”Havet svalde orden. Sen svalde det Roberto. Snart andades han inte längre luft, utan vatten.”
Det sista killregnet av Emma Karinsdotter och Bjarke Stenbæk Kristensen är lite som The Cures Boys don’t cry i bilderboksformat med potatisar. Ja du läste rätt, potatisar. Låt mig förklara. Vi får här nämligen bekanta oss med pojken Roberto som bor med sin farfar i en by där stora delar av livet kretsar kring potatis. Man odlar potatis, äter potatis, har museum och statyer med potatis. Byn heter Glädjen och är uteslutande bebodd av män i olika åldrar som alla, så fort de blivit vuxna, alltid är glada och minsann aldrig gråter.
När Roberto drabbas av en sorglig händelse minns han att han nyligen fyllt år vilket betyder att han är stor och inte får gråta. Men på natten kan Roberto inte sova. ”Han tänkte på alla killar och gubbar och farbröder i byn. Förut hade han bara sett deras leenden. Men nu började han ana att det fanns ett stort mörkt hav inuti varenda en i byn Glädjen. Även i honom själv.” När Roberto till slut börjar gråta sammanfaller gråten med ett regnoväder. Men det är inte bara Roberto som börjar gråta, för medan regnet faller passar alla i hela byn på att gråta eftersom regndropparna döljer deras tårar. Gråten visar sig dock spegla ovädret och det blåser snabbt upp till en storm som resulterar i en katastrofal översvämning där Roberto nästan drunknar. Roberto förstår att det är just eftersom alla gråter så sällan som gör att det sker med en sådan ohejdbar kraft när det väl händer. ”- Ni MÅSTE sluta gråta bara när det regnar. Annars kommer vi drunkna, allihop!”
Efter stormen börjar både Roberto och farfar strunta i om någon ser dem gråta. Detta förändrar byn Glädjen. ”Sen den dagen grät alla i byn Glädjen när dom kände för det. Märkligt nog blev det också lättare att prata”.
Men hur hänger allt detta ihop med potatisarna? Potatisarna finns där som en slags absurd inramning som gör att boken kan hålla en ganska lättsam ton trots det allvarliga temat. Denna balansgång sköts mycket snyggt av Karinsdotter och underlättas även av stilen i Stenbæk Kristensens illustrationer. Potatisarna har i marknadsföring och texter av förlaget även använts i skämtsamma formuleringar om att boken innehåller ”moralpotatisar”. I ljuset av dessa formuleringar signalerar den absurda inramningen även en medvetenhet och självdistans till bokens väldigt uppenbara och snudd på övertydliga budskap.
En intressant detalj vad gäller representationen av de uteslutande manliga invånarna i byn är användandet av ordet ”gubbhens” vid uppräknandet av olika typer av män vilket på ett väldigt subtilt och smidigt sätt öppnar upp för inkluderingen av manliga könstillhörigheter bortom det cis-manliga.
Det sista killregnet är en bilderbok med ett ärende och den framför sitt budskap om vikten av (manlig) känsloreglering och att våga vara mjuk och sårbar trots samhällets förväntningar på motsatsen på ett snyggt och underhållande sätt. Som kille själv tycker jag det är väldigt uppfriskande läsning. Detta är dessutom en perfekt bok för den som genom högläsningen vill starta en givande diskussion med barnen. Särskilt idag när arga unga män och toxisk maskulinitet verkar ha tagit sin in i det allmänna medvetandet för att stanna förefaller bokens ämne dessutom högaktuellt. Så låna eller köp och läs högt! För jag tror inte jag är ensam om att hellre vilja se pojkar växa upp till uttrycksfulla och potatistårteätande Robert(o) Smiths än till förbittrade Andrew Tates.
Dito är rädd när han ska sova. Tänk om det kommer spöken eller en jättestor jättearg jätte? Mamma säger att det inte är något att vara rädd för. Dito blir irriterad, förstår inte mamma? Finns det inget hon är rädd för?
Mina första känslor
Vissa saker är olagliga och dumma att göra. Sedan finns det annat som är förbjudet, och en del av det kan en undra varför det är förbjudet. Som att pilla i näsan eller på sådant som ligger på marken. Som att leka med dockor när en är elva eller smita ifrån städningen. Ibland kanske det känns som att en är den enda som gör en viss ”förbjuden” sak, men du är nog inte ensam.
”Det som känns förbjudet” kan bjuda in till många samtal och jag tror att den kan hjälpa till att normalisera känslor och tankar som kan kännas förbjudna fastän de inte är det. Det i sin tur tror jag kan hjälpa barn att inte ta åt sig när andra kanske tycker att de är, tänker eller gör fel. En bok som kan passa att arbeta kring med de äldre på förskolan eller någon gång under de första skolåren.
Finessen med att det inte handlar om ett fåtal karaktärer, utan om många, får sin fulländning i den sista sidans text som jag tycker ger boken ett fint och tänkvärt avslut: