Meja och de magiska fotbollsskorna

Jag högläste Meja och de magiska fotbollsskorna för min sjuåring. Han har börjat bli intresserad av att spela fotboll och tyckte att det var en bra bok.

Boken handlar om Meja som tycker om att spela fotboll. Hennes föräldrar är skilda och i samma trapp som hennes pappa bor, bor Bruno. Bruno är några år äldre än Meja och säger att han vet allt om fotboll. Han är Mejas PT, personlige tränare. En kväll köper Mejas pappa ett par fotbollsskor till henne eftersom hon ska börja träna med ett lag, Berga United. Skorna är gröna och bland de billigaste i butiken men det är ändå bättre än de gymnastikskor som Meja brukar spela med. Bruno vet dessutom hur man kan göra dem magiska!

När det är mammas vecka sover Meja med skorna på efter hon dränkt dem i en hink med vatten. Både skorna och hennes fotbollsstrumpor blir plaskvåta men Bruno säger att de blir magiska när man sover med dem våta en hel natt. Dagen efter är det första träningen med Berga United men det har blivit något fel och det är istället en träningsmatch så Meja får sitta på bänken och titta på. Mitt i matchen blir två av spelarna i hennes lag skadade och Meja får chansen att spela och visa vad hon går för. Är skorna verkligen magiska?

I boken kan man läsa om fotboll och vänskap. Om skilda föräldrar, brist på pengar och att bo i olika hem varannan vecka. Hur det känns när en förälder börjar träffa någon ny och den där ångesten när någon ifrågasätter om man kan spela fotboll.

Boken känns väldigt genomtänkt och fungerar bra vid högläsning. Den tar upp flera ganska djupa ämnen men låter det inte bli för tungt. Det känns som om texten öppnar upp för dialog eller eftertanke om ämnena men låter det inte bli mer än så. Det tycker jag är bra, det gör att läsaren slipper bli skriven på näsan. Bilderna är lagom många och i klara och ljusa färger som skapar en positiv inställning till boken. De kompletterar texten väl.


Titel: Meja och de magiska fotbollsskorna

Författare: Helena Lund-Isaksson

Illustratör: Bettina Johansson

Förlag: Speja förlag

ISBN: 978-91-88167-29-3

Kan köpas: Adlibris och Bokus

Tack till förlaget för recensionsexemplar.

Mango och Bambang – en tapir för mycket

Mango och Bambang - en tapir för mycket

Går det att bli förälskad i en bok? Ja, det går faktiskt! Denna bedårande kapitelbok med en vacker utformning berör olikheter, om vem som är ens riktiga familj och var man hör hemma. 

När jag först såg boken blev jag alldeles varm av det underbara omslaget och av de söta illustrationerna. Med en begränsad färgskala formar illustratören Clara Vulliamy en värld som är i symbios med författaren Polly Fabers enkla men sinnliga texter. Mango och Bambang - en tapir för mycket

Detta är den tredje boken i serien om de bästa vännerna Mango och Bambang och innehåller, precis som de andra böckerna, fyra kapitel. Varje bok är illustrerad i gråskala med en enda färgaccent. I denna bok är det turkos som är den bärande färgen. I början av boken finns en bild- och namnöversikt över de karaktärer som vi får följa. Det finns också en tydlig kapitelindelning med uttrycksfulla illustrationer vilket gör det enkelt att hitta till de olika kapitlen. I varje kapitel får vi hänga med vännerna på sjöräddning, in i stadsdjungeln, vi får öppna ett paket till Bambang och också följa med på lek i parken. 

Mango och Bambang - en tapir för mycketFör dig som inte känner till de underbara huvudkaraktärerna Mango och Bambang, kommer här en kort beskrivning.

Mango Allt-i-Allo är en tjej som klarar av det mesta och som kan göra alla möjliga saker. Hon spelar bland annat schack och tränar karate. Hon bor i en lägenhet i en storstad tillsammans med sin pappa. Hennes djärvhet och eftertänksamhet påminner mig om en fusion av Pippi Långstrumps mod och Annikas busiga stillhet. Bambang är en asiatisk tapir som en dag flydde undan en tiger i djungeln och sprang så långt att han till slut hamnade i den storstad där Mango bor. Där träffades de och har sedan dess varit på många olika äventyr tillsammans. Den gemensamma nämnaren för allt som de har varit med om är vänskap och hur olikheter ibland kan skapa rädsla och missförstånd.

Som tapir ser ju Bambang inte riktigt ut som alla andra. Eller rättare sagt, han skiljer sig helt från alla i hansMango och Bambang - en tapir för mycket omgivning. Det är tufft att vara annorlunda, det får han verkligen erfara. Många blir till och med rädda och skriker när de ser honom och hans lilla snabel. För de känner ju honom inte. Allt de kan se är att han är så annorlunda från dem själva. För visst är det lättare att vara rädd för någon som man inte vet något om eller som är olik en själv, än att vara det mot ett bekant ansikte och en vän?  

På ett vackert sätt väver författaren samman berättelserna med fördomar, olikheter och längtan efter att höra till och låter Mango och Bambang spegla att vänskap kan skapa hem där alla kan finna trygghet. Det här är helt klart en vacker och läsvärd pärla för både barn och vuxna!

Titel: Mango och Bambang – en tapir för mycket
Författare: Polly Faber
Översättare: Helena Stedman 
lllustratör: Clara Vulliamy 
Språk: Svenska
Utgiven: 2019-04
ISBN: 9789188167347 
Förlag: Speja Förlag 
Finns att låna på bibliotek eller att köpa bl.a. på Adlibris eller Bokus 

Tanten och två andra begåvade kvinnor, Internationella kvinnodagen till ära

Något så retro som en pensionatsvistelse är i fokus i denna berättelse. Frans är tillsammans med sina föräldrar på väg till en sommarvistelse på ett gammalt pensionat. Frans har inte stort förtroende för de vuxna runt honom och på ett knökfullt tåg utan möjlighet att hitta sittplatser möter han Tanten. Frans föräldrar häpnar och tycker att Tanten är lite för mycket, men tar emot de sittplatser hon erbjuder. Men Frans, som sitter och talar med Tanten i en annan kupé eftersom hon markerat flera platser med sina stora hattar, blir intresserad.

… Frans begrep att han inte tänkt tillräckligt djupt på saker och ting. Han kände sig ytlig men samtidigt – till sin stora förvåning – absolut redo att för en gångs skull lära av en annan människa. …

Trots att berättelsen på ytan främst beskriver en serie upptåg som drabbar pensionatsgästerna och som Frans och Tanten spelar någon roll i, har handlingen egentligen mindre betydelse än dialogerna. Även om det händer saker i en strid ström hamnar det i skuggan av de olika karaktärernas sätt att bete sig och reagera i situationen.

Tanten och Frans

Fröken Andersson, också kallad Tanten, är annorlunda och skulle betraktas som det även idag och inte bara enligt 70-talets tant- och kvinnonorm. Jag tycker att hon är som den där friska fläkten jag kan längta efter i många av livets sammanhang. Hon vågar och gör fast hon vet att det kan bli obekvämt, hon ser och förstår vad som ligger bakom karaktärernas olika beteenden och hur hon kan göra för att rucka på givna och tagna roller. Det kanske inte alltid ser så ut, men hon vill alla väl. Dessutom har hon en framtoning som kan uppfattas som självsäker, men faktum är snarare att hon drivs av viljan att göra världen, människorna och livet bättre för alla, inklusive sig själv. Det betyder inte att hon tycker livet är lätt eller enbart glatt, hon tycker däremot att det är viktigt att en person får vara sig själv, likväl som den bör lära sig att se saker ur olika perspektiv och filosofera över väsentligheter i livet. Pensionatsgästerna förfasar sig dock emellanåt, fastän författaren sammantaget har givit Tanten den önskvärda kombinationen av karaktärsdrag det innebär att vara en både påhittig, smart, stark, krävande och ödmjuk kvinna.

Berättelsen slutar med en seger för alla skulle man kunna säga. Och som avslutning är Tanten och Frans ute och ror och filosoferar på sjön:

… – Fast en del är lite vissna förstås. . ., sa Frans.
Tanten rodde några tag igen med fundersamt utseende.
Årtullarna gnisslade.
Näärå . . . dom är lite specifika bara . . . lite för sig . . . och det måste man förstå.
– Hmmm, sa Frans tvivlande. Fast Gulle är i alla fall botten.
Tanten funderade allvarligt, det syntes.
– Han är lite felprogrammerad . . . Men det ska vi nog rätta till! sade hon optimistiskt. …

Delvis retro är även språket. Det framkommer att Tanten är från Sumpan (Det vill säga Sundbyberg utanför Stockholm) och när hon talar är det oftast skrivet som den slangen hon använder låter. Däremellan är det fina formuleringar med gestaltande beskrivningar som ger mig bilder med nyanser. Språket förmedlar också det outtalade genom att det som inte sägs i dialogerna ändå träder fram och det innehåller också en hel del genuint reflekterande och filosoferande passager.

Maria Gripe levde 1923-2007. Hon skrev 38 böcker som ofta handlade om sökande efter identitet och omgivningens rollförväntningar Bland annat böckerna om Hugo och Josefin och om Elvis. Maria Gripe menade att hon inte skrev barnböcker utan om barn för alla åldrar. Hon fick många fina priser för sitt författarskap. Böckerna översattes till cirka 30 olika språk och var för det mesta illustrerade av Harald Gripe som var Maria Gripes man.

Tanten som är skriven 1970 lästes in av Margaretha Krook (1925-2001) och detta spelades in för Sveriges Radio. I min familj skrattade våra föräldrar lika mycket som min syster och jag. Hennes tolkning av karaktären Tanten var suverän och gjorde berättelsen i det närmaste hysteriskt rolig.

I Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (www.skbl.se) kan du läsa mer om Maria Gripe och Margaretha Krook


Tanten
Författare: Maria Gripe
Illustrationer: Anders Sten
Förlag: Bonniers juniorförl (1980)
(ISBN: 9148502359)
Du kan till exempel låna den på bibliotek, eller som jag köpa den på ett antikvariat som Bokbörsen

En hunds memoarer

En hunds memoarer

En hunds memoarer är en bok skriven av Carina Wolff-Brandt om hennes hund Brandys alla påhitt. Brandy är en rastlös airdale terrier som inte drar sig för att ta saken i egna händer och ge sig ut på äventyr på egen hand när andra inte gör det med honom. Det resulterar i en del utflykter till platser där hans närvaro ibland välkomnas och ibland inte. Bland annat åker han buss där han lär känna två flickor som tar med sig honom hem, besöker en simhall där han skämmer ut ett av barnen i familjen och gör spontana besök i grannområdet. Igenkänningsfaktorn för alla oss, som är eller har varit hundägare, är stor och ett och ett annat leende sprider sig över mitt ansikte när jag läser boken.

Boken riktar sig till barn i åldern 7-12 år och språket är väl anpassat därefter. Meningarna i kapitelboken är korta och koncisa och utgår ifrån hundens eget perspektiv. Berättartekniken som författaren använder sig av liknar en redogörelse för samtliga hyss som Brandy gör där varje kapitel är ägnat ett eller ett par upptåg. Detta gör emellanåt att texten känns som en lista där övergångarna mellan historiens olika delar blir lite kantiga i stället för en, i mitt tycke mer önskvärd, böljande berättelse om en kär familjemedlem där mer tid skulle ha lagts ner på relationerna mellan hunden och till exempel barnen i familjen än på själva rackartygen. Varje kapitel börjar med ett rim som ger en vink om kapitlets innehåll som känns kul och upplyftande både vid läsning på egen hand som vid högläsning.

Jag uppskattar de många illustrationerna av hunden som fångar en airdale terriers pigga uttryck såväl som kapitlens sidhuvud och bokens omslag som påminner mig om sjuttiotalets varma färgsättning!


En hunds memoarer
Författare: Carina Wolff-Brandt
Layout: Tuire Aho
Antal sidor: 81
Förlag: Vingpennan (2005)
ISBN: 9519878785
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris