De två första sidorna i Det finns inget paradis gjorde mig nyfiken och jag läste boken snabbt. Drabbades av egen nostalgi, fånlog, kände fjärilar och ångest.
I Det finns inget paradis gör Oskar Kroon oss som sagt varse om tidens betydelse, ungdomens ångest, förväntan, förälskelse, vänskap och svek.
Hans beskrivningar gör att vi kan se allt framför oss. Sura/bittra morfar, minkfarmen, tallskogen, gungställningen, fotbollsplanen, havet, husen, personerna i de olika husen osv.
Kommunikationen mellan morfar och barnbarn via lappar. Fåglar, ängshöken och tjejer. Nina! Frid och pusselbitar. Ångest! Den första riktiga kyssen.
”Det är sommarlov och Alex ska bo ett tag hos morfar i Paradiset. Helst hade han befunnit sig någon helt annanstans, men mamma har fått ett uppdrag som hon och hennes samvete inte kan tacka nej till.
Mamma påstår att morfar är snäll, längst inne. Men sen mormor dog har morfar förändrats. Han har blivit en sån som verkar hata allt, utom möjligen den jäkla robotgräsklipparen.
I Paradiset finns också Tage, som kanske hänger med Alex mest för att han måste, och så en ängshök som på något vis ser rakt igenom Alex.
Så dyker Nina upp som från ingenstans, som en perfekt låt man hör för första gången. Och Alex bara vet att han måste få träffa henne igen.”
