Gubben Larson bor ensam i ett stort hus. En kväll när han släckt alla lampor, sagt god natt till frun och barnen och precis ska somna, knackar det på dörren. Larson blir irriterad. När han öppnar ser han grannpojken med en kruka i handen. Han ber Larson ta hand om fröet, vilket Larson har väldigt lite lust med. Han har väl annat för sig!
Den mystiska och spännande framsidan gjorde mig nyfiken på de övriga illustrationerna. Jag drogs snabbt in i Larsons hus, där mörkret verkar sippra in i rummen från väggarna, och där endast minnena lyser upp tillvaron. Illustrationerna förmedlar så många känslor, jag blev verkligen påverkad av de mörka färgvalen och allt det sorgliga i gubbens liv. Men så händer något. Krukan med det lilla fröet gör något med gubben, och det ljusa från minnena verkar ta sig till nutiden.
För att vara en bilderbok har den här ganska mycket text. Det är dock inget negativt, för berättelsen har ett skönt driv som gör mig nyfiken samtidigt som illustrationerna hjälper mig att stanna upp och tänka. Jag gillar att boken får mig att känna. Jag gillar hur det mörka tränger sig in och sedan bort, för att ge plats åt det ljusa hoppet. Jag gillar att bilderna får ta stor plats, hur de får textberättelsen att stanna upp, för att i sig själva föra historien framåt, innan texten tar vid igen.
Till mig som vuxen talar boken om liv och död, och hur svÃ¥rt det ibland kan vara att hitta mening och tillhörighet. Kanske tänker barnen mer pÃ¥ utanförskap och ensamhet, vänskap och hur viktig en liten enkel handling kan vara. Oavsett tror jag den här har mycket att ge till bÃ¥de läsare av text och/eller bild. En fin pärla och ett mycket genomarbetat samarbete. Jag ser gärna mer av kombinationen Widmark – Dziubak. UPDATE: Widmark och Dziubak har tidigare gjort Lilla Sticka i landet Lycka (2016) tillsammans.
Huset som vaknade
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Emilia Dziubak
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
ISBN: 9789163892707
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Måhända en smula sen på bollen har jag blivit förälskad i Jonna Björnstjernas underbara familjen Kanin. Mina medbarnbokspratare har ju lovordat denna bokserie i flera tidigare inlägg: Sanna Juhlin skrev om 
Varje kväll en ny saga eller ett nytt kapitel. Hemma hos oss. Så omväxlande för mig som läsare att nu denna gång, tillfälligt antar jag, lämna den övernaturliga världen (som mina sagobarn älskar) en stund och träffa på det mer verkliga gestaltat i flödande god text.
Flora pysslar med naturens gåvor. Hon är en sakletare av rang. Och förvandlar blad och sten och mer därtill, till vad dessa ting sig mest lämpar sig som, utifrån Floras barnsligt rika vackra fantasi. Jag ska erkänna att jag brukar föredra naturens egen omfångsrika skönhet som den är. Att pyssla med saker som redan är som de ska vara och som är fina i sig, tycker jag oftast är ointressant.
I den andra boken om monsteragent Nelly Rapp får huvudpersonen sitt första riktiga uppdrag. När Nelly är på väg hem från skolan ligger det ett brev till henne på en gatubrunn. Det blir dock inte så spännande som hon trott. Eftersom hon är så liten får hon bara spana på en misstänkt frankensteinare. Om han visar på de rätta tecknen ska en annan monsteragent ta vid. Men då dyker ännu ett mystiskt brev upp.