Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Medan barnen var små läste jag mycket med dem och skrev ofta om böckerna här på Barnboksprat. Jag läser fortfarande gärna barn- och ungdomsböcker för min egen skull, något jag tycker att fler borde göra. Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags jobbar jag med att bygga webbplatser. Det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott, faktiskt är jag mer administratör än skribent numera. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

Första utkastet klart, nu blir det skrivpaus

Idag nådde jag en viktig milstolpe. Jag blev nämligen klar med mitt första, grova utkast till Att sakna Cecilia (arbetsnamn på min barnbok). Här är det:

Och här är statistiken:
Att_sakna_Cecilia.odt
Filstorlek: 67 KB
Antal sidor: 102
Antal stycken: 979
Antal rader: 1860
Antal ord: 23077
Antal tecken: 123138
Dokumentet skapat: 2009-04-29, 21:33:52
Total redigeringstid (inte så aktivt, alltid…): 198:47:03
Revisionsnummer: 267

Att jämföra med för två veckor sedan.

Nu är planen att låta projektet vila ett tag för att få lite distans. Sedan ska jag skriva ut alltihop och läsa igenom med rödpenna i högsta hugg. Antagligen blir mycket omstuvande, ordpillande, bortklippningar och tillägg som kommer att kräva en del redigeringstid. Sen ska Jonas, maken alltså, få läsa och kommentera. Efter det följer ytterligare redigeringar och sen… ja, sen får vi se.

Doktor Proktors pruttpulver

Låt er inte luras av titeln! Visst rymmer den här boken en del prepubertal prutthumor, men det som gör den rolig är det fullkomligt sprudlande, sprakande språket. Doktor Proktors pruttpulver är med sina fyndiga och oväntade formuleringar en Liftarens guide till galaxen för barn, fast utan träsklevande madrasser och våldspoetiska vogoner. Och med en aning fler pruttar, förstås.

På Kanonvägen i Oslo bor Lise, vars bästa vän just har flyttat. Där bor också en excentrisk professor vid namn Doktor Proktor. Dit flyttar även en ovanligt liten pojke med ovanligt rött hår. Han heter Bulle, och vad säger du om det? Ingenting, får vi hoppas. Bulle ger dig säkert svar på tal i så fall.

Dessa tre människor blir inblandade i ett halsbrytande äventyr med beståndsdelar som ett eftertraktat pruttpulver, en skolorkester utan taktkänsla, några klåfingriga men dumma skurkar, en hungrig kloaklevande anakonda och en rymningssäker fängelsehåla. Mer avslöjar jag inte, men däremot bjuder jag på smakprov. Så här börjar boken:

Det var maj och när solen hade lyst en stund på Japan, Ryssland och Sverige gick den upp över Oslo. Oslo är en ganska liten huvudstad i ett ganska litet land som heter Norge. Den satte genast igång med att skina på det gula och lagom lilla slottet, där det bor en kung som inte bestämmer så mycket att det gör något, och på Akershus fästning.

Där sken den in på de gamla kanonerna som pekade ut mot Oslofjorden, genom fönstret på kommendantens kontor och på den yttersta av alla dörrarna som till slut ledde in till stadens mest fruktade fängelsecell, Dödinghålan, där bara de farligaste och värsta brottslingarna satt.

Cellen var tom, bortsett från en rattus norvegicus, en liten norsk råtta, som tog sitt morgonbad i toaletten. Solen steg en pytteliten bit högre och lyste på barnen i en skolorkester som hade tränat sig på att vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade, och som nu övade sig på att marschera och spela nästan i takt. För snart var det 17 maj, Norges nationaldag, och då skulle alla skolorkestrarna i hela det lilla landet vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade och spela nästan i takt.

Och i vanlig ordning bjuder jag förstås även på en bild inifrån boken:

Ett uppslag ur Doktor Proktors pruttpulver

Här kan du även läsa ett smakprov från slutet av boken, om du har lust.

Texten är inte bara roligt skriven utan full av snygga återkopplingar, effektfulla upprepningar och stiliga sammanträffanden, helt i min smak. Jag är rysligt imponerad och inspirerad att själv försöka skriva någonting roligt (i stället för det jag skriver nu, som ju faktiskt handlar om någonting väldigt tråkigt). Det enda jag inte är så förtjust i är bilderna. Jag har alltid haft svårt för illustrationer som ser slarviga, skissartade och ofärdiga ut. Visst är de uttrycksfulla, ibland helt fantastiskt uttrycksfulla, men det är helt enkelt inte min kopp te. Texten klarar sig dock alldeles utmärkt ändå.

Jo Nesbø

Författaren Jo Nesbø (jonesbo.com) har en imponerande meritlista. Han är inte bara författare till en rad bästsäljande kriminalromaner utan även civilekonom, sångare och gitarrist i bandet Di Derre, och nu även barnboksförfattare. Det senare, berättar Nesbø, är en följd av att han fick en dotter att berätta historier för.

Jag är inte ensam om att gilla boken, men alla tycker inte som jag. SvDs Don Johnson tycker faktiskt precis tvärt om: ”Lika tjatigt är det att precis varenda beskrivning måste var[sic! a!] rolig. Bokens absoluta största behållning är Per Dybvigs strålande illustrationer.” DNs Nisse Larsson verkar mer inne på mitt spår, han nämner omsorgsfullt ihopsydda trådar och konstaterar att boken är oväntat snillrik. Expressens Magnus Haglund tycker att ”det finns en glädje i Nesbøs kombinationer av det groteska och det komiska, och den vilda energin i ordflödet blir sitt eget fantasteri”. Mikaela tror att humorn tilltalar både barn och vuxna och hittar samtidigt det sorgliga i bokens ensamma karaktärer och frånvarande föräldrar. Sydsvenskans Patrik Svensson är den enda recensent jag hittade som ogillade boken.

Den 21 oktober kommer uppföljaren Doktor Proktors tidsbadkar. Jag ska läsa och recensera den så fort jag kan!

Doktor Proktors pruttpulver
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 9789164202840

Lalo trummar

Att läsa Lalo trummar är att dras in i en medryckande rytmkavalkad och förvandlas till Lalos trumma. Jag läser ord, men de låter bombombombom, bombombombom, och rytmerna nästlar sig in i mitt medvetande på ett så genomträngande sätt att jag inte blir kvitt dem. Jag går runt här hemma till takten av en imaginär trumma och formulerar meningar med rätt antal stavelser för att passa in i trumfraserna.

Berättelsen utspelar sig en regnig morgon när Lalo har gått ut för att spela på sin trumma medan resten av familjen sover. Han trummar pim pim pom, pim pim pom och regnet droppar dripp dripp dropp, dripp dripp dropp. Plötsligt upphör regnet och solen kikar fram. Lalo blir så glad att han trummar HÖGT, varpå familjen vaknar och det vankas frukost ute i trädgården.

Jag var helt oförberedd på att Lalo trummar skulle ta oss med storm på det här viset. Det räckte inte att jag läst början av boken på smakprov.se, jag förstod inte bokens charm förrän jag läst den högt för Ava. Och nu har jag gjort det väldigt många gånger. Hon verkar inte få nog av den. Igår när jag nattade henne var hon lite grinig och ville inte läsa de andra böckerna jag började på, utan blev alldeles för rastlös efter två sidor. Sen plockade jag fram Lalo trummar och läste den 5-10 gånger med hennes fulla uppmärksamhet. Jag tror vi har hittat en ny favorit!

Pam piddi pampam pompom, oj vilken härlig läsning!

Familjen i boken är väldigt charmig. Inte minst minstingen Babo, som hela tiden gör lite lustiga och avvikande saker, på sant bäbismanér: ”Mamma äter. Binta äter. Aisha äter. Lalo äter. Babo kladdar.” Dessutom ser familjen trevligt mångkulturell ut med både blekfisiga rödhättor och brunhyade svarthårburrisar. Det är skönt med böcker som inte fastnar i stereotypträsket. Benjamin Chauds illustrationer passar verkligen jättebra, även om Jonas (maken) undrade varför det ramlar ner en död groda på framsidan – ja, den har faktiskt kryss för ögonen!

Tack Barnens bokklubb för att ni valde Lalo trummar till mitt bokpaket och introducerade oss för den här härliga, musikaliska familjen!

Föregångarboken Binta dansar kommer snart att finnas i vår ägo och jag hoppas att den är lika bra. Och att Aisha och Babo får egna böcker snart!

Lalo trummar
Författare: Eva Susso (evasusso.com)
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129669893
Köp: jämför priser

Lång väntan på fint bokklubbspaket

Jag tycker att det var en hel evighet sedan jag fick detta medlemspaket presenterat för mig av Barnens bokklubb och beslutade att inte avbeställa det, men idag fick äntligen Ava post!

Paketet innehåller böckerna Lalo trummar och Mjau och de små stolarna samt en äggmaracas från Kalikå. Ava blev väldigt förtjust i ägget, som ni ser ville hon inte låta det ligga still för att fotograferas. Själv blev jag oväntat förtjust i Lalo trummar och jag vågar lova att jag har ett nytt inlägg till favorit-samlingen på gång. Kommer snart!

Ava låtsasläser

Att låtsasläsa böcker är något som många barn gör som en del i sin läsutveckling. Ava, snart 11 månader, har förstått att det där med böcker och prat har något med varandra att göra. Hon har nyligen börjat plocka upp böcker och ha högläsning ur dem.

Gåddl-gåddl-gåddl… Stina Wirsén skulle kanske inte riktigt hålla med om att det är så hon skrivit i Vem är borta?, men så läser Ava alla böcker just nu.