bonnier carlsen – Sida 58

Två fina faktaböcker om djur

Maj månad bjöd på två härliga och faktaspäckade böcker om djur: Alla vill ha mat och Stora stojiga djurboken.

Grethe Rottböll och Anna-Karin Garhamn har i Alla vill ha mat valt att fokusera på djurens ätande, vilket gör att boken ger ett sammanhållet och strukturerat intryck. Det ryms en hel del annat fakta än bara vad djuren äter, men allt relateras till det. På varje uppslag presenteras ett djur, vad det äter, hur stort och hur gammalt det kan bli, vad det orkar göra när de får mat, samt ofta en instruktion om hur man kan fånga och/eller mata djuret. Läsaren uppmuntras att göra ett experiment: ta reda på om djuren gillar glass! Jag får genast skräckvisioner om ökat antal omkomna smådjur i glassdrunkningsolyckor i år, men det får ändå sägas att boken också uppmuntrar till försiktighet och respektfullt hanterande av djuren. Jag uppskattar att det inte bara beskrivs hur man inreder en burk till en boplats åt ett litet djur, utan att det också tas med hur länge man kan ha djuret innan man måste släppa ut det.

Jag blev omedelbart förtjust i den här boken och dess härliga illustrationer i klara färger. Först lockades jag naturligtvis av den snygga ytan, men efter att ha läst den uppskattar jag respektfullheten och valet att fokusera på just ätandet snarare än att göra en generell faktabok. Urvalet av djur är också trevligt, eftersom det handlar om djur som de flesta barn stöter på någorlunda regelbundet: nyckelpiga, fågel, snäcka, igelkott, manet, groda, mask, fisk, fjäril och katt.

Här är ett uppslag ur Alla vill ha mat (klicka för att se det större):

Som ett ytterligare smakprov kan du ladda ner en instruktion om hur man bygger ett bo åt en nyckelpiga.

Stora stojiga djurboken är en stor faktabok med en medföljande dvd. Innehållet är brett och djuren är många och exotiska. Båda böckerna marknadsförs till åldersgruppen 3-6 år, men kanske passar Stora stojiga djurboken bäst för de något äldre, medan Alla vill ha mat är enklare att ta till sig tidigare. Trots spretigheten finns en bra struktur, tack vare indelningen i olika avsnitt: Vad är ett djur? – Djur över hela världen – Djurens former – Färger och mönster – Djur med skelett – Djur utan skelett – Hur tar sig djur fram? – Vad äter djuren? – Bajsfakta – Djurens bon – Djurens ungar – Djuren växer – Djurens beteende – Arbetande djur – Störst och minst – Lustigt och konstigt.

Man blir fullkomligt överöst med små intressanta faktasnuttar som passar vetgiriga barn:

stojdjur — Lite av myllret i Stora stojiga djurboken

En veckas spillning från en elefant väger lika mycket som 70 barn!
Albatrossen har längst vingar av alla fåglar.
Mantelbältan kan gräva ner sig själv på några sekunder om den blir skrämd.
Blåssälshannen har en skinnsäck på nosen som han kan blåsa upp till en stor bubbla när han är arg eller vill visa upp sig.

På den medföljande dvd-skivan (se smakprov) får bokens bilder liv och man kan hur djuren låter och se hur de rör sig. Ava (2½ år) är hänförd av filmen, men som vuxen känner jag att den faktiskt är för… ja, just det, stojig. Det är alltså en film med en lång radda scener, varav de flesta är fyllda av flera olika djur. Varje scen blinkar förbi fort och innehåller otroligt mycket. Det är väldigt genomtänkta bilder med jämförelser, kontraster och allt möjligt, men som vuxen har jag inte en chans att hinna berätta allt för mitt barn, eller ens hinna erinra mig att ”just det, hammarhaj heter en sån”. Jag hade föredragit mer interaktivitet, även om det inneburit mindre innehåll. Det hade kunnat bli riktigt bra med en startskärm fylld med djur som man fick klicka på för att starta en loopande slinga om just det djuret, som man kunde titta på tills man var klar. Kanske ackompanjerat av en berättarröst som läste texten ur boken. Som det är nu blir jag helt matt efter bara några scener… men som sagt, Ava är trollbunden, så vi kommer säkert att titta på filmen igen. Här är en liten filmsnutt med Ava som tittar på filmen.

Bilderna har en helt annan stil än de charmiga illustrationerna i Alla vill ha mat. Jag faller inte lika pladask för dem, men de lyckas vara både tydliga och konstnärliga på ett trevligt sätt. Pluspoäng ges för att människan inkluderas bland djuren! Gemensamt för båda böckerna är att bild såväl som text bär mycket information, och att de är riktigt trevliga faktaböcker som kan underhålla vetgiriga barn länge!

Alla vill ha mat
Författare: Grethe Rottböll
Illustratör: Anna-Karin Garhamn
Förlag: Bonnier Carlsen (2011)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163868498
Smakprov: finns här
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Stora stojiga djurboken med dvd
Författare: Harriet Blackford
Illustratör: Britta Teckentrup
Förlag: Bonnier Carlsen (2011)
Antal sidor: 37
ISBN: 9789163864667
Smakprov: lite av filmen finns på youtube
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Mera bebisbrokigt

Ava (snart 2½ år gammal) blev superglad när vi öppnade paketet som innehöll Stina Wirséns två senaste böcker i serien Bebisbrokiga, alltså Aj! och Bang!. Vi började med Aj! och Ava var väldigt engagerad i att de brokiga skulle trösta varandra för att de var ledsna. Det var svårt att komma loss från sen, för när vi läste Bang! fortsatte hon att peka och säga ”Han är lessen!”, men jag försökte säga att ”nä, han har nog roligt, han bara låter så mycket han kan” (och ja, det är egentligen en ”hon” som skriker, men Ava sa ”han” och jag tyckte inte det spelade så stor roll…). Det var lite svårt att förstå och de såg faktiskt ledsna ut, med öppna skrikande munnar.

Aj! handlar alltså om några brokiga som är ledsna av olika anledningar. Någon ramlar och slår sig, en annan får ett äpple i huvudet och sen kommer masken och äter upp äpplet så att hen får ont i magen. Och vad gör man när någon är ledsen? Jo, man tröstar! Man klappar och blåser och tröstar så att den ledsna blir glad igen.

Egentligen är Aj! en ganska hemsk bok eftersom alla gör sig illa, men Stina Wirsén vänder det onda till mysigt omhändertagande. Vilken tur för de brokiga att de har så snälla brokiga vänner! Den här berättelsen går verkligen hem hos Ava, som känner igen sig i situationerna. Precis sånt händer ju på dagis hela tiden. Berättelsen följer också ett tydligt mönster, så det lilla barnet som bläddrar i boken förstår snabbt vad som ska komma härnäst.

Bang! handlar i stället om brokiga som för oväsen. En skär liten brokig skriker, en annan brokig bankar, någon stampar, någon klappar och – gulligast av allt – någon pussar. Ava ser nog fortfarande den här boken som en sorts fortsättning på Aj!, vilket inte är så konstigt eftersom den börjar med den skrikande liten skär. Visst kan man lätt tro att hon är ledsen? Ava börjar i alla fall trösta henne också. Bokig lessen! Ja tötta bokig!

De där effektstrecken är också knepiga. Där är solen!, säger Ava och pekar på strecken runt liten skär.

Aj! känns helt klart mest passande för oss just nu, men kanske kommer vi förbi den här initiala förväxlingen, eller så passar den kanske bättre till ett något äldre barn som lättare förstår vad som händer i bilderna. Bang! får i alla fall ett stort plus för att den uppmuntrar till pusskalas!

Böckerna är precis på gränsen till att vara för enkla för att jag som vuxen ska uppskatta att läsa dem. Det som gör bebisbrokiga-serien charmig är förstås Stina Wirséns underbara illustrationer (det hjälper att vi redan är stora fans och känner igen stilen!), kombinationen av effektfullhet och enkelhet, och att berättelserna är engagerande för ett litet barn som min dotter.

Aj!
Författare & illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen (2011)
Smakprov: provläs här
ISBN: 9789163868436
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Bang!
Författare & illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen (2011)
Smakprov: provläs här
ISBN: 9789163868450
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Pensionat Vidablicks gåta

För ganska exakt ett år sedan debuterade Katarina Genar med den mysmystiska boken En hemlig vän. Nu kommer hennes andra bok och även om den första var fin är den här så mycket bättre!

Saga har planerat att tillbringa början av sommarlovet med sin storasyster Bea, men i stället rymmer Bea hemifrån och Saga får vara ensam hemma medan föräldrarna jobbar. Om hon ändå hade följt med bästisen Vera till Norrland! Som om det inte vore nog med Beas svek har hon dessutom ett besvärligt löfte att hålla, hon vet vart Bea åkte men har lovat att inget säga.

Trots de usla förutsättningarna får Saga ett spännande lov. Det dyker upp en katt som verkar vilja få henne att följa med. På så vis upptäcker hon Pensionat Vidablick, där hon får lära sig att saker inte alltid är som de verkar…

Pensionat Vidablicks gåta är både spännande och skickligt skriven. Berättelserna om pensionatet och om den svikande storasystern passar bra ihop med snygga paralleller. Dessutom tycker jag om att en äldre kvinna spelar en viktig roll och att pensionatets gåta har att göra med två kvinnors kärlek till varandra. Men nu har jag avslöjat tillräckligt! Läs den här boken, det kommer du inte att ångra!

Pensionat Vidablicks gåta
Författare: Katarina Genar
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 94
ISBN: 9789163868467
Smakprov: läs här
Köp: t.ex. från Adlibris

Barnboksprat chattar om Sami och Vira

Barnboksprats Helena Eriksson, Sara H och Helena Ferry chattar om Sami somnar och Vira vaknar, de första böckerna i en ny serie om små söta barn som gör vardagliga saker. Annika Thore och Maria Nilsson Thore står för text respektive bild.

Helena Ferry: Böckerna var inte alls som jag väntade mig! Jag trodde de skulle vara såna där präktiga ”ritualböcker”, det vill säga: Nu ska Sami dricka välling, kissa pottan, borsta tänderna osv. Såna där som i ärlighetens namn inte är så spännande för vuxna…
Sara H: Ja, där har du en poäng! De överraskar stort. Särskilt när Sami vill sova med ett cyklop på sig!
Helena Ferry: Javisst! Jag kände att jag hade lite svårt att förklara det för Ava…
Sara H: De är verkligen skrivna ur ett barnperspektiv, inte det pedagogiska föräldraperspektivet. En dialog mellan barn och förälder snarare än någon slags berättarröst som upprepar ett mantra…
Molly är ju 3,5 nästan och hon älskade dem, även fast hon nog är för stor egentligen.
Helena Eriksson: Nils, snart 5, var för stor för dem.
Helena Ferry: Då är nog Ava mer i lämplig ålder, hon är dryga 2 (och skulle nog ha uppskattat dem tidigare också). Hon älskar också att gömma sig, precis som Vira. ”Vaj e Ava? Ser inte Ava! Ava unde sängen? Näää, Ava hääär!” Och vid nattningen är det är väldigt mycket ”Läsa bok, en sista gång! Dicka vatten, en sista gång!”

Helena Eriksson: Man ser egentligen inte vem det är som nattar va?
Sara H: Det är bra tycker jag!
Helena Ferry: Precis! Det kan vara en mamma eller en pappa eller en mormor eller vem som helst. Det är skönt att man får välja!
Helena Eriksson: Javisst är det bra!
Helena Ferry: Över huvud taget är böckerna skönt befriade från könsstereotyper, tycker jag. Jag menar, jämför bara med böckerna om Leo och Ella… Det enda som indikerar Sami och Viras kön är namnen.

Sara H: Dessutom känns det skönt att Sami får somna i den vuxnes knä tycker jag.
Helena Eriksson: Man får en mysig känsla av boken!
Sara H: Och de verkar ju dessutom ligga i den stora sängen, det är en skön bekräftelse för alla de barn som samsover. Tycker det brukar vara väldigt många spjälsängar i böcker.
Helena Ferry: Ja, det har du rätt i Sara! Det tänkte jag inte på, men de både somnar och vaknar ju i något som ser ut att vara föräldrarnas säng. Realistiskt, kanske.
Sara H: Precis! Det är ju fler barn än man tror som sover hos föräldrarna hela eller större delen av natten.
Helena Eriksson: Och en annan sak att gilla: Samis lila pyjamas!
Sara H: Ja, precis! Över huvudtaget finns det många fina mönster i böckerna.
Helena Ferry: Just det. Färger och mönster passar bra in i förra årets retrotrend, som verkar hänga i sig ett tag till. Och det är som som sagt skönt att de inte är könskodade.
Helena Eriksson: Det är lite coolt att det går trender även i sånt.
Sara H: Illustrationerna gör verkligen stor skillnad i just detta fallet!
Helena Eriksson: Ja, jag blev kär i dem.
Sara H: Illustratören är Maria Nilsson Thore. Undra om vi hade tyckt lika bra om böckerna med en annan illustratör?
Helena Eriksson: Troligen inte.
Helena Ferry: Bilderna står för en mycket stor del av intrycket. De har en enkel stil med en avväpnande charm! Maria Nilsson Thore är en illustratör att hålla ögonen på!
Helena Eriksson: Absolut!
Sara H: Verkligen!

Helena Ferry: Jag tänkte också på att det är väldigt lite text i böckerna. Det blir väldigt mycket ”sov gott” och sådär. Det känns bra att prata lite runt omkring, snarare än att läsa ordagrant.
Helena Eriksson: Håller med. Och jag tror att böckerna passar bra när barnen vill bläddra och berätta ”för sig själva” efter att ha läst den många gånger med någon vuxen
Sara H: Ändå känns Sami somnar inte lika upprepande som många andra liknande böcker tycker jag.
Helena Ferry: Kanske för att den överraskar! Cyklop, liksom…
Sara H: Ja, det kan nog vara så!
Helena Ferry: Och Dodo… jag menar… vad är det för ett djur?!
Helena Eriksson: En mullvad kanske?
Helena Ferry: Ja. Jag tror inte att Ava har lärt sig vad en mullvad är ännu. Kul med något annat än hunden och katten och nallen.
Helena Eriksson: Jag kommer att tänka på igår när jag nattade Nils, han frågade om hon fick sova med sina nya tofflor på sig. I min fantasi har Sami fått cyklopet i födelsedagspresent för att de snart ska åka på semester.
Sara H: Molly tyckte att cyklopet var jätteroligt. Det var som ”Nämen! Sååå kan man ju inte göra! Buuuus!”

Helena Eriksson: Tyckte ni storyn var lagom lång? Hade det blivit tjatigt om det hade varit fler moment?
Helena Ferry: Jag tyckte de var lagom. De var ju redan lite tjatiga, fast inte på ett dåligt sätt.
Sara H: Jag tycker att de var lagom långa, eftersom de överraskade lite så kändes det mindre upprepande.
Helena Ferry: Vira kanske inte överraskade riktigt lika mycket som Sami.
Sara H: Nej, den var nog mer en skrattfest här hemma… Det är mycket att gömma sig och bygga kojor här nämligen.
Helena Ferry: Ja, här också, så den passade väldigt bra på det sättet.

Helena Ferry: Vad tycker ni förresten om att boken Sami läser är Vira vaknar? Jag älskar sånt.
Helena Eriksson: Ja, sånt är kul!
Sara H: Det tycker jag med! Och det är ju så vanligt numera
Helena Ferry: Tycker alltid det är lika kul att hitta bokomslag jag känner igen, som t.ex. i Vem-böckerna, särskilt ”Vem bestämmer” när de läser boken om sig själva.
Helena Eriksson: Det kan vara roligt för barnen att känna igen böcker som de har läst, eller få tips om nya böcker att läsa!

Helena Eriksson: Jag blir nyfiken på vad de andra karaktärerna kommer att ha för sig… Joje, Hille, Mio och Gunna.
Helena Ferry: Ja! Man får ju se dem allihop på slutet, som en föraning om de böcker som ska komma i serien. Och de är så söta allihop! Retrofina med icke könskodade färger.
Helena Eriksson: Gunna ser väldigt kavat ut, fniss.
Helena Ferry: Och Joje är en kille med tunika och tajts?
Sara H: Ja, det ser ut så!
Helena Eriksson: Och jättefint rött hår.
Sara H: Molly ville läsa alla böckerna nu, inte lätt att förklara att det dröjer tills de kommer ut…
Helena Eriksson: Undrar när de kommer..?
Helena Ferry: Det är väl ett gott betyg att vi är så nyfikna på resten!
Helena Eriksson: Tänk vad fint att sätta allihop på en tavellist!
Helena Ferry: Åh, ja! Vilken bra idé!

Tack till Bokunge för chattrecensions-inspiration!

Sami somnar
Författare: Annika Thore
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen (2011)
ISBN: 9789163868245
Köp: jämför priser

Vira vaknar
Författare: Annika Thore
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen (2011)
ISBN: 9789163868252
Köp: jämför priser

Odd och frostjättarna

Odd har inte precis tur. Först blir han faderlös, sen skadar han foten och blir krympling. Till råga på allt gifter hans mamma om sig med Elfred den fete, som inte har något till övers för honom. Ingen annan i byn gillar honom särskilt mycket heller, de flesta tycker att han är irriterande för att han alltid är så glad.

Under vintern sitter vikingarna instängda i den stora salen och bara väntar på våren. Männen roar sig med sånt som vikingamän tycker är skoj, det vill säga öl och slagsmål. Odd passar dåligt in i bilden och när våren aldrig tycks komma flyr han ut i skogen. Där räddar han en björn som fastnat med tassen i ett träd – och björnen visar sig vara ingen mindre än guden Tor! Loke är också där i form av en räv och Oden har blivit en örn. De har blivit lurade av de onda frostjättarna, instängda i djurkroppar och utkastade från Asgård. Det är därför vintern är så långdragen och faktum är att den aldrig kommer att ta slut om frostjättarna får fortsätta regera. Hur ska Odd som är så klen kunna hjälpa gudarna?

Odd och frostjättarna inuti — Det blir trångt att sova med en björn, en räv och en örn i en liten koja.

Min inställning till Neil Gaimans författarskap är inte helt enkel att sätta ord på. Jag vill tycka om hans böcker mer än jag gör, för jag är oerhört fascinerad och imponerad av de fantasifulla världar han skapar, de storslagna äventyr han kokar ihop som på löpande band och hur han ofta väver in mytologi på ett sätt som ger berättelserna en förankring i berättelser läsaren redan känner igen. Samtidigt var jag ärligt talat ointresserad när jag lyssnade på talboksversionerna av vuxenböckerna American Gods och Neverwhere. De grep inte tag i mig, de kändes inte viktiga. Fascinationen uteblev inte, men den stannade på ett rent objektivt plan. Med barnböckerna Coraline och Kyrkogårdsboken blev det faktiskt annorlunda. Jag tyckte riktigt bra om dem. Därför hoppades jag kanske lite för mycket när jag plockade upp den här boken.

Odd och frostjättarna är ett imponerande litet äventyr, men än en gång har Gaiman svårt att aktivera några djupare känslor hos mig. Detta utan att jag kan peka på något jag tycker är dåligt – allt hos den här berättelsen, liksom hos American Gods och Neverwhere tyder på att den är väldigt bra, men jag lyckas ändå inte riktigt tycka om den så mycket som jag skulle vilja.

Odd och frostjättarna
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Mark Buckingham
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 123
ISBN: 9789163867255
Köp: jämför priser