Kategori: Serieböcker

I januari gav Galago till ljudet av recensenters bifall ut Fabian Göransons Klara: Tvättbjörnarnas stad och sent omsider har nu även Barnboksprat läst denna seriepärla.  Illustrationerna är fantastiska och boken bjuder på ett så medryckande äventyr att jag ivrigt sträckläste boken bara för att vid dess slut drabbas av akut otålighet i väntan på nästa del. Jag råder er alla att göra detsamma!

Tidigare har Göranson gett ut den populära Hokus Pokus-serien om den lilla häxan Ida för åldrarna 6–9 år och med Klara: Tvättbjörnarnas stad inleds en ny planerad trilogi för åldrarna 9–12 år. Den handlar om Klara, en flicka som växer upp i vad som verkar vara ett svenskt 40-tal och som har det svårt hemma. Hennes pappa är sjuk och hennes käre äldre bror är utflyttad. I skolan är vissa av de andra barnen elaka och när Klara säger ifrån och försvarar sig blir hon missförstådd och sedd som en bråkstake. När det till följd av detta blir tal om att åka in på internatskola har Klara dock annat i kikaren. Hon har nämligen stött på märkliga men lockande gatubarn i stan, barn som är utklädda till tvättbjörnar och lever på stulen mat. Klara är fast besluten om att söka upp dem och ansluta sig till dem.

På gatorna vandrar dock även de så kallade teknokraterna som med hjälp av avancerad teknisk utrustning mäter nivåer av mänskligt elände med målet att avskaffa detta helt. Planen är doktor Nuragens, och även om den kanske låter bra först så visar den sig vara problematisk. Nuragen och hans teknokrater verkar inte vilja hjälpa fattiga och sjuka människor. De vill helt enkelt förbjuda fattigdom och sjukdom. Utrota eländet genom att sopa det under mattan. Klaras väg visar sig korsa teknokraternas och hon dras snart in ett riktigt äventyr som inte bara är roligt.

Som läsare fastnade jag direkt för det romantiska i tvättbjörnarnas fria livsstil. Det är något väldigt fantasieggande med idén om att som barn få leva fritt utanför samhället med andra barn, vara utklädd till ett djur, klättra på hustak och stjäla mat för dagen. Att leva i ett tillstånd fullt av lek. Men det som sedan fick mig att verkligen fastna för berättelsen var att det är mycket tydligt att det inte bara är på lek. Romantiken skingras. Gatubarnen är fattiga och de har inga föräldrar. Det är en tuff tillvaro. Så finns där också teknokraterna. I en värld där vi snart förstår att många lever i fattigdom och har det svårt finns en grupp teknikdyrkare som försöker tränga undan allt elände ur samhället, inte genom att hjälpa utan genom att förbjuda. Här finns en spännande och allvarlig tematik med samhällskritisk udd som känns väldigt aktuell i dagsläget. Därtill har vi fantastiska illustrationer och en mycket sympatisk huvudkaraktär som det är svårt att inte känna för. För vuxna läsare finns där också en gripande skildring av en mors oro över sin bortrymda dotter.

Nästa del i trilogin om Klara kommer att heta Klara: Teknokraternas plan. Akut otålig var ordet!