peter Bergtings illustrationer är oerhört läckra och passar perfekt till texten. De är som en blandning av gamla japanska spökhistorier och mer moderna monsterberättelser. Färgsättningen är dov och går mestadels i orange eller blågrått. Du som har läst Kråkorna kommer definitivt känna igen dig i stämningen men här finns också rejält läskiga bilder.

Är det ändå inte fantastiskt att dagens unga kan få läsa sådana här skrämmande och vackra böcker? När jag var i mellanåldern fick jag hålla tillgodo med Cujo och Christine. Inget ont om Stephen King men Mantikoran är mer anpassad till barn och låter dem få ta del av den nervkittlande skräckvärlden på ett mer anpassat sätt. Rekommenderas definitivt, men inte till den lättskrämde!