Burritobanditerna är första delen i en ny serie av Petrus Dahlin som sedan debuten 2004 skrivit otaliga böcker för barn och unga, bl.a. serien om Kalle Skavank. Petrus är även ledamot i Svenska Barnboksakademin.
Vi möter här barnen Mira, Monday och Bob vilka inte direkt är vanliga barn utan de besitter superkrafter. Mira har hårlockar som kan bli som starka användbara bläckfiskarmar, Monday kan flyga och Bob, som är någon slags rävliknande figur har superhörsel.
Barnen hÃ¥ller ofta till pÃ¥ pizzerian Pozzis Pizza Express och det är lite oklart huruvida de faktiskt är släkt med nÃ¥gon pÃ¥ pizzerian eller om de bara hänger där. Vi har tre vuxna karaktärer med i berättelsen samt ”farbror Gino” som har repliker men aldrig syns. MÃ¥hända är han osynlig? Med tanke pÃ¥ barnens superkrafter är det inget omöjligt scenario.
Det har öppnat ett nytt ställe som heter BurritoBandits bredvid pizzerian och nästan alla köar nu för burritos istället för pizza. Barnen tjatar sig till att faktiskt få köpa burritos och de smakar något helt magiskt fantastiskt! De kan faktiskt inte sluta tänka på dessa burritos och inser att det är något skumt i görningen. De bestämmer sig för att ta reda hur de tillverkas vilket leder dem in på farliga äventyr.
Petrus Dahlin berättar infobladet som medföljer boken att han ”ville skriva roliga och galna äventyr som smakar tevespel och tecknade teveserier” och detta gör att jag förstÃ¥r boken aningens bättre. Min första tanke är nämligen att det är ganska mycket slagsmÃ¥l i boken dÃ¥ barnen tvingas slÃ¥ss mot ninjaburritos vilket helt enkelt är smÃ¥ levande burritos utrustade med svärd och ninjakläder. Dessa choppas upp till höger och vänster i boken och det som ser ut som blod är gissningsvis tomatsÃ¥s/tacosÃ¥s eller dylikt. Men det är lätt att tänka att det är blod ocksÃ¥.
Jag tror inte att barn kommer att skrämmas utav det utan det är mer, i detta avseende, gammeldags vuxna som jag som reagerar. MÃ¥nga barn spelar ju just mobilspel etc. idag där man ”slÃ¥r ihjäl” fiender pÃ¥ olika sätt och ärligt talat sÃ¥ är de smÃ¥ ninjafigurerna just bara levande mat. Fast i mina ögon ser det ändÃ¥ makabert ut. Eller har jag bara blivit en moralpanikens nya Siewert Öholm?
Mattias Andersson har illustrerat en mängd olika barnböcker och han skriver själv på sin hemsida att hans favoritstil går åt tecknad film och jag skulle absolut kunna se denna bok som ett tv-program. Det är mycket action över sidorna och jag gillar blinkningen till Oogie Boogie på slutet!
Kommer barnen att gilla denna serie? Ja det tror jag absolut!
Sam och Sara bor tillsammans med sina föräldrar i ett hus i stan där de också driver en restaurang på bottenvåningen. Det är sommarlov och barnen är uttråkade. Föräldrarna lovar varje lov att de ska hitta på något men istället måste de bara jobba i restaurangen. Pappa bestämmer sig för att det kanske ändå är dags att visa barnen hemligheten.
Åh, de här böckerna var så himla fina! Jag älskar hur de är skrivna med en blandning av långsammare partier, många små spännande händelser som visar sig inte vara det de tror, en hel del finurlighet och så en lagom mängd nya svåra ord som läsaren förhoppningsvis frågar en vuxen om. Mamma och pappa är såklart inte de mest närvarande och jag kan väl tycka det är lite konstigt att de tycker det är ok när ungarna åker iväg med den mystiske figuren Alias för att sen komma tillbaka efter midnatt. Men vem sa att allt måste vara diskbänksrealism?
Det här var en märklig bok, tyckte jag. Och då har jag läst en hel del knasiga böcker på sista tiden, som 
