En av Sveriges mesta barnbokspojkfäder kom i januari med en ny serie om en ny pojke: Kip Jansson. Kip är 10 år och bor med sin lite pinsamma och dysfunktionella pappa i en stor lägenhet i Örebro. Mamma bor i USA och de träffas några gånger om året. Han har tre äldre utflyttade syskon och två yngre som bor varannan vecka hos Kip och pappa. Hans bästa kompis heter Marjaneh och bor i samma hus som Kip. Tillsammans har de hemligheter, som t.ex. att det finns spöken på vinden. De bor bakom ett draperi där uppe och granntanten är kompis med dem!
Jag har inte läst alltför många Bert-Sune-Håkan Bråkan-böcker men jag känner ändå igen stilen. Det är lättläst med korta enkla meningar och mycket dialog. Varje kapitel är liksom uppdelat i olika stycken där det hoppar mellan saker Kip upplever och som han tänker eller återberättar. Jag kan tycka att det blir lite snuttifierat men å andra sidan är det nog ganska lagom doser för den tänkta läsaren.
Oftast är det roligt men det finns också mycket allvar i boken som främlingsfientlighet, döden, rädslor och andra funderingar som en tioåring kan tänkas ha. Denna bok innehåller dessutom bl.a. mångkultur, homosexualitet och den moderna tidens familjebildningar. Oavsett om det är för att Jacobsson tidigare fått kritik för avsaknaden av dylika inslag eller om han faktiskt nu väljer att skildra det Sverige vi lever i så ser jag det som positivt. För det här är en bok som bokslukare lätt kan läsa och del 2 i serien, De mystiska huggtänderna, kommer redan nu i oktober.
En skola som inte är som skolor brukar vara. En mystisk skola. Inte uppenbart mystisk. Inte särskilt skrämmande. Men något är det och Greta vet det och efter hand även hennes klasskamrat Malte. De går båda i ettan. Greta berättar:
