Författare: Sara H

Jag heter Sara och är en riktig biblioteksknarkare. Jag var redan som liten en bokslukare som startade med Max-pekböcker i bibliotekshyllorna för att senare gå vidare till science fiction-, psykologi- och föräldraskapshyllorna. Jag har två döttrar födda 2007 och 2011. Båda barnen delar mitt stora intresse för böcker. Yngsta dottern Stella har varit en bokälskare sedan tidig ålder, hon tycker särskilt om Stina Wirséns Vem-böckerna och böcker om fåglar. Själv har jag ett stort intresse för dinosaurier som jag har lyckats smitta ner min äldsta dotter Molly med genom ett stort antal dinosaurieböcker för barn (dock känns det som att nästan alla dinoböcker är för barn...). Jag är utbildad medie- och kommunikationsvetare och har även studerat kulturvetenskap och sociologi. Som feminist är jag noggrann med vilken bild av kön som böckerna förmedlar. Jag försöker aktivt välja böcker som jag anser stärker mina döttrars könsidentitet. Ett annat tema jag är intresserad av är HBTQ och heteronormativiteten - ett ämne som tyvärr inte så ofta finns med i barnböckerna. Till vardags jobbar jag som webredaktör/webdesigner på en webbyrå i Göteborg och jag har ett stort intresse för föräldraskap, psykologi, samhällsfrågor och jämställdhet.

Jan Lööfs värld är full av män

Jan Lööf har skrivit och illustrerat barnböcker sedan mitten av 60-talet och är fortfarande aktuell (nu senast med Pelles planetfärd från 2010). Lööf blir ofta kritiserad för sin kvinnosyn och framför allt den nästan totala avsaknaden av kvinnor i böckerna.

Men är det så illa som vissa påstår? Vi på Barnboksprat bestämde oss för att gå igenom hans böcker och ta en titt på könsrepresentationen. Vi har tittat på 16 av hans 20-talet bilderböcker och räknat. Hur många kvinnor finns bland huvudpersoner och statister i bakgrunden? Vilken roll spelar dessa kvinnor? Har det blivit fler kvinnor med tiden?

Efter en genomläsning kan vi konstatera att kvinnor ofta har biroller i form av mamma, farmor, fröken eller liknande. Ett undantag är Matildas katter (2008) som handlar om en tjej med en tiger och ett lejon (två hanar). Även Sifferboken (2001) har en flicka av två huvudkaraktärer.

1966-1989

I Pelles ficklampa (1978) finns en mamma. I Sagan om det röda äpplet (1974) och Morfar är sjörövare (1966) finns en farmor/mormor som har en mycket liten roll.  I födelsedagspresenten (1974) finns en flicka bland fyra huvudroller, men hon får inte följa med och fånga draken, utan det får hennes killkompis samt djuraffärsägaren göra. Boken om Skrotnisse är skriven i samma veva (1976). Där finns tre manliga huvudkaraktärer och på en bild med nio statister är alla män. I Bergatrollens nya hem (1976) är huvudkaraktären en trollpojke. Hans familj består av sju manliga karaktärer och en kvinna (mamman). Dock finns en handlingskraftig och självständig kvinnlig karaktär också, nämligen häxan Maja-Stina, som hjälper familjen att bygga ett nytt hem (se bild uppe till höger).

Traditionella kvinnoroller

Traditionellt sett i populärkulturen finns två kvinnoroller, ”horan” och ”madonnan” (sexobjektet och modersgestalten). Jan Lööfs böcker innehåller turligt nog inga kvinnor som sexobjekt, men bland kvinnor som syns har nästintill alla modersrollen. Matilda med katterna samt flickan i Födelsedagspresenten är några av få undantag. Matilda är en helt normal tjej, varken fjantig eller superkvinnlig. Boken skriven 2008. Har han tagit åt sig av kritiken?

I Tomten berättar/Vem matar djuren finns tre kvinnor och 24 män på torget.

1990-2000-talet

Det finns många böcker som knappt innehåller några kvinnor ens bland statisterna. Serien om Pelle är en sådan. Den är riktad till pojkar med ämnen som tåg, bilar, riddare osv. men varför kvinnor inte kör bil eller finns bland övriga statister är ett mysterium. Dessa böckerna är dessutom skrivna på 2000-talet. De flesta av Jan Lööfs böcker som är skrivna på 1990-2000-talet visar sig ha riktigt dålig representation av kvinnor:

  • Pelle och farbror Ottos uppfinning (2006) – På en sida finns 21 statister varav alla utom en är män. Det finns en bild med en mamma och en dotter i hela boken.
  • Pelle och Frasse (2009) – Fyra manliga karaktärer och en sida med nio statister varav två kvinnliga.
  • Pelle träffar en lokförare (2004) – Två huvudkaraktärer och inte en enda kvinna i hela boken. Det finns bland annat åtta manliga statister på en sida.
  • Pelle i djungeln (2005) – Apan är faktiskt en tjej! Men övriga fyra personer som har en roll är killar.
  • Ta fast Fabian (1997) – Alla karaktärer och apor är män förutom apans mamma på slutet (pytteliten roll).
  • Vem matar djuren/Tomten berättar (1995) – Några få kvinnor som statister. Överhängande antal män som statister.
  • Pelle hjälper en riddare (2004) – Huvudrollerna är män. Det finns bland annat två bilder med tio-femton medeltidsmänniskor som statister varav en äldre kvinna samt en flicka. Vi undrar – var är tjejerna? Bor det bara män i denna by? (Inte så trovärdigt.) Det finns en enda kvinna med i boken och det är den passiva prinsessan som räddas från den elaka draken.

Vi kan konstatera att kvinnorepresentationen nästan blivit sämre under de senaste 15 åren. Matildas katter (2008) framstår som undantaget.

I Pelle och farbror Ottos uppfinning är det nästan enbart män som kör bil (en tant av 21 möjliga)

Något som däremot syns i många böcker är äldre människor. I massmedier får sällan den äldre generationen komma till tals (särskilt inte på TV), men gubbar och tanter finns det många av i Jan Lööfs böcker.

Barnboksprats Emma Lindström och Helena Ferry besökte i år ett av Bok & Biblioteksmässans seminarium där Jan Lööf medverkade. Emma berättar att de fick intryck av att Jan Lööf mest skrattade åt alla hysteriska människor som vill att han ska ha med kvinnor. Han sa att han brukade sitta och rita och sen i efterhand inse att ”ojdå, det blev visst inga kvinnor i den här scenen heller”. Han verkade inte riktigt förstå problemet.

I senaste boken Pelle på planetfärd (2010) har Lööf försökt tillfredsställa kvinnorna genom att en hel planet (ett uppslag) tillägnas kvinnor på en dansbandsplanet (där bland annat Fi:s partiledare Gudrun Schyman dansar). Men att gruppera ihop kvinnor på det sättet känns mest som ytterligare en särskiljning. Är kvinnor inte värda att synas som en av alla andra? Det förekommer inga andra kvinnor i Pelle på planetfärd. (En hel recension av boken kommer inom kort på Barnboksprat.)

I Skrot-Nisse är det bara män som besöker djurparker.

Jan Lööf är en duktig illustratör och hans böcker har en särskild slags ”myskänsla” över sig. Många av böckerna är riktigt bra och det är synd att man ska behöva omformulera namn och genus själv för att ge Jan Lööfs värld en rättvis könsrepresentation när man läser för barnen.

Jan Lööfs bilderböcker (markerade böcker är lästa och analyserade)

  • En trollkarl i Stockholm (1966)
  • Morfar är sjörövare (1966)
  • Viktor bygger en bro (1972)
  • Sagan om det röda äpplet (1974)
  • Födelsedagspresenten (1974)
  • Skrot-Nisse (1976)
  • Bergtrollens nya hem (1976)
  • Pelles ficklampa (1978)
  • Örnis bilar (bilderbok med text av Carl Johan De Geer och illustrationer av Jan Lööf) (1994)
  • Tomten berättar/Vem matar djuren (1995)
  • Ta fast Fabian (1997)
  • ABC boken (1999)
  • Sifferboken (2001)
  • Pelle hjälper en riddare (2004)
  • Pelle träffar en lokförare (2004)
  • Pelle i djungeln (2005)
  • Pelle och farbror Ottos uppfinning (2006)
  • Matildas katter (2008)
  • Pelle och Frasse (2009)
  • Pelle på planetfärd (2010)

Jan Lööfs böcker är utgivna av Bonnier Carlsen.

Allan och Mike på promenad

Allan och Mike är en jordnära berättelse om vänskap och omtanke. Allan och Mike går på samma förskola. En dag bestämmer de sig för att leka pappa – barn och går på promenad. De tittar på hundar, äter glass och råkar ut för en liten olycka som kräver att de plockar fram doktorsväskan.

Tora von Platen framställer huvud-karaktärerna som snälla, omvårdande pojkar. Mike vill leka pappa och tar väl hand om sin lilla skyddsling. I verkliga livet finns många mjuka och omhändertagande pojkar och män, men i kulturen blir de sällan porträtterade (möjligen som klantiga eller töntiga pappor). Jag tycker att böcker som utmanar traditionella mansroller är mycket viktiga. Alla barn behöver förebilder som Mike – en omhändertagande, men samtidigt inte är fjollig eller töntig pojke.

Olika förlag som ger ut boken satsar på böcker som väljer bort förminskande stereotyper och normer. Barnen i boken har färgglada kläder och boken är befriad från trista könsroller. En pojke på förskolan har halsband och Allan har rosa byxor. Flickorna är inte passiva utan kompisen Evelina är snarare ganska tuff i sin framställning.

Illustratören Emili Svensson har på ett skickligt sätt fångat rörelserna hos småbarn och det finns många fina detaljer som t ex de blåa plasttossorna på mamman, doktorsväskan i hårdpapp och Allans napp (en likadan lekte min dotter med när hon var mindre). Bilderna och karaktärerna är uttrycksfulla och detaljerade, men jag kan ibland ha lite svårt för de sneda och ibland nästintill fula ansiktsdragen.

Min dotter krävde omedelbar omläsning och fler gånger lär det bli.

På grund av de korta meningarna passar boken bra från 0-3 år. Jag tror att boken ger härlig igenkänning till alla barn som går på förskolan.

Allan och Mike på promenad
Författare: Tora von Platen
Illustratör: Emili Svensson
Förlag: Olika förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789185827169
Köp: jämför priser

Barnboksprat är nominerad

Barnboksprat är en av fem nominerade till Stora Kulturbloggpriset i litteratur. Vi är givetvis väldigt glada och tacksamma för detta.

Du kan rösta samt se övriga nominerade på Stora Kulturbloggprisets webbplats. Röstningen pågår fram till den 11 november.

Prisutdelningen går av stapeln den 27 november.

Pyssla tillsammans

Ingela Jonassons bok ”Pyssla tillsammans” är en guldgruva för oss föräldrar med stort pysselintresse men lite halvdålig fantasi. Den passar utmärkt för barn från 2 år och uppåt. Det finns olika nivåer på svårighet, tidsåtgång och materialåtgång. Pysslet beskrivs bit för bit med hjälp av text och foto och det är lätt att hänga med. De flesta pysslen går att leka med.

Vad sägs om att göra en egen mikrofon, rymdraket i wellpapp, spökdräkt och ett magiskt trollspö?

Material som behövs är allt från gips och papier-maché till tyg och klippa-klistra. De flesta typer av material går att hitta hemma eller i närmsta pysselaffär och byggvaruhus.

Jag och min 3-åriga dotter kastade oss över att göra cykelkörkort och trollspö. Resultatet blev kanske inte lika fint som i boken, men det var roligt att knåpa tillsammans.

I Pyssla tillsammans finns även en avdelning för after dagis-pyssel och resepyssel – pyssel som antingen går snabbt och smidigt eller som är lätt att packa med och ta fram i t ex bilen/på hotellrummet.

Boken är personligt skriven och innehåller många bilder på barn som pysslar. Varje uppslag är individuellt designad för att passa pysslet och konceptet är tilltalande och inspirerande. Boken är rolig, stimulerande och pyssellusten får verkligen fart. Fokus ligger på att barn och vuxna ska kunna pyssla tillsammans och det ska vara roligt för både barn och förälder. De färdiga resultaten i boken är på intet vis perfekta och pråliga, utan det märks att detta är en pysselbok på barnens nivå. Man får inte prestationsångest i första taget (bara lite kanske?).

Pyssla tillsammans
Författare: Ingela Jonasson
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 93
ISBN: 9789129674903
Köp: Jämför priser

Kompisen längtar

Olivia ska åka bort och kompisen får inte följa med. Kompisen gråter floder och Olivia kommer inte ens ihåg att vinka till honom genom fönstret. Kompisen kan inte äta, inte leka, bara längta. Tiden går så långsamt när man längtar. Även fast Olivia bara ska vara borta i en dag, så känns saknaden outhärdlig för Kompisen.

Kompisen längtar är närapå en poetisk skildring. Kompisens starka känslor känns ända in i själen. Per Gustavsson (som också skrivit och illustrerat böckerna Så gör prinsessor) lyckas genom Kompisens kroppspråk fånga den starka känslan av saknad. Kompisen längtar är en vemodig men fin berättelse som lämnar spår.

Äntligen är Olivia hemma igen!
Nu är det inte tyst längre.
Nu tickar tiden igen.
Och skratten skrattas.

Jag tror att boken kan vara bra för barn att ta del av. Små barn i 2-5-årsåldern kan inte alltid kan sätta ord på sina egna känslor av saknad och längtan, men genom Moni Nilssons bok kan de känna igen sig. Barnen ser att trots att det är jobbigt att längta, så finns alltid ett slut. Olivia kommer hem igen och så gör även barnets egen mamma när hon varit på konferens.

Boken skildrar även hur Olivias mamma saknar sin dotter. Hon sitter med Kompisen i knät när de tittar på TV på kvällen.

Till skillnaden från Moni Nilssons tidigare bok Kompisen är för liten är Kompisen längtar inte lika galen och overklig. Istället upplever jag Kompisen längtar som nedtonad – på ett positivt sätt. Jag och min 3-åriga dotter gillar den starkt och kommer att plocka fram den många gånger.

Kompisen längtar
Författare: Moni Nilsson
Illustratör: Per Gustavsson
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129672770
Köp: jämför priser