14-åriga Mira och några andra ska få jobba extra i stallet under höstlovet och hon är superpepp på att få hänga med favoritponnyn Månen och de ska t.o.m. få rida! Men det visar sig att Jasmine är ansvarig och hon vill att de ska göra utmaningar och hoppa fast de inte får. Mira kan inte ljuga när ridläraren Johanna frågar utan hon säger att allt var Jasmines idé när hela gruppen får skäll. Jasmine blir inte glad och när hon föreslår att de alla ska gå på Spökhuset på Grönan känner Mira att hon nog inte vill men hon följer med henne. Hur farligt kan det vara egentligen?
Det här är fjärde boken om Mira och jag har inte läst de tidigare tre men den första boken, En vän för livet, har recenserats här på bloggen. Mira har autism och ibland vet hon inte riktigt vad hon ska säga eller göra så att det blir rätt. Särskilt inte eftersom det som ibland är rätt ändå blir fel. Miras mormor har precis dött och mamma är ledsen men hon blir glad när hon är med Melvins pappa. Som tur är så gillar Mira Melvin, han rider också och de har kul tillsammans.
Det må vara en hästbok men den handlar om massor med viktiga saker som alla tonåringar tampas med: att hitta sig själv, tillhörighet, vänskap etc. Jag gillar hur mamman skildras och att hon och Mira tillåts ha en bra relation. Sarenbrant skildrar livet med npf på fint och trovärdigt sätt och väjer inte för att det faktiskt kan bli jobbigt och svårt emellanåt. Rekommenderas!
Berättelsen känns så nära – den blandar fantasi med verklighet på ett sätt som gör att man både drömmer och minns. För mig är det en berättelse som inte bara underhåller utan också berör på djupet.