I den här boken får man lära känna murrarna, små filurer som hittar på bus och skapar kaos. Regler bryr de sig inte om, de kan inte ens se och höra dem. Deras motto är ”Tillsammans är vi sagOlika!”
Men murrarna bor i samma hus som Kurre Korrekt, en äldre man som älskar regler, ordning och reda. Han fyller entrén med arga lappar och har en tjock bok med regler som alla måste följa.
En morgon börjar det droppa vatten från taket. Det är murrarna som byggt en inomhuspool i sin lägenhet, något som får Kurre Korrekt att gå i spinn. Medan resten av huset kommer på poolparty går han runt och antecknar alla regelbrott som sker. Alla utom han är med på festen.
Murrarna och deras olika personligheter får mig att tänka på smurfarna, det finns en murre för allt. Genast började vi fantisera här hemma om vilken murre-personlighet vi själva skulle vilja ha. Den murren som får störst roll i den här boken är Kompis-murren.
Hela boken är en färgfest med roliga illustrationer som lockar till skratt. Murrarna ser härligt busiga ut med stora lockiga hår i olika färger och snälla ögon. Alla med sin egen personlighet och stil. Där finns också arga lappar som i alla fall får mig som vuxen att le igenkännande.
Längst bak i boken finns reflektionsfrågor man kan använda när man läser tillsammans med barnen. Frågorna hjälper till att öppna upp för samtal om olikheter, regler, styrkor och svagheter.
Jag tror den skulle göra sig utmärkt på förskolor som en del i undervisningen. För vi kan väl aldrig prata för mycket om vänlighet, olikhet och att respektera varandra?
Titel: Murrarnas sagOlika fest
Författare Marie Holmqvist
Illustratör: Hanna Ingvarsson
Förlag: Cookies n Dragons
ISBN: 978-91-89862-40-1
Pling, pling! Vi har fått en ny favoritbok hemma – Chiri och Chiriri av Kaya Doi, översatt av Yukiko Duke, utgiven av Natur & Kultur i mars 2025.
Bilden från förlagets hemsida
Solen skiner och tvillingsystrarna Chiri och Chiriri är på cykelutflykt genom drömlika skogar. Pling, pling! Det finns allt man behöver i skogen; ett härligt konditori där stolar och bord är lagom stora för alla gäster eller en smörgåsbutik med många sorters bröd och marmelad. Känn ingen press hemma om du inte kan bjuda på klöverblomsté och sojabröd med kastanjesylt till fikat!
Bilden från förlagets hemsida
Boken är rikt illustrerad med mjuka färgpennor, vilket skapar en känsla av värme och vänlighet. Tekniken passar väldigt väl för att skapa olika texturer—trädkronorna är lummiga och djurens pälsar är härligt fluffiga. De mjuka färgerna och de charmiga karaktärerna skapar en värld som känns både trygg och spännande. Även fast Chiri och Chiriri är rätt små är de väldigt företagsamma; de handlar i affärer, åker på äventyr och sover på hotell. (Vår fyraåring undrade var deras mamma och pappa hade tagit vägen!)
Författaren Kaya Doi är djupt engagerad i klimat- och miljöfrågor, vilket märks i de finstämda bildvärldar av naturlandskap och olika djur, vilket ger en känsla av att vara ett med naturen.
Bilden lånades från förlagets hemsida
Berättelsen är lika vacker som bilderna. Två små flickor, Chiri och Chiriri, som ger sig ut på äventyr i en värld där alla är välkomna och det finns en plats som är precis lagom för var och en. Det är en berättelse som förmedlar ett budskap om vänskap, nyfikenhet och att hitta sin egen plats i världen.
Bilden från förlagets hemsida
Varje gång vi läser Chiri och Chiriri känns det som att vi kliver in i en annan värld där allt är möjligt. Det är en perfekt bok att läsa när man behöver varva ner och drömma sig bort. Vi rekommenderar varmt Chiri och Chiriri till alla som letar efter en bok som är både vacker och meningsfull.
Burens namnlöse berättare åker ibland till sin mammas kompis Biggan. Nu är de där på kalas och på baksidan av huset har Biggan byggt en stor bur. I buren sitter en olycklig räv.
”Den sprang omkring och förstörde rabatterna” säger Biggan. ”Nu får den sitta här tills den blir tam.”
Hos Biggan bor ibland Maj. De vuxna menar att Maj inte förstår så mycket men hon i sin tur säger att om man låtsas att man inte förstår så får man göra som man vill. Maj vet var nyckeln till buren finns men hon vill inte att Biggan ska förstå att hon vet det. Men pojken är nästan gråtfärdig över den ledsna räven och Maj får en idé.
Buren är en uppmaning om att stå emot och vägra inrätta sig eftersom att frihet är det viktigaste vi har. Den visar att list och finess vinner i längden och att de vuxnas regler ofta är rigida. Texten är finurlig och tål att läsas flera gånger och en hel del är outsagt men tydligt ändå.
Vi hämtar en sax. Vi säger ingenting. Det hörs bara klipp, klipp.
Det är en fantasifull berättelse med otroligt läckra bilder. Det är något med färgerna, tekniken, perspektiven och detaljerna som gör att jag sugs in i berättelsen och jag kan inte se mig mätt på illustrationerna. Det är mystiskt och vackert i naturen samtidigt som människorna är fyrkantiga och skeva. Dessutom är den snyggt formgiven och vem älskar inte guld på omslaget?
Jag läser ibland om vuxna som är less på att barnböcker alltid ska vara pedagogiska. Själv anser jag förvisso att varje berättelse har något att lära, och kanske är det för att jag är lärare och har ett fostransuppdrag i mitt yrke men jag tycker att vuxna ska lära barn bra saker. Den här boken gör just det och behandlar viktiga ämnen som frihet och empati men gör det utan att vara övertydlig.
Det är också en bok som lämpar sig att samtala kring där barn själva kan få sätta ord på varför Maj och de vuxna gör si eller så. Jag har lyckats missa både Wallenius och Landahl fram tills nu men lär inte göra det framöver!
Den här boken handlar om Lyra och hennes mamma, en bok om att leva med en förälder som lider av psykisk ohälsa.
”Lyras mamma är roligast av alla mammor. Hon åker snabbast i pulkabacken, hittar på de roligaste lekarna, knuffar högre fart på gungorna än någon annan mamma. Hon äter fler bullar än alla andra och skrattar högst av alla.”
Mamman mår i perioder psykiskt väldigt dåligt och då får Lyra flytta hem till sin pappa en period medan mamma är på sjukhus. En bok som visar på hur livet kan vara i en familj, kontentan är ändå att kärleken mellan Lyra och hennes mamma består oavsett hur och var de är!
Författaren och illustratören förklarar med både ord och bild på ett konkret sätt hur mamman mår och i texten benämns den psykiska ohälsan som ”det svarta kletiga”.
”Men ibland kommer det där svarta kletiga och hälsar på. Då blir Lyras mamma trött, ledsen och verkar inte bry sig om någonting alls. Inte ens om Lyra.”
Jag tycker om att boken börjar där mamman mår bra och att den avslutas på samma sätt, mamma är på bättringsvägen. Det synliggör sjukdomens cykel för barn och visar på livets olika skeden. I ett samhälle där psykisk ohälsa blir vanligare och vanligare behövs den här boken. Psykisk ohälsa behöver synliggöras och tystnaden kring ämnet behöver brytas!
Bokens syfte är inte enbart en fin historia utan också ett verktyg för att öppna upp för samtal med barn i det svåra och abstrakta ämnet psykisk ohälsa. En bok att använda sig av om man har psykisk ohälsa i sin närhet och vill skapa en förståelse för ämnet. På författarens hemsida https://karinefraim.se/ finns det tips på hur man kan jobba med boken i olika verksamheter, t.ex. skola, terapi, sjukvård, socialtjänst.
Författare och illustratör: Karin Efraim Gärdegård
Sedan 2024 finns H.P. Lovecraft även för mellanåldern!
Det är författaren Sofia Nordin och illustratören Daniel Thollin som genom en lättläst adaption introducerar 9–12-åringar till ett av den nordamerikanska 1900-talsskräckens mest inflytelserika författarskap. Med sitt färgstarka omslag och stora ”Lovecraft” fångar Skräcken i Dunwich blicken direkt. Omslagsillustrationen visar den otäcka och omänskliga pojken Wilbur vars udda uppväxt läsaren får följa i berättelsen.
Wilbur bor i en avlägsen och enslig gård med sin mamma och morfar, som grannarna säger är en trollkarl. Folk är rädda för Wilbur och hans familj. Wilburs pappa finns inte längre med i bilden. Vem var han egentligen? Och vad är det för konstigt altare som finns uppe på kullarna?
Wilbur är märklig. Han växer ovanligt fort, lär sig att prata och läsa alldeles för tidigt och har ett ansikte som påminner om en gets. Han stinker och hundarna skäller efter honom. Tillsammans med sin morfar bygger Wilbur om övervåningen på huset och spikar igen alla fönster. De börjar köpa iögonfallande många kor som verkar försvinna när de väl kommer till gården. Ifrån den igenspikade övervåningen hörs konstiga ljud. Wilburs morfar dör småningom men ger sitt barnbarn i uppdrag att hitta den mystiska boken Necronomicon som innehåller de trollformler som krävs för att fullborda deras hemliga projekt. Då ger sig Wilbur av till biblioteket i staden Arkham och träffar där bibliotekarien Armitage som hjälper honom att hitta boken. Här byter berättelsen huvudperson. Nu får vi se saker från Armitages perspektiv och när Armitage får tag i Wilburs dagbok börjar han inse att Wilburs projekt inte bara är märkligt, utan också väldigt, väldigt farligt. Armitage måste göra något för att stoppa honom!
Boken har Hegasnivån tre av fem och har därför ett ganska enkelt språk. Meningarna är mestadels korta och kapitlen är ofta mellan tre och fyra sidor långa. Nästan alla kapitel har också minst en illustration.
I original är Skräcken i Dunwich en av mina personliga Lovecraftfavoriter så det är väldigt roligt att läsa den i bearbetad form och att veta att även mellanåldersläsare nu har en lättillgänglig ingång till författarskapet. Bearbetningen får mig dock att reflektera kring vad som sker när Loverafts skräck anpassas till en yngre publik.
En första tanke rör bokens illustrationer. Lovecraft är känd för citatet: ”Människans äldsta och starkaste känsla är rädsla och den äldsta och starkaste typen av rädsla är rädslan för det okända”. Innebörden i detta kärnfulla citat är i många av Lovecrafts berättelser omsatt i konstnärlig praktik. Där finns inte sällan ett fokus på just det okända. Det otäcka beskrivs aldrig riktigt fullt ut och läsaren ges därför utrymme att själv fylla i de vita fläckarna, inte sällan med hårresande resultat. Genom att aktivera och egga läsarens fantasi får Lovecraft kort sagt läsaren att skrämma sig själv. Hur blir det då här i Hegasversionen? En del av Thollins illustrationer är gjorda i denna anda och exempel återfinns i två bilder på hus som förstörts. Läsaren får inte reda på vad som förstört dem, eller exakt hur de förstörts, utan får bara se resterna av de båda husen.
Dessa illustrationer stärker texten i att antyda det läskiga snarare än att visa det i fullt dagsljus. Det finns dock särskilt två illustrationer som avviker avsevärt på denna punkt. En av dem är när Armitage finner något otäckt i biblioteket och en andra i slutet av boken då något hemskt som dittills varit osynligt plötsligt blir synligt. I båda dessa illustrationer lyfts det skrämmande fram för allmän beskådan. Vad händer egentligen då? Å ena sidan kan jag tycka att något går förlorat, att det vore bättre (det vill säga läskigare) om boken konsekvent hållit sig till mer återhållsamma illustrationer. Samtidigt tror jag att många läsare i mellanåldern kanske skulle tycka det var lite tråkigt och frustrerande att aldrig få se det otäcka i bild. Det skulle nog i alla fall jag ha tyckt i den åldern, så jag kan se både för- och nackdelar med illustrationsvalen.
En annan tanke rör Lovecrafts ökända rasism. För de som inte är bekanta med författaren sedan tidigare så hyste Lovecraft en mängd rasistiska åsikter och värderingar som också skiner igenom i en mängd berättelser och gör delar av hans produktion synnerligen problematisk. I originalversionen av Skräcken i Dunwich kopplas exempelvis det ensliga landskapets uråldriga stenaltare och deras air av mystik till den amerikanska ursprungsbefolkningen och deras påstådda primitiva ockulta riter på sätt som både exotifierar och svartmålar. Dessa associationer har av förståeliga skäl helt lyfts ur Hegasversionen. För en vuxen läsare går problematiska dimensioner som dessa att kontextualisera och förhålla sig kritiskt till, men för en ung läsare är det ofta inte fallet. I slutet av boken finns ett biografiskt faktauppslag om Lovecraft som fokuserar på författarens avgörande bidrag till den kosmiska skräckgenren och hans vidsträckta postuma litterära och populärkulturella inflytande. Men här stannar jag upp och undrar om det inte också hade varit bra av förlaget att, om än helt kort, brasklappa angående detta att den här Lovecraft onekligen också var rätt så rassig. Särskilt med tanke på att boken är första delen i en ny serie med fler inplanerade titlar, där den andra delen, Viskningar i mörkret, kom ut i början av mars, så tycker jag det ska bli intressant att se hur förlaget kommer att förhålla sig till det biografiska faktauppslaget framigenom. Hur många titlar kommer de kunna ge ut innan de behöver addera en rad eller två som förtydligar att Lovecraft trots sina litterära förtjänster faktiskt är väldigt problematisk i vissa avseenden? Kommer de till exempel kunna ge ut Skuggan över Innsmouth och därmed sätta en bok på temat fasorna med ”rasblandning” i händerna på 9–12-åringar? Utan att säga något om det? För det hade ju varit… intressant.
H.P. Lovecraft – mannen, myten, rasisten.
Bearbetningen och anpassningen till en ung publik är alltså ganska intressant i det här fallet. För samtidigt som författarskapet är problematiskt så är berättelserna väldigt spännande och läskiga och kommer garanterat tilltala många läsare med smak på skräck och rysare.
Skräcken i Dunwich
Författare: Sofia Nordin (& H.P. Lovecraft)
Illustratör: Daniel Thollin
Förlag: Hegas
ISBN: 978-91-8093-253-0
Antal sidor: 65
Ålder: 9-12
En morgon börjar det droppa vatten från taket. Det är murrarna som byggt en inomhuspool i sin lägenhet, något som får Kurre Korrekt att gå i spinn. Medan resten av huset kommer på poolparty går han runt och antecknar alla regelbrott som sker. Alla utom han är med på festen.
