bonnier carlsen – Sida 58

Pensionat Vidablicks gåta

För ganska exakt ett år sedan debuterade Katarina Genar med den mysmystiska boken En hemlig vän. Nu kommer hennes andra bok och även om den första var fin är den här så mycket bättre!

Saga har planerat att tillbringa början av sommarlovet med sin storasyster Bea, men i stället rymmer Bea hemifrån och Saga får vara ensam hemma medan föräldrarna jobbar. Om hon ändå hade följt med bästisen Vera till Norrland! Som om det inte vore nog med Beas svek har hon dessutom ett besvärligt löfte att hålla, hon vet vart Bea åkte men har lovat att inget säga.

Trots de usla förutsättningarna får Saga ett spännande lov. Det dyker upp en katt som verkar vilja få henne att följa med. På så vis upptäcker hon Pensionat Vidablick, där hon får lära sig att saker inte alltid är som de verkar…

Pensionat Vidablicks gåta är både spännande och skickligt skriven. Berättelserna om pensionatet och om den svikande storasystern passar bra ihop med snygga paralleller. Dessutom tycker jag om att en äldre kvinna spelar en viktig roll och att pensionatets gåta har att göra med två kvinnors kärlek till varandra. Men nu har jag avslöjat tillräckligt! Läs den här boken, det kommer du inte att ångra!

Pensionat Vidablicks gåta
Författare: Katarina Genar
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 94
ISBN: 9789163868467
Smakprov: läs här
Köp: t.ex. från Adlibris

Barnboksprat chattar om Sami och Vira

Barnboksprats Helena Eriksson, Sara H och Helena Ferry chattar om Sami somnar och Vira vaknar, de första böckerna i en ny serie om små söta barn som gör vardagliga saker. Annika Thore och Maria Nilsson Thore står för text respektive bild.

Helena Ferry: Böckerna var inte alls som jag väntade mig! Jag trodde de skulle vara såna där präktiga ”ritualböcker”, det vill säga: Nu ska Sami dricka välling, kissa pottan, borsta tänderna osv. Såna där som i ärlighetens namn inte är så spännande för vuxna…
Sara H: Ja, där har du en poäng! De överraskar stort. Särskilt när Sami vill sova med ett cyklop på sig!
Helena Ferry: Javisst! Jag kände att jag hade lite svårt att förklara det för Ava…
Sara H: De är verkligen skrivna ur ett barnperspektiv, inte det pedagogiska föräldraperspektivet. En dialog mellan barn och förälder snarare än någon slags berättarröst som upprepar ett mantra…
Molly är ju 3,5 nästan och hon älskade dem, även fast hon nog är för stor egentligen.
Helena Eriksson: Nils, snart 5, var för stor för dem.
Helena Ferry: Då är nog Ava mer i lämplig ålder, hon är dryga 2 (och skulle nog ha uppskattat dem tidigare också). Hon älskar också att gömma sig, precis som Vira. ”Vaj e Ava? Ser inte Ava! Ava unde sängen? Näää, Ava hääär!” Och vid nattningen är det är väldigt mycket ”Läsa bok, en sista gång! Dicka vatten, en sista gång!”

Helena Eriksson: Man ser egentligen inte vem det är som nattar va?
Sara H: Det är bra tycker jag!
Helena Ferry: Precis! Det kan vara en mamma eller en pappa eller en mormor eller vem som helst. Det är skönt att man får välja!
Helena Eriksson: Javisst är det bra!
Helena Ferry: Över huvud taget är böckerna skönt befriade från könsstereotyper, tycker jag. Jag menar, jämför bara med böckerna om Leo och Ella… Det enda som indikerar Sami och Viras kön är namnen.

Sara H: Dessutom känns det skönt att Sami får somna i den vuxnes knä tycker jag.
Helena Eriksson: Man får en mysig känsla av boken!
Sara H: Och de verkar ju dessutom ligga i den stora sängen, det är en skön bekräftelse för alla de barn som samsover. Tycker det brukar vara väldigt många spjälsängar i böcker.
Helena Ferry: Ja, det har du rätt i Sara! Det tänkte jag inte på, men de både somnar och vaknar ju i något som ser ut att vara föräldrarnas säng. Realistiskt, kanske.
Sara H: Precis! Det är ju fler barn än man tror som sover hos föräldrarna hela eller större delen av natten.
Helena Eriksson: Och en annan sak att gilla: Samis lila pyjamas!
Sara H: Ja, precis! Över huvudtaget finns det många fina mönster i böckerna.
Helena Ferry: Just det. Färger och mönster passar bra in i förra årets retrotrend, som verkar hänga i sig ett tag till. Och det är som som sagt skönt att de inte är könskodade.
Helena Eriksson: Det är lite coolt att det går trender även i sånt.
Sara H: Illustrationerna gör verkligen stor skillnad i just detta fallet!
Helena Eriksson: Ja, jag blev kär i dem.
Sara H: Illustratören är Maria Nilsson Thore. Undra om vi hade tyckt lika bra om böckerna med en annan illustratör?
Helena Eriksson: Troligen inte.
Helena Ferry: Bilderna står för en mycket stor del av intrycket. De har en enkel stil med en avväpnande charm! Maria Nilsson Thore är en illustratör att hålla ögonen på!
Helena Eriksson: Absolut!
Sara H: Verkligen!

Helena Ferry: Jag tänkte också på att det är väldigt lite text i böckerna. Det blir väldigt mycket ”sov gott” och sådär. Det känns bra att prata lite runt omkring, snarare än att läsa ordagrant.
Helena Eriksson: Håller med. Och jag tror att böckerna passar bra när barnen vill bläddra och berätta ”för sig själva” efter att ha läst den många gånger med någon vuxen
Sara H: Ändå känns Sami somnar inte lika upprepande som många andra liknande böcker tycker jag.
Helena Ferry: Kanske för att den överraskar! Cyklop, liksom…
Sara H: Ja, det kan nog vara så!
Helena Ferry: Och Dodo… jag menar… vad är det för ett djur?!
Helena Eriksson: En mullvad kanske?
Helena Ferry: Ja. Jag tror inte att Ava har lärt sig vad en mullvad är ännu. Kul med något annat än hunden och katten och nallen.
Helena Eriksson: Jag kommer att tänka på igår när jag nattade Nils, han frågade om hon fick sova med sina nya tofflor på sig. I min fantasi har Sami fått cyklopet i födelsedagspresent för att de snart ska åka på semester.
Sara H: Molly tyckte att cyklopet var jätteroligt. Det var som ”Nämen! Sååå kan man ju inte göra! Buuuus!”

Helena Eriksson: Tyckte ni storyn var lagom lång? Hade det blivit tjatigt om det hade varit fler moment?
Helena Ferry: Jag tyckte de var lagom. De var ju redan lite tjatiga, fast inte på ett dåligt sätt.
Sara H: Jag tycker att de var lagom långa, eftersom de överraskade lite så kändes det mindre upprepande.
Helena Ferry: Vira kanske inte överraskade riktigt lika mycket som Sami.
Sara H: Nej, den var nog mer en skrattfest här hemma… Det är mycket att gömma sig och bygga kojor här nämligen.
Helena Ferry: Ja, här också, så den passade väldigt bra på det sättet.

Helena Ferry: Vad tycker ni förresten om att boken Sami läser är Vira vaknar? Jag älskar sånt.
Helena Eriksson: Ja, sånt är kul!
Sara H: Det tycker jag med! Och det är ju så vanligt numera
Helena Ferry: Tycker alltid det är lika kul att hitta bokomslag jag känner igen, som t.ex. i Vem-böckerna, särskilt ”Vem bestämmer” när de läser boken om sig själva.
Helena Eriksson: Det kan vara roligt för barnen att känna igen böcker som de har läst, eller få tips om nya böcker att läsa!

Helena Eriksson: Jag blir nyfiken på vad de andra karaktärerna kommer att ha för sig… Joje, Hille, Mio och Gunna.
Helena Ferry: Ja! Man får ju se dem allihop på slutet, som en föraning om de böcker som ska komma i serien. Och de är så söta allihop! Retrofina med icke könskodade färger.
Helena Eriksson: Gunna ser väldigt kavat ut, fniss.
Helena Ferry: Och Joje är en kille med tunika och tajts?
Sara H: Ja, det ser ut så!
Helena Eriksson: Och jättefint rött hår.
Sara H: Molly ville läsa alla böckerna nu, inte lätt att förklara att det dröjer tills de kommer ut…
Helena Eriksson: Undrar när de kommer..?
Helena Ferry: Det är väl ett gott betyg att vi är så nyfikna på resten!
Helena Eriksson: Tänk vad fint att sätta allihop på en tavellist!
Helena Ferry: Åh, ja! Vilken bra idé!

Tack till Bokunge för chattrecensions-inspiration!

Sami somnar
Författare: Annika Thore
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen (2011)
ISBN: 9789163868245
Köp: jämför priser

Vira vaknar
Författare: Annika Thore
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen (2011)
ISBN: 9789163868252
Köp: jämför priser

Odd och frostjättarna

Odd har inte precis tur. Först blir han faderlös, sen skadar han foten och blir krympling. Till råga på allt gifter hans mamma om sig med Elfred den fete, som inte har något till övers för honom. Ingen annan i byn gillar honom särskilt mycket heller, de flesta tycker att han är irriterande för att han alltid är så glad.

Under vintern sitter vikingarna instängda i den stora salen och bara väntar på våren. Männen roar sig med sånt som vikingamän tycker är skoj, det vill säga öl och slagsmål. Odd passar dåligt in i bilden och när våren aldrig tycks komma flyr han ut i skogen. Där räddar han en björn som fastnat med tassen i ett träd – och björnen visar sig vara ingen mindre än guden Tor! Loke är också där i form av en räv och Oden har blivit en örn. De har blivit lurade av de onda frostjättarna, instängda i djurkroppar och utkastade från Asgård. Det är därför vintern är så långdragen och faktum är att den aldrig kommer att ta slut om frostjättarna får fortsätta regera. Hur ska Odd som är så klen kunna hjälpa gudarna?

Odd och frostjättarna inuti — Det blir trångt att sova med en björn, en räv och en örn i en liten koja.

Min inställning till Neil Gaimans författarskap är inte helt enkel att sätta ord på. Jag vill tycka om hans böcker mer än jag gör, för jag är oerhört fascinerad och imponerad av de fantasifulla världar han skapar, de storslagna äventyr han kokar ihop som på löpande band och hur han ofta väver in mytologi på ett sätt som ger berättelserna en förankring i berättelser läsaren redan känner igen. Samtidigt var jag ärligt talat ointresserad när jag lyssnade på talboksversionerna av vuxenböckerna American Gods och Neverwhere. De grep inte tag i mig, de kändes inte viktiga. Fascinationen uteblev inte, men den stannade på ett rent objektivt plan. Med barnböckerna Coraline och Kyrkogårdsboken blev det faktiskt annorlunda. Jag tyckte riktigt bra om dem. Därför hoppades jag kanske lite för mycket när jag plockade upp den här boken.

Odd och frostjättarna är ett imponerande litet äventyr, men än en gång har Gaiman svårt att aktivera några djupare känslor hos mig. Detta utan att jag kan peka på något jag tycker är dåligt – allt hos den här berättelsen, liksom hos American Gods och Neverwhere tyder på att den är väldigt bra, men jag lyckas ändå inte riktigt tycka om den så mycket som jag skulle vilja.

Odd och frostjättarna
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Mark Buckingham
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 123
ISBN: 9789163867255
Köp: jämför priser

Tusen gånger starkare

Den svenska filmen Tusen gånger starkare som kom ut på bio i höstas är baserad på en bok från 2006. Boken handlar om Signe, en femtonårig blyg tjej som går i nian. Hennes klass är ganska vanlig, de flesta killarna är stökiga, tjejerna är uppdelade i de coola och de osynliga. En dag börjar Saga i klassen. Hon är en stark och frispråkig tjej som vuxit upp kringresande i världen. Skolans lärare har uppmärksammat ojämställdheten som råder bland tjejer och killar och läraren Olle ger Saga ett uppdrag. Hon ska försöka se till att tjejerna tar för sig mer. Saga undrar om inte killarna istället ska lugna ner sig, men Olle är helt inställd på att det är tjejerna som är problemet.

Så Saga gör precis som Olle vill. Hon börjar ifrågasätta rollerna i klassrummet och beter sig precis som killarna gjort i alla år och snart hänger tjejerna i klassen på. Konsekvenserna av detta blir öppet krig mellan killarna och tjejerna och lärarna blir allt mer desperata.

Boken är smått poetiskt skriven. Signe är rösten som berättar om hur det blev när Saga kom och ställde världen på ända. Signe beskriver Saga med ett sådant skimmer i rösten att man kan tro att hon nästan är förälskad och det är något som hon också noterar (och förnekar) i boken.

Boken är hoppfull men samtidigt förstår man ganska snart att detta aldrig kommer att sluta bra (ur jämställdhetsperspektiv). Signe berättar med svårmod i rösten om terminen som kom att förändra henne och om flickan som fick henne att våga stå upp för sig själv.

Jag har inte sett filmen än, men det ska jag göra så snart som möjligt. Bokens budskap är mycket viktigt och något som alla borde ta del av (särskilt skolelever och lärare). Berättelsen är ett praktikfall på hur det kan bli när teori kraschar in i praktiken. Tesen är att tyvärr räcker det inte med att en part tar för sig om inte någon annan står tillbaka, för det är först då vi kan uppnå sann jämlikhet.

Boken har fått mig att börja fundera på om det verkligen är så här i högstadiet? Är alla killar gapiga och sextrakasserande och är alla tjejer mesiga och hjälpsamma? Använder lärare flickor som ”buffert” för att lugna ner de stimmiga pojkarna? (tyvärr visar många undersökningar detta, men samtidigt kan man inte dra varje enskild person över en kam). Jag kan dock konstatera att boken uppnår målet – den får oss att fundera (och kanske agera?).

Christina Herrström som är författare till boken har även skrivit Ebba & Didrik respektive Glappet som blivit populära tv-serier under 1990-talet.

Tusen gånger starkare
Författare: Christina Herrström
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 217
ISBN: 99789163861666
Köp: jämför priser (finns även som pocket)

Sockerbullen på Kruskakullen

Nu är det snart nytt år och vi kommer att skriva om en massa nya böcker. Men nu skulle jag vilja lyfta en bok som har ett par år på nacken: Sockerbullen på Kruskakullen. Det är en kapitelbok som Carin Wirsén har författat och Stina Wirsén illustrerat och den handlar om ett bageri och en familj som växer lite oväntat.

Från början var det bara en ensam kvinna på bageriet, men efter en solsemester börjar hennes mage växa och efter en tid kommer två små bebisar ut. Barnen, som får namnen Näpen och Häpen växer upp och lär sig allt som man behöver veta på ett bageri. Men trots att de arbetar flitigt och har många kunder, får de inte in så mycket pengar. Det verkar som att det är en tjuv i farten!

Men med lite list klarar Näpen och Häpen av situationen. På grund av sin värme och medmänsklighet kommer det sig dessutom att en fattig kvinna får flytta in hos dem tillsammans med alla sina styvbarn. Och nu blir det fart och fläkt och glädje på bageriet. Det stora gänget bestämmer sig för att inreda vinden i huset till ett pensionat och snart börjar det strömma in ännu fler spännande människor.

Sockerbullen på Kruskakullen — Pensionat på gång

Det här är en jättemysig kapitelbok att läsa för lite yngre barn. Man blir riktigt sugen på att också packa en väska och flytta in i det här huset med bageri, pensionat och en massa liv och kärlek. Det är ett sådant hus där alla kan bli vän med alla och i varje vrå väntar en överraskning. Boken ger en lite nostalgisk känsla. Kanske utspelar sig handlingen för länge sen eller också har bara tiden stannat en aning i den lilla staden.

Inomhusmiljön är också väldigt viktig för berättelsen och den gestaltas främst genom texten, medan bilderna får stor betydelse för persongestaltningen. Det är lite spännande att tänka på hur berättelsen hade blivit om någon annan än Stina Wirsén hade gjort illustrationerna. Illustrationerna ger ett skojigt inslag som lämnar mycket till den egna fantasin. Näpen och Häpen porträtteras som ganska unga i bilderna och det är lite roligt eftersom kapitelböcker ofta handlar om lite äldre barn annars. En illustratör som hade tagit med miljö mer i bilderna hade kunnat ge boken en annan prägel och utmana fantasin på ett annat sätt. Men som det är nu använder istället varje läsare/lyssnare sina egna erfarenheter och bygger upp husets alla rum inne i sitt huvud och det ger ju också en underbar utmaning för fantasin.

Sockerbullen på Kruskakullen
Författare: Carin Wirsén
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 110
ISBN: 9789163855986
Köp: jämför priser