År: 2012

Jason & Emilia

Jag minns i min barndom Jason som en liten figur, vilt flygandes efter sin otroligt stressade mamma. Det bildminnet har troligen bidragit till att påverka min inställning till just stress och att lämna in barn på verksamhet och själv sitta av sin livstid på ett kanske inte så roligt arbete. Möjligen kan där svaret sökas på varför jag fortfarande gör allt för att undvika just den situationen? Nu är ju inte livet så enkelt att ett tråkigt arbete och barnpassning alltid kan väljas bort, men jag tror att Camilla Mickwitz (1937–1989) satte fingret på något centralt i den lilla människans liv. Hon blev också känd som en person medveten om barns ställning i familjen och med ett samhällsengagemang och insikt i vardagsproblematik som lyste igenom i hennes prisbelönta böcker och animationsfilmer.

Boken om Jason (utkom 1976) väcker alltså mina minnen till liv och jag älskar verkligen samhällskritiken i den. Jasons mamma Gudrun (kallad Gudrun även av Jason) är visserligen tokstressad mest hela tiden, men hon vill så väl och gör allt för sin lille Jason. Han har det bra hos dagmamman medan Gudrun måste kämpa på vid monotona bandet på fabriken och då lönen inte räcker till så är hon tvungen att ibland arbeta som Krokimodell till sena kvällen. Inte lätt att vara ensamstående mamma i storstaden. Gudrun kan ändå vid enstaka tillfällen koppla av och stanna upp en liten stund, men så kommer en ny dag och iväg bär det igen med en liten Jason efter sig som en flygande docka. Jason verkar märkligt nog aldrig direkt ledsen av all stress.

Den andra boken av samme författare och illustratör heter Emilia och de små tanterna (utkom 1980) och bygger på en berättartradition som pågår mellan en far och hans dotter Emilia. Hon fyller i där han slutar och så turas de om. Grundberättelsen är tre små uttråkade tanter som kommer på en idé om en synnerligen härlig och generös sysselsättning som gagnar barn. ”Barn är viktiga och så riktiga”, säger de och ordnar ett återkommande drömkalas för barn. Tanterna lever upp genom sitt projekt, samtidigt som barnen blir glada och uppmärksammade.

Böckerna om Jason och Emilia ges ut på nytt på Schildts (bokförlag från Finland). Barnets väl och ve är centralt för författaren i båda böckerna och därför tror jag att nya läsare kan finna glädje i dem även i nutid, för så väldigt mycket skiljer sig inte verkligheten åt för dagens barn mot för 30-40 år sedan. Stressig tillvaro och att inte alltid bli sedd är ännu aktuellt för många av dagens små flygande Jason-barn.

Bilderna i båda böckerna är färgglada och svulstiga, som också så många andra bilder var kring 1970-talet. Camilla Mickwitz hade en särpräglad stil och var en föregångare för många finländska barnboksillustratörer. Bilderna är inte direkt estetiskt tilltalande, om inte naivistisk stil är en favorit, men den humoristiska tonen i dem är osviklig. Jag föll dock mer för persongalleriets utseenden och bildspråket i boken om Jason. Där är 70-tals estetiken liksom mer i sin brutala grundform, så som jag minns 70-talet vill säga.

Jason
Författare & illustratör: Camilla Mickwitz
Förlag: Schildts (2012)
ISBN: 9789515022011
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Emilia och de små tanterna
Författare & illustratör: Camilla Mickwitz
Förlag: Schildts (2012)
ISBN: 9789515022028
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Bilderboksretro 60-tal

Nu kan den barnboksnostalgiske få sitt lystmäte än en gång, om hen hunnit hämta sig från Bilderboksretro 50-tal. Nu finns nämligen Bilderboksretro 60-tal.

Se bara, så fin den är:

Bilderna är lånade av Lisa Bjärbo, från hennes eget inlägg om boken.

Den här gången är det Kalle går ut (ej i bild) som ger mig den kraftigaste nostalgiboxhandsken i magen. Åh! Den! Den finns fortfarande i mitt föräldrahem och om jag inte minns fel har jag i yngre år berikat den med kritor såväl som sax.

Det finns gott om annat jag minns också, trots att jag inte fanns på 60-talet (jag är född 1980). Lilla Anna, Totte, Karius och Baktus. Lilla spöket Laban är fortfarande i ropet, Ava har både bok och film med Laban-sagor. Hellsings ABC-bok finns också i hennes bokhylla. Lisa och Lena minns jag, fast egentligen i en annan bok om dem. De här böckerna är ju det bästa av det bästa. Sånt som levt kvar och funnits med när flera generationer av barn vuxit upp. Vilka böcker av idag kommer att hålla så länge? Det kan man ju fundera över.

Bläddra gärna ett smakprov!

Bilderboksretro 60-tal
Redaktörer: Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN: 9789129677584
Antal sidor: 128
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Om sådant som fastnar och sådant som inte gör det

De senaste veckorna har jag haft en melodi spelande på repeat i hjärnan – ni vet, så där som man lätt får på sommaren när radioapparaterna står på överallt och spelar samma låtar gång på gång. Fast nu är det ju inte sommar, och det är heller ingen färsk popdänga som studsar runt inne bland synapserna, utan en sång som heter ”Varför” från skivan ”Här kommer Ville, Valle och Viktor” som kom i början på sjuttiotalet: se Youtube. Minns du inte Ville, Valle och Viktor beror det förmodligen på att du är yngre än vad jag är, för på sin tid var de otroligt populära bland många barn och fruktansvärt illa omtyckta av många vuxna.

Ville och Valle var två uteliggare/vagabonder/gatumusikanter som slog sig ihop med den levande dockan Viktor, som ständigt frågade just: varför? Tillsammans bedrev de plakatpolitik i barnprogramsformat och blev med all rätt utsedda till representanter för ”den vänstervridna progg-barnkultur” som ”förvred huvudet” och ”indoktrinerade” den yngre generationen. Själv minns jag mest de svängiga låtarna (men självklart blev även jag indoktrinerad: till exempel smittade uteliggarnas miljöintresse av sig, och jag får än idag inte ut någon större njutning av att konsumera reklam), och åtminstone en av dem etsade sig fast så till den grad att den började självspela i huvudet trots att jag inte hört den en enda gång de senaste trettio åren. Dramaturgiskt lagd som jag är vill jag gärna tolka melodins spökande symboliskt; min och Bettina Johanssons nysläppta barnbok Kivi och Monsterhund har skapat en hel del debatt och tyckande i nya och gamla medier, precis som Ville och Valles (och Viktors!) barnprogram gjorde på sin tid, inte konstigt att deras musik ekar i hjärnvindlingarna. Skillnaden är att för fyrtio år sedan handlade det om miljöpolitik och elaka kapitalister och idag handlar det om användandet av ett ord på tre bokstäver – hen.

Men så är det förstås inte, och de är lätt att sitta här och tycka att det var bättre (eller sämre, beroende på hur en ser det) förr. Barnkultur har gjort vuxna upprörda i alla tider. Till och med Astrid råkade i hetluften för allt supande och svärande (i böckerna alltså) några gånger om jag inte misstar mig, och väckte inte Alfons pappa ett visst rabalder en gång i tiden? Jag minns ärligt talat inte, och det är nog som det ska vara. Barnkulturen är till för barnen, och förr eller senare växer de upp, och minns de böcker, låtar och barnprogram som gav dem något, som berikade och underhöll – det som var bra, helt enkelt. Det som var ”upprörande” i dem minns man inte – eller så skrattar man åt dåtidens vuxenvärlds naivitet.

Nej, anledningen att den proggiga barnlåten kommit på återbesök är snarare texten. ”Man har rätt att fråga varför”, bräker Viktor. Och ”varför” är den fråga jag fått i var och var annan av de otaliga intervjuer jag gett de senaste veckorna: Varför skrev jag den här boken? Varför är det så viktigt med hen? Varför, varför, varför? Och eftersom jag är indoktrinerad, och eftersom låten fortsätter: ”Man har också rätt att få ett svar – annars är det ingen mening med att fråga” – så svarar jag snällt. För det ÄR en bra fråga, varför.  Det är bara det att för mig är HUR så mycket intressantare. Hur gjorde jag när jag skrev boken? Hur berättar man med ett språk läsaren är ovan vid, och som därför riskerar skava i öronen? Hur påverkar det könsneutrala språket berättelsen och kreativiteten? Hur påverkar språk berättelser över huvud taget? Hur påverkar berättelser tankar och värderingar? Och hur blir berättelserna till? De hittas inte bara på, det är jag rätt säker på. Inte de som är bra i alla fall.

Så det hade jag tänkt skriva lite om i det här blogginlägget. Hur.

I stället märker jag att jag har skrivit om helt andra saker.

Eller också, när jag nu tänker efter, har jag inte det.

I all vänlighet,

Jesper Lundqvist
Författare till Kivi och Monsterhund

Om gästbloggaren: 
Jesper Lundqvist har i Kivi och Monsterhund gett sin huvudperson Kivi benämningen hen, ett könsneutralt pronomen. Boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen samt Sveriges Radios figur Radioapan är också hans skapelser.

 

Vänskap och känslor

Vännerna Kanel och Kanin är på upptäcktsfärd i naturen, bland fåglar, myror, gran och sten, Kanel har en matsäckskorg i handen. Under deras vandring hinner många saker hända – så där som det gör i livet; gemenskap och glädje avbryts plötsligt, en olycka sätter stopp för deras framfart, tillfälligheter och nya möten gör att vänskapen och omsorgen tar omvägen om ovänskap och övergivenhet. Lyckligtvis stöter de på varandra igen och återförenas framåt kvällen.

I berättande verser målas känsloscenarier upp; sådana där känslor som livet består av: ilska, medlidande, glädje, nyfikenhet, avund, oro, ånger, ensamhet, sorg, saknad, lättnad, lycka och många fler. Versformen förtätar samtidigt som den lämnar utrymme. Versformatet och den uttryckta handlingen/upplevelserna uppmuntrar till nyanserad och artikulerad högläsning – bilderna förstärker och utvecklar innehåll och betoning.

Upplevelserna är delvis berättade ur vännernas olika perspektiv, de är olika och upplever situationerna på olika sätt: medan Kanin är uppe och gungar i en grantopp nöjer sig Kanel med att ställa sig på en sten, och medan Kanin är där uppe möter Kanel en ekorre och gläds åt en ny vänskap – Kanin i sin tur blir svartsjuk, känner sig övergiven och går argt sin väg. Strax saknar Kanel Kanin och känner oro…

Det är kanske ingen streckläsningsbok, ingen handling som direkt flyter på; varje text är mer eller mindre fristående men upplägget förutsätter helheten. Det finns så mycket att reflektera över i varje avsnitt, som ibland innefattar flera känslor. Kanel och Kanin och alla känslorna är en ’stor’ och ’god bok’ som berättar om människan, känslor, tankar och livet, men ta tid på dig och bered dig på att få läsa den många gånger, för det är många upplevelseintryck att vrida och vända på.

Texten och bilden samarbetar verkligen i uttryck och det finns så mycket att känna igen sig i! Ändå kan det vara väl mycket att fördjupa sig i på en gång. Att som förmedlande läsare hantera känslor som något lättsamt som man bara ’rejsar’ förbi, för att ta till sig nästa uppslag, känns inte bra – även om allt ibland går väldigt fort i barnens egen värld (glädje förbyts i sorg på ett ögonblick, och plötsligt dyker något oväntat upp…). När intrycken kommer från någon annans förmedlade upplevelser kan det behövas mera tid för att ta till sig och förstå. Men; jo, jag vet: ”barn förstår mycket mer än du tror!” och dessutom på sitt eget vis!

Titel: Kanel och Kanin och alla känslorna
Text: Ulf Stark
Bild: Charlotte Ramel
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129672688
Jämför priser
Provläs
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Oksa Pollock – Det sista hoppet

Bara titeln fångar mitt intresse. När jag så får boken visar den sig vara på 543 sidor – tjock som en tegelsten. Omslaget är även det lockande – en ung tonårsflicka i skoluniform stående på en bro med höga byggnader i bakgrunden och illusioner av eldflammor och himmel som ger med sig varma toner av rött och orange. Det ser mystiskt ut och med förhoppningar om spänning och äventyr.

Ja, jag är fascinerad av boken redan innan jag börjat läsa den. Det som också fångat mitt intresse är författarnas bakgrund. Förlagen sade nej till manuset men då gav författarna ut boken själva. I hemlandet Frankrike har Oksa Pollock blivit en försäljningssuccé och sålts till flera andra länder. Jag tror till och med att det pratas om en filmatisering. Jag blir lätt fascinerad av framgångssagor vilket gör också att förväntningarna blir skyhöga då det gäller just sådana här omtalade böcker. Känner mig nästan rädd att magin ska förstöras då jag börjar läsa första inledningen på prologen;

Ett gossebarn skulle ha uteslutit varje möjlighet. Det allra minsta hopp skulle ha flugit sin kos…

Boken handlar om 13 åriga Oksa Pollock som tvingas lämna Frankrike för att hennes pappa fått nytt jobb i London. Hon får börja i en ny skola där hon också har sin vän Gus, som också fått flytta dit med sina föräldrar. Snart börjar Oksa märka att hon fått märkliga talanger vilket sker i samband med att ett stort stjärnformat märke syns på hennes mage.

Under de första kapitlen tycker jag språket är underbart och medryckande. Nästan sådär högtidligt men sedan händer det något. Jag blir gång på gång irriterad på författarnas gestaltning och stil då de skriver ut saker som jag själv vill finna ut och inte bli skriven på näsan på. Ofta skrattar Oksa och hennes vän Gus åt saker som jag inte ens förstår humorn i. Jag vet inte om det beror på att översättningen blivit fel eller om jag helt enkelt inte delar fransk humor men jag förstår verkligen inte. Sedan är det ungdomarnas sätt att prata på som inte känns naturligt;

En hjärna lika slipad som en sabelklinga i förening med en energisk kropp fylld av liv, en perfekt ninja, säger Gus vid ett tillfälle.

Eller vad sägs om alla märkliga varelser och deras krångliga sätt att prata på som fyller sida efter sida;

I ett hörn av rummet, son till min Nådiga Härskarinna, hon applicerar en lugnande balsam på plantan goranova som varit stingslig ända sedan min Härskarinnas lantliga konvalescens. Vill ni ha nöjet att besikta henne?

De märkliga figurerna fyller ingen vettig funktion för mig förutom att vara ologiska och skapa ett virrigt intryck av fantasi. Fram till sidan 300 känns det som en lång transportsträcka där inte mycket sker. Jag tycker alla bara pratar och pratar och ofta avslutas ett kapitel med samtal för att efterföljas av ett nytt kaptitel där samtalen fortsätter. Det här gjorde mig oerhört irriterad och det känns som om boken gott kunnat halverats istället för att mala på såhär under 543 sidor. Det känns som om jag sitter på en tråkig historielektion där en lärare mal på och man vet att man ska få sluta lektionen så fort någon elev slutar att ställa frågor. Men så har man Oksa där som bara fortsätter att fråga och läraren börjar om – om ni förstår vad jag menar?

Ja, jag är besviken. Det här är ingen ny Harry Potter. Den här boken gav mig inte den där magiska känslan av att befinna mig i en underbar bok där jag kunde uppleva äventyr med några älskade karaktärer. Det är för ordentligt också – ja, Oksa är sååå duktig så. Hon gör bra ifrån sig i skolan, hon har älskvärd familj och en nära vän och det är väl inte helt fel med att hjältinnan har ett bra liv. Men det blir så störande då hon även efter de bus hon gör rannsakar sig själv så förståndigt och alla vuxna går igenom hennes misstag på exemplariskt vis. Gäsp!

Välskrivet är det men det blir aldrig spännande då författare berättar att här blir det spännande, och här är det ledsamt och nu ska vi skratta. Jag bläddrade förbi de sista hundra sidorna så kanske är jag inte helt rättvis i min bedömning. Ni får avgöra själva. Själv blev jag bara så snopet besviken.

 

Författare: Anne Plichota och Cendrine Wolf

Förlag: Raben och Sjögren

Utgivningsdatum: 2012-01

Antal sidor 543

ISBN: 9129677068

Går att köpa på bland annat Adlibris eller Bokus