
Missa inte att Lisa Bjärbo och Per Bengtsson startat en podcast om ungdomslitteratur! Första avsnittet handlar om vampyrer.
– en blogg om barnböcker

Missa inte att Lisa Bjärbo och Per Bengtsson startat en podcast om ungdomslitteratur! Första avsnittet handlar om vampyrer.
Mysrys för 9-12-åringar (tänk Ingelin Angerborn) ligger mig varmt om hjärtat, så därför känner jag läsivern vakna så fort jag nosat upp någon ny sådan bok. Givetvis blev jag nyfiken på Kristina Ohlssons Glasbarnen. Kristina Ohlsson är etablerad vuxenförfattare i deckargenren, vilket gjorde det hela lite extra spännande. Det är ju faktiskt inte någon självklarhet att den som kan skriva för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så bra i en barnbok, man kommer inte undan med svagare partier på samma sätt som man gör i en bok för vuxna.
Glasbarnen handlar om Billie, som flyttar till ett gammalt hus tillsammans med sin mamma. Redan från början känns det hela skumt och det står snart klart för Billie att huset vill bli av med dem. Hon börjar nysta i husets historia och får reda på alla hemskheter som hänt familjerna som tidigare bott i det. Och en gång i tiden bodde glasbarnen i huset… om de nu någonsin lämnat det?
Konceptet ”ung flicka vs. hemsökt hus” kan tyckas något uttjatat vid det här laget, men jag älskar det och det brukar bli bra böcker av det. Oftast i alla fall. Glasbarnen tycker jag dock är väldigt ojämn. Vissa partier är lysande, jag känner riktigt hur min kropp visar mig vad som menas med uttryck som ”blodisande” och ”kalla kårar”. Då sitter jag på helspänn, världen glider undan litegrann och jag bläddrar frenetiskt till nästa sida. Sen kommer partier som mest är frustrerande. Jag förstår att allting inte kan rullas upp på en gång, men de stillsammare partierna måste ju också vara bra. Och jag blir mest irriterad när undersökningarna går på tomgång för att Billie & c:o till exempel inte lyckas hälsa på en tant vars namn (inklusive efternamn) och gatuadress (exklusive husnummer) de fått (av tanten själv, de är alltså inbjudna). De cyklar längs gatan flera gånger innan de till slut får syn på henne. Varför inte bara kolla i vilket hus hon bodde? Senare är de ungefär lika dåliga på att lyckas gå till biblioteket. Och jag vet inte hur många gånger Billie konstaterar att ”nu måste hon verkligen få ut mamma och sig ur huset”, vilket blir en tröttsam upprepning.
Och slutet sen då… Jo, jag får ge cred för att det är ovanligt. Men jag känner mig minst sagt blåst på konfekten.
Jag har inte läst någon av Kristina Ohlssons vuxenböcker, så jag kan inte göra någon jämförelse, men för mig levde denna lovande bok inte upp till förväntningarna.
Vad är sannolikheten för att man under ett och samma år läser en bok som heter Looking for Alibrandi och en som heter Looking for Alaska? Jag har nyligen summerat min läsning 2012 och bland annat konstaterat att jag faktiskt gjort det. Looking for Alibrandi (Melina Marchetta) var fin, men Looking for Alaska (John Green) var tamejfan fantastisk. Och det är alltså den jag tänkte berätta om nu. John Green är verkligen årets författare för mig, med tanke på att jag utsåg hans The Fault In Our Stars till årets bästa bok, på delad första plats med Jellicoe Road (Melina Marchetta) och därtill listade Looking for Alaska som även den platsande på bäst-listan.
När jag började läsa den här boken funderade jag lite kring mitt eget skrivande (väldigt mycket liggande i träda pga brist på ork, tid och skrivsjälvförtroende… de första två kan jag skylla på årets bäbistillverkning) och vad som egentligen gör att man vill läsa vidare. Därför uppmärksammade jag extra noga att jag redan från start ville läsa vidare om Miles, som inte trivs i sitt ingenting-liv utan börjar sökandet efter The Great Perhaps genom att börja på internatskola. Varför? Mest för att alla karaktärer är så underbara, skulle jag tro. Hur skriver man dem så då? Tja, hade jag receptet kanske mitt skrivande inte skulle ligga fullt lika mycket i träda…
På skolan får Miles dela rum med Chip eller the Colonel, som han oftast kallas. Det är en udda existens som snabbt döper om Miles till Pudge bara för att det är ironiskt – Miles är lång och smal, namnet betyder tvärt om. Från att ha haft inga vänner alls ingår Pudge plötsligt i ett störtskönt gäng. En annan som tillhör gänget är Alaska, den snygga och coola tjejen som växlar mellan att vara stormtrevlig och dunderbutter (jag känner igen typen..!). Miles blir förhäxad av henne, men hon har ju såklart en pojkvän som hon älskar.
Utöver de underbara relationerna och internatskolelivet behandlar boken en Stor Händelse, som inte vore snällt av mig att avslöja. Denna är så stor att hela boken indelas i kapitel som heter saker som 122 days before eller 23 days after.

Bild av iamsamm1222 på deviantart.
Jag läser John Green på engelska, för jag gillar hur han skriver och vill läsa hans egna ord. Men boken finns på svenska under titeln Var är Alaska?. Läs någon av dem, för det här är en jättebra bok. Jag älskar som sagt personerna men också humorn och alla störtsköna detaljer som hur Pudge får sitt namn, hur Alaska fick sitt namn, att Pudge är fascinerad av sista ord (alltså det sista någon säger innan hen dör), allt internatskolebus, lärarna… och tja, om jag ska ta någon lärdom av detta så tror jat att ”störtsköna detaljer” är det närmaste jag kommer ett bra recept för hur man skriver levande karaktärer man som läsare saknar när man är färdig med boken.
Looking for Alaska
Författare: John Green
Förlag: HarperCollins Children’s Books
Antal sidor: 272
ISBN: 9780007424832
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
alternativt:
Var är Alaska?
Författare: John Green
Förlag: Berghs
Antal sidor: 223
ISBN: 9789150216516
Provläs: smakprov här
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Det roligaste med att kolla bloggstatistik tycker jag är att se vilka söktermer som använts för att komma till bloggen. Dessa är i topp för Barnboksprat 2012:

Årets läslista innehåller:
Med reservation för att det såklart kan argumenteras för att kategoriindelningen bör göras på annat sätt, samt för att jag säkerligen glömt lägga till några böcker. Och jag räknar alltså böcker jag läst för första gången 2012, annars blir det väldigt många fler bilderböcker och småbarnsböcker.
Jag har läst väldigt många bra ungdomsböcker i år, men Jellicoe Road av Melina Marchetta och The Fault In Our Stars av John Green är självskrivna som favoriter. Jag läste båda på engelska, men Jellicoe Road har kommit på svenska under året och The Fault In Our Stars är på väg under titeln Förr eller senare exploderar jag.
Dessa böcker är så löjligt bra att det känns orättvist mot alla andra fantastiska böcker jag läst. Jag känner att jag måste nämna några till, som verkligen platsar på en årsbästa-lista: Looking for Alaska av John Green (japp, han igen, karln gör nånting rätt…), Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins (jag läste 1:an 2011 och de övriga två 2012), Eld (del två i Engelsforstrilogin) av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo, samt att jag plöjt flera av Johanna Lindbäcks fantastiska böcker.
Jag brukar vara bra på att nosa fram mysrysiga böcker för åldersgrupp 9-12 och i år gillade jag Månfågel av Ingelin Angerborn, Skuggan i väggen av Kerstin Lundberg Hahn och Ett hus utan speglar av Mårten Sandén.
Böckerna i den här kategorin läser jag med min dotter Ava, 4 år. Eddie och julen av Lisa Bjärbo blev en finfin komma-i-stämning-bok inför julen och Ava lärde sig den nästan ordagrant utantill. Den gamla klassikern Snart har vi en baby av Gunilla Hansson blev bästa syskonboken, som hjälpte oss komma i stämning inför lillebrors ankomst i november. Och vi älskade att leta efter den lilla björnen i Björnens sång av Benjamin Chaud.

Tillägg 2013-01-04: Argh, jag glömde ju Molly & Sus, som jag hade tänkt skulle vara med! Efter att vi läst den sa Ava många gånger saker i stil med ”tänk om vi skulle sitta ihop”.
Ett tag lästes Vad ska vi göra? mycket flitigt här hemma. Lennart Hellsings klassiska ramsa blev en fin bok ihop med Emma AdBåges illustrationer.
Se gärna fler årssummeringar.