Sverige har en mycket bra ungdomsbok att se fram emot. I maj kommer nämligen den svenska utgåvan av Melina Marchettas underbara Jellicoe Road på förlaget X-publishing. Katarina Kuick arbetar just nu med översättningen och bloggar om det, vilket är intressant läsning.
Taylor Markham är 17 år och bor på en internatskola på Jellicoe Road. För 6 år sedan blev hon dumpad i trakten av sin struliga mamma, som hon inte sett till sedan dess. Nu är hon en högst motvillig ledare av sitt elevhem, som är mitt uppe i ett territoriekrig mellan internatskoleelever, ungdomarna i staden och de unga kadetterna som härbärgerar i området – helt enligt traditionerna. Den enda människa Taylor riktigt bryr sig om är Hannah, som bor i ett hus vid floden och hjälper eleverna med lite av varje. När Hannah plötsligt är spårlöst försvunnen inser Taylor att hennes liv omgärdas av frågetecken. Långsamt börjar frågetecknen rätas ut och det visar sig så småningom att Taylor inte är lika ensam i världen som hon tror att hon är.
Jellicoe Road är medryckande läsning och ett riktigt bra exempel på en bok med hemligheter som avslöjas lite i taget. Det är spännande och mysigt, sorgligt och vackert och alldeles, alldeles underbart. Språket lyckas vara både vackert och rappt och karaktärerna vältecknade. Jag tänkte mycket på Hungerspelen i början eftersom Taylor Markham påminner en del om Katniss Everdeen. Båda är riktigt skärpta personer som motvilligt tar på sig en roll, coolt och beräknande, och båda befinner sig i någon sorts krig. Lyckligtvis för Taylor Markham är hennes krig ändå förhållandevis fredligt jämfört med Katniss Everdeens.
Så här börjar boken:
My father took one hundred and thirty-two minutes to die.
I counted.
It happened on the Jellicoe Road. The prettiest road I’d ever seen, where trees made breezy canopies like a tunnel to Shangri-la. We were going to the ocean, hundreds of miles away, because I wanted to see the ocean and my father said that it was about the four of us made that journey. I remember asking, ”What’s the difference between a trip and a journey?”, and my father said, ”Narnie, my love, when we get there, you’ll understand,” and that was the last thing he ever said.
We heard her almost straightaway. In the other car, wedged into ours so deep that you couldn’t tell where one began and the other ended. She told us her name was Tate and then she squeezed through the glass and the steel and climbed over her own dead – just to be with Webb and me; to give us her hand so we could clutch it with all our might. And then a kid called Fitz came riding by on a stolen bike and saved our lives.
Someone asked us later, ”Didn’t you wonder why no one came across you sooner?”
Did I wonder?
When you see your parents zipped up in black body bags on the Jellicoe Road like they’re some kind of garbage, don’t you know?
Wonder dies.
Början kan vara lite förvirrande, faktiskt. När jag läste försökte jag koppla ihop personen i de vanliga kapitlen (som skulle visa sig vara Taylor) med någon i de kursiverade styckena. Det var ett väldans huvudbry som inte ledde någonvart. Det är helt olika personer, okej?
Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
ISBN: 9780061431852 (på engelska)
Förlag: kommer på svenska X-publishing i maj 2012
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris (på engelska)
Det känns som att jag är sist i bloggvärlden med att konstatera att jo, Hungerspelen är verkligen precis sådär bra, välskriven och galet spännande som alla säger. Saken är den att jag var inte ett dugg sugen på att läsa den. ”Dokusåpa, vinnaren är den som överlever” tyckte jag väl lät… sådär. Lite hjärndött, meningslöst, liksom. Men det här är så mycket mer och genomförandet är så bra att… ja, man bara wow! Så det är bara att rikta ett stort, fett tack till Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo för att de ”tvingade” mig att läsa den inför skrivarkursen jag deltog i för ett par månader sedan.
Maria Pettersson debuterar här som barnboksförfattare med barnbilderboken Är det morgon nu? Illustratören 
Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antingen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:
