Jag dog och fick liv igen

Mia står på rälsen och ser tåget komma emot henne. Då dyker Johanna K upp och ber henne gå bort från spåret. Mia lyder och följer med Johanna hem. Det visar sig att hon har något alldeles särskilt att berätta, något som kommer förändra allt.

Oj. Jag vet inte alls hur ska jag recensera den här boken. Jag pratade med Anette, förlagets kommunikatör, på en bokträff och därefter skickade hon mig boken. Hon berättade kort om den som en ungdomsbok som behandlade psykisk ohälsa och en tjej som försöker ta sitt liv. Boken är mycket mer än så. Den gjorde mig fascinerad, frustrerad och fundersam. Vad är det egentligen jag har läst? Ja, det är som en blandning mellan roman och ”en sann guide till välmående” (som det står på baksidan). Den där ”guiden” är verkligen fascinerande, ett nytt sätt att förhålla sig till alla tankar som  virvlar omkring i huvudet och som hos många upplevs påverka den psykiska hälsan negativt. Samtidigt gör den mig frustrerad, för jag förstår inte fullt ut (tänker jag för mycket?). Mia verkar ju ha så lätt för att förstå? Hon säger att ”insikten var kolossal”, hon förstår ”på riktigt” och ”på ett ögonblick”. Det där med självmordsplanerna försvinner så snabbt. Mia verkar svälja mycket utan att reflektera och ibland kände jag att det exkluderade mig som läsare. Kanske är det meningen att Mias insikter skulle komma snabbt, att det är ett sätt att skriva för att försöka övertyga mig som läsare. Men jag blir ändå frustrerad, för jag vill verkligen förstå. Det talar till mina känslor, min tankevärld och mitt sätt att se på mig själv och kanske är det ur det frustrationen kommer. Jag vill också sitta i Johannas soffa och diskutera teorin, för den verkar ha något bra att ge.

Jag hade inte hört talas om teorin boken behandlar tidigare. Som tur var har jag en vän som arbetat lite med den som kunde ta emot mina osammanhängande frågor i jakt på förståelse. Jag tror verkligen läsaren behöver någon att bolla handlingen och budskapet med. Det är starkt och utmanande. Boken är skriven på ett alldeles särskilt, förundrande sätt som är svårt att beskriva. Författaren brinner övertygande för teorin och vill verkligen att alla ska få ta del av den. Om den och ”föreläsningarna” skriver han bra, men det runtomkring hade gärna fått ta lite mer plats eller fått en extra korrekturläsning.

Jag dog och fick liv igen är en viktig bok om psykisk ohälsa och hälsa. Den skulle passa bra exempelvis i en läsecirkel för unga som mår psykiskt dåligt, eller en med pedagoger, tränare, föräldrar eller andra vuxna som kommer i kontakt med unga. Eller ja, vuxna överhuvud taget. Det här är en mycket intressant och läsvärd bok. En bok du läser långsamt (det gällde till och med en snabbläsare som jag) och som kan förändra ditt sätt att tänka och leva. Det ska bli intressant att läsa vad andra tycker om boken. Bilda dig gärna en egen uppfattning. För trots att jag blev frustrerad av att läsa blev jag också fascinerad och kommer återvända till denna bok och samtalen med min vän.


Jag dog och fick liv igen
Författare: Dennis Westerberg
Förlag: Ehrlin Publishing, 2019
ISBN: 9789188375612
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Hjälten Hjalmar klär på sig

Alla känner väl igen en hjälte när de möter en… hjälten Hjalmar är i alla fall lätt att känna igen, han finns lite här och var – jag skulle säga att han finns i varje hem där det finns en 4-5 åring. För det är ju sådana de är: superbra på allt, mänskliga, ärliga och med äkta känslor.

Han är lätt att identifiera sig med Hjälten Hjalmar, och på första uppslaget får vi bekräftat vem som har huvudrollen i boken – för där står han, säker och charmig som aldrig det, i superhjältemundering. Tröja med märke, mantel och mask. På motstående sida finns hans familj, de framställs också som hjältar i liknande mundering, men lite mindre till storleken och som grupp, de är ju torts allt av samma familj och han är stolt över dem. Hjalmar i sitt familjesammanhang.

Men vad är det nu som gör Hjalmar till hjälte? Jo, han är så supersnabb på att klä på sig och han har en magisk ramsa för att riktigt övertyga sig själv om sanningen om sig själv: ’ ”Jag är snabb, jag är dundersnabb, jag är superdundersnabb”’, och som han säger själv så är det viktigt att säga snälla saker till sig själv. Och tänk så praktiskt det är att kunna klä på sig alldeles själv, och dessutom så snabbt som Hjalmar: ingen behöver tjata, ingen behöver vänta – utom möjligen Hjalmar, och då på de andra som inte är så snabba… (Inom parentes ska sägas att mamma också är väldigt snabb och att det tycks ha gått i arv, och Hjalmar är inte sämre än att han berättar detta.)

Men det händer att saker och ting går fel, trots rutiner och strategier – en dag hittar han inte manteln, men då kan läsaren få hjälpa till och leta och faktiskt finns det flera tillfällen som läsaren kan hjälpa hjälten, tillexempel när han ska räkna (en strategi för att ilskan ska gå över).

Handlingen berättar inte bara om Hjalmar och hans klä-på-sig-hjältedåd, den innefattar flera små berättelser: om att förstå sig själv, hitta sina styrkor och svagheter, om att alla dagar inte är lika, om att alla kan bli trötta – även hjältar, och om att ingå i ett större sammanhang än familjen. Som slutkläm får läsaren i alla fall receptet på en god rimmad påklädning. Tyvärr har här smugit sig in en utomstående moraltant som påpekar att pojkar kan ha klänning och att flickor har trosor, något som känns väldigt onödigt i sammanhanget.

Som högläsare känner jag flyt i texten och rytm som harmonierar med innehållet. Formatet då; boken är så alldeles lagom att bre ut över två, eller tre, när man sitter tillsammans och läser. Här finns lagom mycket bilddetaljer att kika på plus mjuka färger och matta sidor som inte blänker av lampans sken.

Boken om Hjalmar ingår i en serie om barn och vardagsbestyr; som att borsta tänder och tvätta händer.


Hjälten Hjalmar klär på sig
Författare: Amanda Thörn
Bild: Tinna Ahlander
Förlag: Ehrlin Publishing, 2019
ISBN: 9789188375452
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris