Positiv förlag (som även ger ut tidningen Tivoli med vänner) har precis kommit med ett nytt seriealbum. Det är Loranga, Masarin och Dartanjang som får den stora äran att prova på ett nytt format. Barnbok i serieform. Kan det vara något?
Jo, men det kan det faktiskt! Jag har kikat i en härlig, tung seriebok med första delen, ritad av Sara Olausson (Barbro Lindgrens systerdotter).
Det är inte en typisk seriebok, tycker jag. Bilderna är mer av klassiskt barnbokstyp. Dock med pratbubblor, såsom det brukar vara i serier.
Loranga är pappan, Masarin sonen och Dartanjang är farfar, alltså Lorangas pappa. Sen har vi också Dartanjangs morfar, som i form av en fågel bor i en talltopp i skogen. Verkligen knasigt!
Loranga är en slapp pappa som helst av allt äter glass med kaviar till lunch och vilar under bordet. Han tycker inte att arbete är något att ha, han måste ju vara hemma och leka med Masarin!
Masarin själv, älskar att lyssna på pop och ligger gärna under soffan och vilar. Dartanjang är alltid lite krasslig, med susningar i öronen och han lägger gärna förband utifall att han skulle ramla…han skriver listor med stor passion.
Känslan från böckerna känner man igen, det är ingen tvekan. Humorn är där, också. Jag har själv kära minnen till Loranga, Masarin och Dartanjang. Jag såg det mest på tv när jag var liten och tyckte det var en lite mystisk känsla över deras tillvaro och allt de pysslar med. Det kanske är så, att dessa figurer spelar på känslorna hos människor på väldigt olika sätt. Det är inte särskilt konstigt, vi uppfattar ju alla saker olika.
Jag tror dock, att Loranga, Masarin och Dartanjang antingen älskas mycket och ger positiva minnen och känslor eller så ogillar man dem. Det är en typisk barnbok som delar upp människor i två läger, känner jag.
Jag hör till den första gruppen, i alla fall.
Loranga, Masarin och Dartanjang
Författare: Barbro Lindgren
Illustratör: Sara Olausson
Förlag: Positiv förlag
Antal sidor: 80
ISBN: 978-91-978971-0-5
Köp: Jämför priser
Serie? Njäää, jag skulle hellre rekommendera ljudboken, den gamla inläsningen av Toivo Pavlo: http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?identifier=25886. Den är helt lysande!
Från barndomen minns jag bäst Loranga, Masarin och Dartanjang som skolteater! Tyckte nog att den var lite konstig…
Förstår inte vad du menar riktigt. Som van serieläsare vill jag påstå att det här är en väldigt typisk seriebok, med det för tecknade serier så typiska sekventiella och bildmässiga serieberättandet (till skillnad från barnböcker där både texten och den enskilda bilden har större betydelse än själva flödet i berättelsen).
Men det är en väldigt BRA barnseriebok, och sådana är vi inte bortskämda med nu för tiden. Olaussons tolkning av barnboksversionen är helt kongenial. Och tusen gånger bättre än den animerade filmversionen.
Sedan kan jag också hålla med L. om att ingen tolkning slår den gamla ljudinläsningen (och även dockanimationen) med Toiwo Pawlo.
Ja, visst är det en seriebok i sin typiska utformning. Dock är det bara min egna åsikt, att den är lite annorlunda. :)
Vi ser ju alla på olika sätt. Jag ser inte den här som en typisk seriebok, jag. :)
Ja, det där lät lite krångligt, inser jag nu. ;)
Jag gillar serieversionen skarpt! Jag tycker det är intressant att Sara nästan helt uteslutit textboxar i rutorna (med berättande text) och istället satsar på att förmedla uttryck, tidsförskjutningar etc genom stumma bilder.
Toiwo Pavlos inläsning är fantastisk, men det fina med att läsa den här boken högt (eller originalboken, men då får man ha äldre barn än vad jag har) är ju att man får chans att härma honom! ”Förresten blir det inga fler fröpåsar på det här stället om det ska vara ett sånt förbaskat tjatande!”
Ja, bilderna är det som gör boken på ett sätt. Har man inte erfarenhet av Loranga och co sen tidigare kanske man tycker det är lite svårt att förstå charmen, men är man bekant med Lorangagrejen och gillar det, borde man gilla detta också! Tycker jag då.