Nöff nöff Benny

Jag måste få berätta om en av mina och Avas absoluta älsklingsböcker: Nöff nöff Benny. Det är en alldeles fantastiskt bedårande bok som vi har upplevt på många olika sätt. Vi har förstås läst boken sisådär en miljard gånger. Vi har sett småfilmen på youtube (inte riktigt hela berättelsen, men en fullt seduglig mängd). Jag har berättat den ur minnet otaliga gånger när Ava har behövt lugnas med en saga, till exempel på tråkiga bilturer. Det senaste är att Ava berättar den själv. Vi älskar den i alla dessa tappningar!

Det första man charmas av är förstås de mysiga bilderna. Grisarna är tokigt söta, färgerna är snälla och boken välfylld av illustrationer som gör åtminstone mig varm i hjärtat. Mäktiga helsidesillustrationer utgör stommen, men det bjuds på trevlig variation i form av mindre bilder och perspektivbyten.

Berättelsen går rakt in i hjärtat, i all sin enkelhet. Så här börjar den:

Nu ska Benny gå ut. Han är trött på att vara inne.

Bennys bror ska också gå ut. För han är också trött på att vara inne. Nu ska de gå ut och nöffa lite.

– Akta så att inte lillebror ramlar i pölen, säger Bennys mamma.
– Nöff nöff, säger Benny.

Vad tror ni händer sen? Griskultingarna går förstås till pölen. Alla är där. Favoritkompisen är den lite äldre Klara, som både Benny och Bennys bror är förälskade i. Hon föreslår att de ska springa runt pölen, så det gör de. Det är roligt att springa runt pölen:

Sen blir det oerhört dramatiskt. Ava engagerar sig starkt i lillebrors öde. Hon ropar ”PLASK” med stor inlevelse, klagar ”ajajaj” å lillebrors vägnar, berättar att han är ”sessen” (= ledsen) och svarar ”Ja-aa” med eftertryck när jag läser att lillebror skriker för livet.

Som tur är finns Klara där och räddar lillebror. Allt väl. Eller? Mnjaae… Benny blir så fruktansvärt svartsjuk när lillebror får sitta i Klaras knä med trynet mot hennes kind, så han ramlar också i pölen… Lyckligvis räcker Klara till för fler och när smågrisarna känner sig färdiggosade återstår bara problemet att mamma kommer se direkt att de varit i pölen…

Boken är ganska traditionell på så vis att huvudpersonerna är pojkar och att deras mamma sköter hem och hushåll (hon dammsuger huset i början av boken och någon pappagris syns inte till). Alla böcker måste förstås inte vara normbrytande, men det är intressant att fundera på vad som händer om man skulle byta kön på karaktärerna. Ponera att grisbarnen i stället är flickor som söker tröst hos en äldre grispojke som de svärmar för (dvs vi byter kön även på Klara). Är berättelsen fortfarande lika gulligt oskyldig? Jag tror att många skulle uppfatta historien betydligt annorlunda. Varför är det så?

Jag tror aldrig att jag skulle kunna säga vilken som är den allra bästa bilderboken, men om jag skulle försöka vet jag att Nöff nöff Benny kommer att vara en av dem jag funderar på. Jag har inte ord nog att beskriva hur härlig den är! Men det bästa av allt är kanske att det finns fler Benny-böcker som vi inte har upptäckt ännu.


Nöff nöff Benny
Författare: Barbro Lindgren
Illustratör: Olof Landström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: t.ex. 9789129674477 eller 9789129673982
Smakprov: hittar inget av boken, men småfilmen på youtube är väl värd en titt
Köp: jämför priser här och här

Loranga, Masarin och Dartanjang – nu som serie?

Positiv förlag (som även ger ut tidningen Tivoli med vänner) har precis kommit med ett nytt seriealbum. Det är Loranga, Masarin och Dartanjang som får den stora äran att prova på ett nytt format. Barnbok i serieform. Kan det vara något?

Jo, men det kan det faktiskt! Jag har kikat i en härlig, tung seriebok med första delen, ritad av Sara Olausson (Barbro Lindgrens systerdotter).
Det är inte en typisk seriebok, tycker jag. Bilderna är mer av klassiskt barnbokstyp. Dock med pratbubblor, såsom det brukar vara i serier.

Loranga är pappan, Masarin sonen och Dartanjang är farfar, alltså Lorangas pappa. Sen har vi också Dartanjangs morfar, som i form av en fågel bor i en talltopp i skogen. Verkligen knasigt!
Loranga är en slapp pappa som helst av allt äter glass med kaviar till lunch och vilar under bordet. Han tycker inte att arbete är något att ha, han måste ju vara hemma och leka med Masarin!
Masarin själv, älskar att lyssna på pop och ligger gärna under soffan och vilar. Dartanjang är alltid lite krasslig, med susningar i öronen och han lägger gärna förband utifall att han skulle ramla…han skriver listor med stor passion.

Känslan från böckerna känner man igen, det är ingen tvekan. Humorn är där, också. Jag har själv kära minnen till Loranga, Masarin och Dartanjang. Jag såg det mest på tv när jag var liten och tyckte det var en lite mystisk känsla över deras tillvaro och allt de pysslar med. Det kanske är så, att dessa figurer spelar på känslorna hos människor på väldigt olika sätt. Det är inte särskilt konstigt, vi uppfattar ju alla saker olika.

Jag tror dock, att Loranga, Masarin och Dartanjang antingen älskas mycket och ger positiva minnen och känslor eller så ogillar man dem. Det är en typisk barnbok som delar upp människor i två läger, känner jag.
Jag hör till den första gruppen, i alla fall.

Loranga, Masarin och Dartanjang
Författare: Barbro Lindgren
Illustratör: Sara Olausson
Förlag: Positiv förlag
Antal sidor: 80
ISBN: 978-91-978971-0-5
Köp: Jämför priser