Barnboksprat

Olle flyttar

Äntligen får vi njuta av Mati Lepps superfina illustrationer igen; jag gillar verkligen hans stil! I den här boken har han samarbetat med författaren Berit Åberg, och tillsammans har de skapat ett stycke bilderboksrealism. Boken handlar om något som vi alla har erfarenhet av, något som de flesta gör flera gånger i sitt liv och som många kanske ibland upplever som både stressigt och lite läskigt – att flytta.

Olle och hans familj, som består av mamma, pappa och storebror Leo, bor rätt trångt. Olle och Leo delar rum, något som både är en trygghet och en källa till irritation. Det är trångt, blir lätt stökigt och Leo vill inte att Olle ska ta hans saker. En kväll meddelar föräldrarna att familjen ska flytta till ett radhus där pojkarna ska få varsitt rum; alla utom Olle börjar prata om det nya huset…han säger ingenting han.

När man är liten är det inte så lätt att veta hur det går till när man flyttar. Vad tar man med sig? Vad lämnar man kvar? När Olle borstar tänderna på kvällen frågar han mamman om de ska ta med sig handfatet. Olle känner inte samma glädje över flytten som resten av familjen, han känner sig nog mest förvirrad och otrygg. Så pass att han till och med säger att han vägrar flytta. Han tänker bo kvar med dem som flyttar in i deras nuvarande bostad!

Snart är dagen för flytten kommen, och så klart flyttar hela familjen. Men hur kommer det att bli i det nya huset, med varsitt rum till pojkarna? Inte helt lätt…första natten tycker Olle att till och med sängen känns ovan, fast det är samma säng som han nästan alltid har haft. Det är en stor omställning för hela familjen, kanske framför allt för Olle.

Det är en finstämd skildring av en liten killes tankar och känslor kring att flytta till ett nytt ställe. En bra bok att läsa tillsammans med små killar och tjejer som kanske är i flyttartagen, men den passar så klart att läsa annars med.

Om du liksom jag tycker om Mati Lepps bilder finns det fler böcker med hans illustrationer som vi på Barnboksprat recenserat:

Viggos ord, Vill ni se en stjärna? och delar av Lilla barnkammarboken: rim och ramsor för händer, fötter och kropp.

Olle flyttar
Författare: Berit Åberg
Illustratör: Mati Lepp
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163875687
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Blorpen och alla färgerna

Känslan av att en bok är så in i tusan onödig. Ni vet den? Den har nu kommit till mig. Boken Blorpen och alla färgerna har en så god tanke: visa fram färgerna och så in i rum efter rum och möta dem i ett sammanhang. Blorpen gör något tokigt i varje rum och det kunde väl gå an.

Men…, Blorpen är störig och stundtals våldsam och dum i huvudet helt enkelt. Inte rolig! För mig vill säga. Säkert för en gladtokig liten unge. Som ett barn i min närhet som sa: ”Läs den igen.” Jag svalde och ångrade att jag alls hade låtit barnet vara testperson. Senare läste jag på nätet om några barn som intervjuades och de hade uppskattat boken. Den är ju färgglad, roligt tecknad och här finns en aktiv huvudperson.

Förvisso är Blorpen en liten monsterliknande varelse, men inte ursäktar det allt som följer: djurplågeri, våldsam skada på kroppsdel på en levande snögubbe, gruvlig förnedring av en hunds utseende och naturbehov. Ja, detta är alltså min tolkning, men att utföra följande beskrivna händelser i text och illustrerat i bild, kan lätt få den hobbyanalysen: Alltså, Blorpen svingar sig hårdhänt i en orm, äter upp en stackars mask, biter bort och sönder en del av en snöbollskastande snögubbes näsa, skrattar hejdlöst åt en ful(!?) brun hund som råkat göra ifrån sig och av just denna sistnämnda händelse blir Blorpen på riktigt extra gott humör. Förresten, varför i hela friden måste brunt ofta få en så entydigt negativ association?

Blorpen gör förstås andra lite mindre elaka saker också, som att dricka upp allt vatten så att en båt går på grund, kissa på en eld som kunde spritt sig, skrämma ett rytande lejon och förvandla en trollkarl till en snigel.
Jag blir lite matt under läsningen av Blorpens aktiviteter, men jag vrider mig plågsamt i slutet då Blorpen träder in i det ROSA rummet och plötsligt möter Blorpan (som bara liksom alltid står där?) i rosa rosett, målandes läppar med rosa läppstift. Det är bara så att jag saknar ord. Eller är detta skön ironi? För den vuxne då? För ännu fungerar inte det ironiska tilltalet på mina minsta barn. Och mina stora barn suckade bara uppgivet.

I alla fall, Blorpen blir plötsligt kär (och snäll?) och omtöcknad av mötet med denna otidsenliga Blorpan, (som dessutom kallas ”lilla Blorpan”, trots att hon är lika stor som Blorpen) somnar han sedan i det svarta rummet. Där kan han stanna.

Är jag extra utsatt i vårt märkliga samhälle? Går jag åt fel håll? Har jag ingen humor? Ja, så måste det vara säger säkert någon, men i så fall är jag glad över det. Och missförstå mig inte i att jag skulle ogilla att den kvinnliga delen av befolkningen ska få närma sig färgen rosa i någon form. Det handlar inte om det. Färger är till för alla! Alla kulörer och alla nyanser, så långt har vi äntligen kommit i vårt land, även om det ännu tar emot i en del stugor.

Jag tänker så här: förlag i stort har ett viktigt ansvar i att ha en dialog om lämpligheten i vissa avsnitt i en text med bild. Jag lastar inte nödvändigtvis författaren och illustratören, som har sin fulla konstnärliga frihet och rätt att uttrycka vad som finns i personens kreativa flöde. Jag utgår ändå ifrån att en viss diskussion existerar i vad som ska visas fram för mycket små barn. Alla som arbetar med att nå ut och glädja och berika kommande släkte, kan behöva få goda råd. Jag vill inte att mitt barn, eller något barn överhuvudtaget, ska få minsta inspiration från denna lilla märkliga Blorp. Tokigheter är det bästa jag vet, men inte på andras bekostnad! Och så detta med den förföriskt rosa ”lilla Blorpan”…

Blorpen och alla färgerna
Författare & illustratör: John Carling
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 48
ISBN: 9789175770239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Lilla Quains får en storebror

Hon bara är där och tittar vänligt, men uppfodrande på mig. En blå liten unge, oändligt älskad av mor och storebror. Lilla Quains fick hon heta för det ville storebror och hon är blå, som havet och himlen, inte brun som de andra i familjen. Befriande att hon i denna konstnärliga form framställs som den för människors hud fantasiartade färgen blå. Illustrationerna är skönt humoristiska, men ibland också med en ömsint känslighet.

Hon är en cooling, som älskar sin tyllkjol och kalsonger på huvudet. Och hon älskar storebror Mo och bäst är när han berättar historier. Regnet öser ner och hon vill inte gå ut i sörjan, utan bli kvar inne i huset och höra Stora Mo berätta om när hon mötte honom och mamman för första gången. När just de tre skulle bli en familj.

På resan i Lilla Quains hemland är det livligt och färgglatt och varmt och gott. Men varför är två i familjen bruna och Lilla Quains blå? Färgen på hud är verkligen helt oväsentlig för att känna närhet och släktskap, det vet vi ju. Eller som Lilla Quains mamma säger: ”Kärleken är färgblind.”

I första mötet med mamman omfamnas Lilla Quains av henne och Stora Mo berättar:

Hon viskade på ett konstigt språk att hon var din mamma och att hon aldrig någonsin skulle lämna dig.

Det här är just en sådan fin historia som behövs för att visa på det gränslösa och vackra i att vi är människor som hör ihop hur vi än ser ut och var vi än bor från början. Kärlek och längtan och så att få mötas och få födas i varandras ögon och bli en del av varandras liv och sammanhang för tid och evighet. ”Läs den sagan nu!” ropar min 4-åring. Han har hört den förut och liksom jag ser och märker han det härliga och det fina.

Läs gärna om författarens inspiration här.

Lilla Quains får en storebror
Författare: Linda Mjölner
Illustratör: Ellen Sundquist
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789175770321
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Selma har myror i brallan

Maximal igenkänning kan inträffa för både en vuxen och ett barn i situationen kring att sitta still, som vi får uppleva i denna bok. Vid ett matbord blir det så påtagligt. Maten förresten, jag ogillar (som mamma till vegetariska barn) att det poängteras att Selma hellre vill ha köttbullar än det som serveras, det är troligen en sanning från verkliga livet, men just därför kan det med fördel tonas ner i moderna barnböcker. Det lilla barnet som hör sagan suger i sig orden nämligen och även om det är just så mångas verklighet ser ut, så behöver det inte fortgå på det viset. ”Vi måste börja ta ansvar för vad vi äter.” En ny devis att sträva efter?

Selma äter inte upp det som serveras, hon bara tramsar och har liksom myror i brallan. Mamman retar sig mest, det syns i bildspråket och kan så även avläsas i texten:

Sitt still på stolen, har du myror i brallan, säger mamma irriterat.

Selma undrar så var myrorna kan finnas. Men är de i byxorna verkligen? Alla dessa uttryck som vuxna svänger sig med, hur tar barnen det? Det är en rolig bokidé Mikael Rosengren fått. Selma har charm och en pigg envishet och sagan är fin till små barn som kanske har lite svårt att just sitta still.

Inom sig får Selma en sinnrik tanke. Den har med myror att göra. Riktiga myror. Selma vrider begreppet ett varv av egen kraft och liksom konkretiserar dess verkliga innebörd, hon tar det på orden så att säga.

Hennes pappa framställs som varm och närvarande. Mamman är bitvis mer surmulen, men mot slutet kan hon inte hålla på vuxenfasaden längre. Fem kärnfulla frågor avslutar boken och då framkommer om barnet du läst för alls hängde med. Mina egna små ”myror i brallan-barn” löste frågorna broderlikt ihop.

Illustrationerna av Märta Lindqvist passar bra för att beskriva visuellt en livlig liten en. Det är charmiga bilder med nära ansiktsuttryck. Min personliga favorit syns här:

”En bok om Selma” står det på bokomslaget. Det kan möjligen borga för fler böcker om denna lilla person.

Selma har myror i brallan
Författare: Mikael Rosengren
Illustratör: Märta Lindqvist
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789175770307
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Zombiedjur – hungriga hamsterns återkomst

9789150220254 Böcker om zombier har kommit alltmer på senare år. De är ju inte alls som vampyrerna, som nästan är superhjältar med sina krafter och oftast vackra yttre. Zombier är illaluktande, förfallna, fula och totalt menlösa att snacka med. Men förhoppningsvis kan en zombiebok också vara rolig och skapa en ny sorts historia som vi tidigare inte är vana vid.

Hårresande roligt med husdjur från andra sidan graven står det på baksidan av omslaget. Joe har en spännande morbror som kommer hem ibland från sina långa resor och berättar om sina äventyr. Alltid lämnar han gåvor till Joe och hans syskon. Denna gång får Joe en förtrollad egyptisk amulett och han önskar sig ett husdjur. Då dyker Klimpen upp. Klimpen är en hamsterzombie med grönaktig päls och stora, stirrande, röda ögon. Han kommer inte att lämna Joe ifred förrän de båda har lyckats reda ut något viktigt.

Boken är gulligt snäll, men något för seg och förutsägbar för min smak. Den här hamstern äter, äter och äter. Det är nog det mest äckliga med honom. Han är ju trots allt en zombie med otröttlig hunger men också en osalig ande som inte funnit frid ännu. De få illustrerade bilderna i grå färgton hjälper till att skapa humor. Klimpen ser ju något knasig ut med sina utstående ögon medan han käkar på allt.

Texten är lättläst och kan nog vara lagom spännande till både låg- och mellanstadiebarn. Att det avslutas med en cliffhanger avslöjar att boken kommer att fortsätta med en serie om ett annat djur. Ja, ni kan nog ana vilket djur om jag säger att bok nummer två kommer i september och heter Spökkattens hämnd.

Zombiedjur – hungriga hamsterns återkomst
Författare: Sam Hay
Illustratör: Simon Cooper
Översättare: Carla Wiberg
Bokförlag: Berghs
Antal sidor: 106
Utgiven: 201403
ISBN: 9789150220254 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris